Det finns ingen finlandssvensk enhetskultur

av Janne Wass

Skribenter i både Helsingin Sanomat och Svenska Yle förklarar nedskärningarna inom KSF Media med en kris inom ”den finlandssvenska enhetskulturen”. Någon sådan har aldrig existerat, och att nostalgiskt inbilla sig det är historieförfalskning, och gör inte situationen bättre, skriver Janne Wass i sin krönika.

Från min barndoms TV minns jag speciellt Bamse, Björnes magasin och Klasse Möllbergs barnprogram. Jag har ett vagt minne av finlandssvenska Plåstret. Då jag blev lite äldre var det de rikssvenska underhållningsprogrammen vi bänkade oss för att se med familjen: 24 karat, Fångarna på fortet, Gäster med gester, På spåret, Så ska det låta, Snacka om nyheter, med mera. Av det finlandssvenska utbudet är det enda som stannat i minnet Benny Törnroos fantastiska serie Tutti Frutti, som presenterade musik från 1950- och 1960-talen. Finlands Svenska Televison såg man på för nyheternas skull, då min pappa envisades med att se alla eftermiddagens nyhetssändningar, såväl Yles som Maikkarens och Sveriges TV:s.

Jag har inget minne av att det lyssnades desto mer på radio hos oss – Riksradion spelade mest svensk dansbandsmusik och Georg Malmsten; mina föräldrar hade vuxit upp med Rolling Stones, Fleetwood Mac och Led Zeppelin. Och finlandssvensk musik som någon över 12 och under 60 kunde lyssna på fanns ju inte (åtminstone i mitt medvetande), om man nu inte räknar in Pale å Ville. I sanningens namn framstod det mesta man försökte göra på populärkulturellt håll på finlandssvenska som ytterst pinsamt, i den mån det ens gjordes populärkultur på finlandssvenska.

Någonting stort hände dock i mitten av 1990-talet, då man på radion insåg hur omöjligt det var att betjäna en så stor demografi som finlandssvenskar mellan 1 och 100 med en enda radiokanal, och vi fick ungdomskanalen Radio X, sedermera Extrem och X3M, och vuxenkanalen Radio Vega. Man förstod helt enkelt att det inte fanns en finlandssvensk enhetskultur, utan folk gillar olika saker beroende på till exempel ålder. Under sina första år var Radio X3M i ett ständigt tillstånd av experiment och man testade allt från politiskt inkorrekta black metal-program som Café Satan till djuplodande och analytiska entimmes diskussionsstunder. Det fanns något för de flesta, och alla gillade inte allt. Själv lyssnade jag ändå inte mycket på radio, så jag blev aldrig en del av den berömda X3M-gemenskapen. Däremot upptäckte jag som 12-åring det finskspråkiga TV-programmet Jyrki, som sände live en och en halv timme om dagen – full rulle med livemusik, musikvideor, kändisskvaller, filmrecensioner, spelrecensioner, happenings, med mera. Det var via Jyrki, som sändes från Glaspalatset, som jag fick mina första egentliga intryck av den finländska ungdomkulturen, och av Helsingfors. Visserligen envisades programmets medgrundare och programledare Micaela Röman, numera chefredaktör för Östnyland, att delvis intervjua svenska gäster på svenska, men annars var de finlandssvenska inslagen få.
***

Att jag kommer att tänka på dessa barn- och ungdomstidernas medieupplevelser kommer sig av en kolumn som Helsingin Sanomats kulturchef Hanna Mahlamäki skrev 10 maj, där hon basunerade ut att ”Den finlandssvenska enhetskulturen är i kris”. Som symptom på detta tar hon KSF Medias samarbetsförhandlingar – allt färre prenumererar på Hufvudstadsbladet och riktar i stället blicken mot Sverige eller internationella medier. Vidare drar hon inspiration från Svenska Teaterns pjäs Titanic, där hon gör tolkningen att det sjunkande skeppet illustrerar den finlandssvenska kulturen. Detta är en i min mening tendentiös tolkning av en pjäs som till stora delar är ett självironiskt insideskämt om Svenska Teatern. Vidare ska det vara ett tecken på bristande enhetskultur att SFP inte längre automatiskt sitter i regeringen, menar Mahlamäki, en lustig tolkning efter att partiet i förra valet gjorde ett i röstantal mätt kanonval.

