Tina Nyfors
Jag har nu varit nästan fyra månader på ekogårdar i Nya Zeeland och mycket har hänt sedan mitt första brev. Efter en dryg månad på den första gården åkte jag vidare norrut, jobbade 10 dagar på en annan gård i fantastiskt vackra Bay of Islands, och var sedan tre veckor på en tredje gård i Bay of Plenty.
Mellan gårdarna har jag rest omkring. En heldagstur gick upp till Cape Reinga i den nordligaste delen av Nya Zeeland. En mäktig udde med öppet hav, stor himmel, vind. Här möts två hav, Tasmanska havet i väster och Stilla havet i öster, vågorna kommer från olika håll och kolliderar. Det är också platsen där själen går ner i underjorden då en mänska dör, enligt ursprungsbefolkningen maorierna. En annan resa var en tre dagars kajaktur längs floden Whanganui, som är kantad av branta sluttningar och som tog oss fram på stundvis forsande, bubblande vatten, stundvis på spegelblank yta och genom tystnad som bara bröts av porlandet av små bäckar som rann ned längs bergssluttningarna.
Nya Zeeland har mäktig natur. Det öppna havet, de långa stränderna, subtropiska skogarna och gamla stora kauriträd har redan en plats i mitt hjärta.
Med det sagt vill jag ändå använda resten av spaltutrymmet till något helt annat. Jag vill berätta om en händelse som gjorde djupt intryck på mig, och den handlar om de 25 tupparna på den första gården.
Tupparna hade fötts upp gå gården för att bli mänskomat. Några dagar på förhand fick vi veta vilken dag de skulle slaktas.
Kvällen innan gick jag för att säga hejdå till dem och tog några bilder. På något sätt var det som om jag såg dem för första gången den kvällen, verkligen såg dem. Varje morgon hade vi rengjort deras inhägnad och gett dem mat och färskt vatten, men jag hade egentligen inte fäst mycket uppmärksamhet vid dem utan mest tyckt att det luktade ganska illa där. Men nu då jag tog närbilder av deras ansikten såg jag hur vackra de var. Att de är levande varelser som vi är. Vilken rätt har vi att bestämma om deras liv och död, att äta deras kött?
Vi hade pratat om köttätande med de andra på gården, och ägaren Audrey ansåg att det är viktigt för köttätare att vara med om slakten för att uppskatta kött mer och kanske äta mindre kött då de vet hur det hamnar på bordet. Jag håller med, fullständigt. Eftersom jag äter kött 3-4 gånger i månaden bestämde jag mig för att vara med om tuppslakten, och jag ville göra allting.
Efter att ha tagit bilder av tupparna kände jag mig ganska ledsen och den natten sov jag inte speciellt bra. Nästa morgon gick vi till tuppinhägnaden, grabbade tag i ena benet på tupparna och satte dem i burar, fyra eller fem i varje. Eftersom tupparna var så många kunde de inte slaktas på gården, utan vi körde ner till grannen och hönsfarmaren Hugh och som skulle slakta dem – med hjälp av oss volontärer.
För att slakta fjäderfä använde Hugh trattar av plåt som var fästa vid väggen. Tupparna placerades i konerna med huvudet neråt, sedan stack han en kniv i munnen på dem och skar med en bestämd rörelse med kniven snett genom halsen så att båda halspulsådrorna gick av. Det är en snabb och smärtfri död försäkrade han då han såg vad som måste ha varit skepticism blandat med rädsla och instinktiv motvilja i mitt ansikte.
En stund tidigare hände något med min nacke. Jag gjorde en rörelse för att stryka bort något från kinden med ena axeln, och ajjj, en smärta gick genom högra sidan av nacken. Jag hade fått nackspärr!
Nackspärren var inte så illa trots allt, jag skulle fortfarande kunna vara med om tuppslakten. Men det var ett faktum: motviljan jag kände hade tagit fysiska uttryck. Jag ville så mycket inte göra det här.
Först tog vi en titt på maskinen som används för att plocka fjädrarna från de döda tupparna. Den bestod av en roterande trumma med åtta centimeter långa, tjocka gummifingrar. Efter att den döda tuppen hållits i hett vatten i minst 10 sekunder lade vi den mot de snabbt roterande gummifingrarna, vilket fick största delen av fjädrarna att lossna. De sista fjädrarna plockade vi för hand.
Sedan tog jag ut inälvor ur tupparna. I axelhöjd hängde en rad döda tuppar i hängare. Jag tog den första tuppen och började med att skära upp skinnet vid halsen för att ta bort luft- och matstrupen. Lossade sedan skinnet runt halsen och skar av det. Placerade huvudet i hängaren och vände på tuppen för att ta ut resten av inälvorna bakifrån. Skar upp tuppen med några snitt för att sedan kunna stoppa in hela handen och ta ut magsäcken, tarmarna, hjärtat, levern, njurarna. Efter det här skar jag av benen vid knäleden och sist huvudet.
Klart. Den första tuppen klar. Nästa.
Efter en stund kallade Hugh på mig ute vid konerna, det var min tur. Jag såg på då han dödade en tupp. Vi repeterade hur och i vilken vinkel kniven förs in i tuppens mun och hur snittet görs. Jag övade några gånger på en död tupp. Sedan var det dags, jag förde in kniven i en levande tupps mun, kände med andra handens fingrar på utsidan av halsen att kniven förts tillräckligt långt, och med en bestämd rörelse skar jag igenom tuppens strupe. Blod rann ur tuppens näbb.
Jag tog livet av en tupp till, och den här gången med en ännu mer bestämd rörelse. ”A good cut”, sa Hugh.
Liksom alla andra nyslaktade tuppar sparkade de här med benen och hoppade i konen en stund, men det handlade om reflexer, de var redan döda.
Sedan kände jag att det räckte med tuppdödande för min del och gick in för att fortsätta ta bort fjädrar av de döda tupparna som låg i en hög på golvet.
Så här fortsatte vi ungefär en timme, men det kändes som längre. I ångorna av det heta vatten och av fjädrarna som togs bort med maskinen blev det hela nästan overkligt, drömlikt. Slutligen, efter att alla 25 tuppar var döda och klara att frysas in, sopade och spolade vi av golvet och fjäderplockaren, och gick in för att äta lunch.
Efteråt kände jag mig mycket trött, som i en dimma. Under de därpå följande dagarna gick jag igenom tuppslakten och gradvis avtog intensiteten i känslan av hur det hade varit.
Det var en mycket viktig dag. Jag äter fortfarande kött någon gång per månad, men är mycket mer medveten och mån om att djuret ska ha haft ett bra liv, från första dagen till den sista.
Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår och volontärjobbar på ekogårdar i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Det första brevet publicerades den 11 mars 2016.
