Debatt: Vad får en vit ensemble berätta?

av Ny Tid

Jag vill gärna skriva ett svar till Ylva Larsdotter som i sin recension (Ny Tid 4/2016) av Teater Viirus föreställning Lampedusa – Dreams of -Eutopia ställer några öppna frågor till arbetsgruppen angående representation. Ylva Larsdotter återkommer också i en senare recension av Sonya Lindfors dansföreställning Noble Savage till de representationsproblem hon anser att finns i Lampedusa.

Lampedusa – Dreams of Eutopia är en föreställning vars textmaterial vuxit fram under en längre tid genom intervjuer som arbetsgruppen gjort i Sydeuropa och i Finland. Historierna vi berättar har vi själva hört berättas till oss av personer som av någon anledning lämnat sitt hemland och tagit sig till Europa. När vi beslöt oss för att göra en teaterföreställning med temat invandrarskap och flyktingskap, befann vi oss i fästningen Finland, långt borta från de båtar som sköljer upp på stränderna i Italien och Grekland och som uppenbarade sig i vårt synfält endast via nyheter och sociala medier. Just den här långa distansen gjorde att vi beslöt oss för att åka ner och förminska på det glapp som får många finländare att anse att de kan stänga ut och blunda för den kris som de anser att inte är deras.

När vi sen hade textmaterialet insamlat och började bearbeta det, förde vi långa diskussioner om hur vi skall överföra dessa historier till en teaterscen. Vem är vi att berätta dem, representera dem? Borde inte de faktiska personerna vars livsöden vi dokumenterat stå på scenen och dela med sig av sin historia? Ja, det borde de. De borde få sin röst hörd och sin berättelse berättad med all rätt! Men det skulle ha varit absolut omöjligt att få de personer, vars historier vi ville få berättade, upp på scenen i Kronohagen. Flera av dem sitter fast i flyktingsläger på Malta, andra finns här i Finland. En kunde bara ha varit med någon enstaka föreställning eftersom hen blev deporterad under föreställningsperioden.

Också det att flera av de intervjuade av säkerhetsskäl ville vara anonyma, skulle ha gjort det omöjligt. Därför tackades alla de intervjuade anonymt i en grupp i programbladet, utan att lyfta fram de personer som inte upplevde sig dela med sig av sin historia med livet som insats.

Samtidigt har vi också en 4 personers ensemble på Viirus. Vi är alla vita, professionella skådespelare. Vi använder oss av dessa 4 skådespelare i första hand i alla våra produktioner, vilket snarast är en kostnadsfråga, samt att vi på Viirus tror på ensembleteaterns kraft.

Men det vad Ylva Larsdotter alltså kritiserar Viirus för är (bildtexten i pappersupplagan Ny Tid 4/2016) ”Robert Kock, Viktor Idman, Maria Ahlroth och Eeva Soivio kunde ha makat på sig lite för att ge utrymme åt skådespelare av annan etnicitet”.

Viirus borde alltså ha försökt hitta skådespelare med en annan hudfärg och nationstillhörighet för att föreställningen skulle ha fått mera trovärdighet?

För det första är det finlandssvenska skådespelarfältet ganska blekt och det är väl det som Larsdotter egentligen kritiserar om jag förstår henne rätt. Jag håller absolut med henne, och att den diskussionen satts igång på allvar, i medier, teatrar och framförallt Teaterhögskolan, är väldigt bra och viktigt. Men varför borde just den här pjäsen ha spelats av skådespelare med annan hudfärg? Hade vi inte då blivit kritiserade för att stigmatisera personer med annan etnisk bakgrund genom att inte låta dem spela “vanliga” roller utan flyktingar? Borde vi inte sträva efter att det i vilken produktion som helst skulle finnas skådespelare av olika etnicitet och inte endast då berättelsen handlar om flyktingar?

Vi på Viirus sitter i en maktposition och är medvetna om de strukturella problemen som råder och att vi har ett stort ansvar i frågan om representation. Och vi efterlyser också mera mångfald bland dem som antas till skådespelarutbildningar.

Sist och slutligen var frågeställningen för oss: Kan och skall en vit ensemble berätta dessa historier av och om människor med annan etnisk bakgrund?

Ja! Tycker vi. Och det är synd om Ylva Larsdotter tänker annorlunda.

Viktor Idman
Skådespelare på Teater Viirus

Redaktionen svarar:

Bildtexten i papperstidningen är skriven av Ny Tids redaktion, inte recensenten själv, men redaktionen anser att bildtextens koncisa formulering svarar mot recensionens innehåll. Representation är en intrikat fråga, och Ny Tid fungerar gärna som forum för denna diskussion.

Red

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.