Det må tillåtas Hesaris kulturjournalist att slira lite då det gäller Svenskfinland, men värre är att Svenska Yles Jonas Jungar lyfter upp Mahlamäkis kolumn som någon stor insikt om det finlandssvenska tillståndet. ”Enhetskulturens tid är förbi” basunerar Jungar ut i en webbkolumn 15 maj. Och jag måste bara fråga mig själv: ”Vilken jävla enhetskultur?”
***

Om vi ska dissekera Mahlamäkis exempel, så låt oss börja med Svenska Teatern. Teaterhuset gjorde 2015 publikmässigt sitt bästa år någonsin, tack vare den svenska musikalen Mamma Mia. Precis som alla år jag kan minnas, vallfärdade man från bygderna till Svenskis för att se teaterns stora musikal, i den mån man nu överhuvudtaget var intresserad av teater. Men om man nu inte råkar vara alldeles speciellt teaterintresserad, bryr sig nog inte så hemskt många utanför huvudstadsregionen om hur Svenskis utbud ser ut. Svenska Teatern är alltså en tämligen dålig mätare för ”Svenskfinland” som helhet. I Åboland finns Åbo Svenska Teater, Teaterboulage, Bruksteatern, med flera, mycket närmare. I Österbotten intresserar man sig främst för utbudet på Wasa Teater och framför allt de många livskraftiga sommarteatergrupperna. Östnyland har Lurens och Västnyland har Raseborgs sommarteater och Tryckeriteatern. Och om vi nu ska snacka Svenskis, så har man på ”den finlandssvenska nationalscenen” denna vår visat prov på en sällsynt modig och fördomsfri repertoar med pjäser som Titanic, Förvandlingen, Sånger från randen av ett grått hav, och Teater Mestolas gästspel Bländad. Det senare är dessutom del av det så kallade Reko-projektet, ett av de mest intressanta projekten inom finlandssvensk teater på länge. Viirus fortsätter sin samhällsengagerade och formmässigt experimentella teater, och Svenskfinland har en uppsjö av oerhört spännande fria grupper i till exempel Teater 90°, Blaue Frau, Nya Rampen, Teater Povre, etc. Låt vara att teatern som konstform befinner sig i något av en identitetskris, men regissörer som Akse Pettersson visar att den krisen lika mycket kan vara en möjlighet, och den är på inga sätt större inom den finlandssvenska teatern än den finskspråkiga.
***

Att SFP inte sitter i regeringen har att göra med partipolitiska konstellationer efter förra riksdagsvalet, och handlar om styrkeförhållandena mellan andra partier, snarare än om SFP:s popularitet bland finlandssvenskar. SFP behövdes helt enkelt inte denna gång som kittet i bygget, och man var inom partiet antagligen mycket välmedvetna om att den dagen skulle komma förr eller senare. Utifrån sett verkar det inte heller som om det inom SFP skulle finnas några större panikkänslor. Det känns ibland som om man på finskspråkigt håll gjort en större sak av SFP:s oppositionsroll än inom Svenskfinland. Såhär funkar politiken, ibland är man inne, ibland ute.

Vidare bör det påpekas att SFP lika litet som Svenska Teatern representerar ”Svenskfinland” som något paraply som alla kan samlas under. För en inte oansenlig del av Finlands svenskspråkiga befolkning kvittar det fullständigt om partiet sitter i regeringsställning eller inte. Och det är inte något nytt. Man är välkommen upp till Ny Tids redaktion och bläddra i våra tidningar från 1944 och framåt för att bilda sig en uppfattning om i vilken mån SFP framstått som ”alla finlandssvenskars” parti.
***

Det finns en bild av finlandssvenskheten som flitigt odlas inom vissa finskspråkiga kretsar: det är miljonären Nalle Wahlroos, Calle Haglund med sitt slickade hår och välsittande kostym, Hanken, segelbåtar, champagne, adelsnamn och pappa betalar. SFP är förvisso betydligt brokigare än så, men driver i grund och botten ändå en borgerlig politik som långt ifrån alla finlandssvenskar skriver under. Det finns till exempel en lång historia av vänsteraktivism inom Svenskfinland, inte minst på gamla industri- och universitetsorter. Arbetarrörelsen har varit med om att bygga upp många av våra kulturella arv och gemenskaper. Många av våra kända profiler har hållit till på vänsterkanten: Nils Robert af Ursin, Karl-August Fagerholm, K.H. Wiik, Georg Henrik von Wright, Atos Wirtanen, Jörn Donner, Märta Tikkanen, Jacob Söderman, Janina Andersson, Maarit Feldt-Ranta, med flera. Tove Jansson yppade visserligen sällan sina politiska värderingar, men något kan säkert läsas ur att hon publicerade sina första Mumin-serier i Ny Tid och sällskapade med tidningens chefredaktör. För varje Wahlroos och Haglund finns en Andersson, de må sedan heta Claes, Janina, Jan Otto eller Li.
***

Likväl finns det tendens att likställa finlandssvenskheten med den småborgerliga livsstil som ofta kommer till uttryck då ”finlandssvenskhet” ska beskrivas. Det är snapsvisor, sommarstugor, seglarskor, kolonilotter, Akademen som sjunger in våren. Ofta glömmer man bort att denna bild av finlandssvenskheten är en som är ganska specifikt förknippad med Helsingfors och Åbo, de två stora finlandssvenska universitetsstäderna. Det var en bild av finlandssvenskheten som jag hade väldigt svårt att identifiera mig med då jag växte upp på den lilla industriorten Dalsbruk. Mina klasskamraters föräldrar arbetade på stålverket, i affärskassan, som rörmokare, närvårdare, gårdskarlar. Såvitt jag minns hade ingen av dem segelbåt. Snapsvisor och kräftskivor var något som sommargästerna från Helsingfors sysslade med då de kom inseglande i sina Helly Hansen-jackor. De förde så mycket väsen då de lade till vid gästhamnen, att man i folkmun började kalla de skrikande tärnorna som uppenbarade sig på våren för ”helsingforsare”. Det var förstås en nidbild som vi ”bruksare” målade upp av ”de rika helsingforsarna”, och många av oss var ovetande om Helsingfors gamla finlandssvenska arbetarhistoria, som bland annat Per-Erik Lönnfors, Anders Cleve och Kjell Westö skrivit förträffligt om. Vidare har vi naturligtvis de finlandssvenska jordbrukarna och fiskarna, som visserligen blir färre år för år, men som också är en del av en finlandssvensk verklighet, som inte går så lätt att ruta in under något bestämt enhetsparaply. Vi har geografiska skillnader – Österbottens finlandssvenskar ser ofta på finlandssvenskheten ur ett annat perspektiv än södra Finlands dito. Nästan ett lika långt avstånd skiljer åt Lovisa och Nagu. Och då har vi inte ens tagit upp Åland, ett alldeles eget kapitel.
***

Både Hanna Mahlamäki och Jonas Jungar talar om en förlorad enhetskultur, och jag frågar mig: vari bestod denna enhet som de båda talar om? Det finns ingen finlandssvensk enhetskultur, och har aldrig funnits. I den mån någon har uppfattat att det existerat en sådan, har det varit en synvilla, kanske för att den bild av finlandssvenskheten som ofta målats upp i riksmedierna har haft ett starkt Helsingforscentrerat SFP-fokus.

Tvärtom skulle jag säga att Svenskfinland under de senaste åren blivit allt mer sammansvetsat i all sin diversitet, delvis tack vare starka satsningar på kultur, nöje och samhällsdebatt av Svenska Yle, samt internets förmåga att sudda ut geografiska gränser. Radio X3M har gjort under bland den yngre generationen genom sin community-byggande verksamhet. Den pur-österbottniska humorgruppen KAJ når ut till alla hörn av Svenskfinland, Krista Siegfrids är alla finlandssvenskars Krista. Lovisabördiga stortruten Kjell Simosas delar åsikter, men han är lika älskad och avskydd i Vasa som i Helsingfors.

Samhällsdebatten förs nu också över regiongränser på tidningars webbsidor, på bloggar och inte minst på Facebook. Helsingforsbor är djupt engagerade i frågan om Åbos torgparkering, Prideparader ploppar upp som svamp efter regn på svenskspråkiga orter tack vare möjligheterna att hålla kontakt med likasinnade, och insupa influenser, som nätet ger. Tusentals personer landet över följer hinderlöpar-Sandra på Instagram, för att inte tala om popidoler som Benjamin Peltonen eller Isac Elliot.
***

Visst, det finns de som tycker att Krista Siegfrids är irriterande, aldrig lyssnat en dag i sitt liv på Radio X3M, och helst håller sig borta från internet helt och hållet. Men så är det, alla är vi olika. Det vi har gemensamt är ett språk och ett kulturarv. Hur vi ska förvalta dessa är en oerhört viktig fråga. Därför är det också viktigt att vi fastställer rätt diagnos för våra problem.

Det är lätt att hålla med Jonas Jungar om att en livskraftig finlandssvensk press är en oerhört viktig för finlandssvenskarnas framtid. Alla ska ha möjlighet att kunna ta till sig högklassig journalistik, information och debatt på sitt modersmål. Många är också förtjusta i tanken på Hufvudstadsbladet som den finlandssvenska rikstidningen, och det är således inte överraskande att tidningens prenumerationsantal började dyka då ledningen meddelade att Husis skulle bli en lokalblaska för huvudstadsregionen. Nu har ledningen tydligen tänkt om, vilket kanske kan locka tillbaka läsare i regionerna.

KSF Medias problem är till en stor del samma problem som hela mediebranschen dras med, men det är omöjligt att bortse från det faktum att Konstsamfundet och KSF-ledningen gjort en rad fatala misstag under de senaste åren. Det skulle vara viktigt att reda ut vilka dessa misstag varit, för att vi som finlandssvenskar, mediekonsumenter (och -producenter) och medborgare i stort skulle kunna lära oss av dem. Det som inte hjälper är att nostalgiskt längta efter ”gemensamma lägereldar” och åberopa något slags inbillad enhetskultur som aldrig existerat. I stället kunde man glädja sig över mångfalden i den finlandssvenska kulturen och försöka använda den som utgångspunkt då man planerar framåt. Man kunde till exempel ta stöd i Malaxbördiga språkvetaren och hurraren Ralf Norrmans berömda citat: ”Personligen minskar jag inte”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT: 16.5.2016 kl. 17.42: Ändrat häcklöpar-Sandra till hinderlöpar-Sandra.

6 kommentarer

Svante Wahlbeck 16 maj, 2016 - 18:29

Debatten blev just bättre. Tack Janne Wass

Reply
Jonas Jungar 16 maj, 2016 - 20:45

Nå det var då sannerligen att ta i. Här är tydligen ”enhetskultur” The Trigger Word som får Wass att se rött. Ingen vill för sitt liv associeras med schablonbilden av den seglande, borgerliga finlandsvensken och enhetskultur är då i hans värld tydligen liktydigt med just det. Det är en halmgubbe som han behändigt skapar för argumentationens skull, men som jag inte säger ett pip om i min kolumn (som Wass hänvisar till). Finlandssvensk minoritetskultur i ordets alla bemärkelser – enhetlig eller splittrad, yttervänster eller ultrahöger – är beroende av språkliga rum och arenor för att överleva – det var min point. S.g.s. allt det Wass beskriver i sin text har synliggjorts och verkat i (och tack vare) en svenskspråkig offentlighet som nu riskerar åderlåtas.

Reply
Cecilia Sahlgren 16 maj, 2016 - 21:05

Jag uppskattar inlägget men framhäver att för att förstå sammanhang bör man sätta sig utanför sammanhanget. Vad jag personligen saknar i debatten är social tillväxt och hållbarhet genom kommunikationens betydelse (varför reser sig inte alla humanistiska fakulteter vid alla sjunkande universitet och skriver ett manifest?). Bara sluta gnälla och föreslå en lösning..den kan ”FEILA” ( aha.. har ni ngn metat och inte fått napp?). Och de som innoverar, vilken är er innovation, framtagen ur denna unika och utmanande situation? Det som bör poängteras i detta inlägg är jag, vi, sammanhanget och samhället och hållbarheten, Finland borde kanske överleva över nästa valperiod?? HUR??

Reply
Ray West 17 maj, 2016 - 03:32

Mycket intressant inlägg i debatten!

Reply
Börje Persson 21 maj, 2016 - 12:55

Jonas Jugnar det är ditt egna fel när du talar om finlandssvensk enhetskultur att du använder en sådan terminologi. Sedan att du för den delen också inte definierar vad du menar med ett så tassigt begrepp, så är även på ditt eget ansvar. Janne Wass kommer med en befogad inslagsvinkel i den här debatten, som du är även aktiv i. Har ingen aning varför du nämner här något om ”ultra höger och ultra vänster” heller för den delen. Företräder din enhetskultur sedan den heliga mittvägen? Den ända rätta sanningen?

Finlandssvenkheten handlar inte bara om KSF-media eller om SFP och fondernas kapital. Utan det finns även andra finlandssvenskar, som betraktas världen ur andra perspektiv. Det gör inte de finlandssvenskar, på något sätt mindre finlandssvenska enbart för att de har andra perspektiv. Svenskfinland drabbas av en intellektuell torka, det är lätt för en människa att kvävas rent intellektuellt i den snäv ankdammen som vissa vill måla upp.

Är det inte lite intellektuellt fattigt att måla upp bilden av finlandssvenskheten så att den ser ungefär ut som Nalle Wahlroos och Carl Haglund med segelbåtar, champagne och överklass? Fiolosofen och författaren Göran Schildt klagade att de finlandssvenska kretsarna var intellektuellt fattiga och trångsinta. Därför bodde han länge i Grekland. Jörn Donner är också en kulturfigur, politiker som är intressant och har vågat gå sina egna vägar utanför ankdammens bubbla. Hans föredetta fru, Jeanette Bonnier, från Sverige trivdes inte i de finlandssvenska salongerna i Helsingfors heller.

Kanske den egentlgia diskussionen, som skulle vara mången gång mer berikande, skulle vara det att vi diskuterar vad finlandssvenskhet är. I min åsikt handlar det inte enbart om någon form av SFP liberalist (marknadskrafterna styr, och Nato) med Carl Haglund och Nalle Wahlroos i spätsen. Finlandssvenskheten är mer mångdimensionellt och dit ryms fler, än den ena så kallade ända sanningen.

Reply
Börje Persson 21 maj, 2016 - 13:04

Ett tips till KSF-media för den delen skulle vara att deras produkter (HBL, ÖN och VN) skulle bli mindre SFP-inriktade och komma fram med olika samhällsperspektiv bättre. Köper personligen inte KSF-medias produkter, eftersom den är för min del ointressant. Om man läser tidningen så ser man hur tam den är. Inget kontroversiellt tas upp från svenskfinland, och det är som om alla skulle vara kompisar med varandra och ha samma åsikt (här igen den här indoktrinerande enhetskulturen). Och då existerar ingen så kallad enhetskultur, alls. Skulle det vara dags för fondherrarna också att ta sig ur sin illusion?

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.