Europas framtid på spel

1,8K

Diem25 är en av de många rörelser som fötts för att få till stånd en förändring i ett EU som darrar i grundvalarna. Men den är också symptomatisk för den villrådighet som präglar den europeiska vänstern.

Det är mer regel än undantag att det inte finns någon på plats som vet hur strålkastarna i taket fungerar då det bullas upp till politiska diskussioner på pubar runtom i landet. Således får talarna för det mesta sitta i halvdunkel och föra fram sina teser, och mönstret går igen då Diem25 kallar till ”organiseringsmöte” i Havshagen i Helsingfors, ett stenkast från Hagnäs torg, vänsterns högborg i Finland.

– Vänstern har inte lyckats svara på de utmaningar som EU och den monetära unionen frambringat, säger inledaren, riksdagsledamoten Li Andersson, som om ganska exakt en månad är aktuell i och med Vänsterförbundets ordförandeval.

Diem25 är en ny demokratirörelse i Europa, framdrömd av Greklands ex-finansminister, vänsterns nya fixstjärna Gianis Varoufakis. Rörelsens mål är inget mindre än att bryta EU:s och euroområdets nyliberalistiska, odemokratiska styre. Enligt det manifest som rörelsen lade fram i februari, ska det ske genom en paneuropeisk folkomröstning där man ska välja de människor som ska komma att utarbeta ett nytt, mer demokratiskt grundfördrag för EU. Grundfördraget ska garantera genomskinlighet i EU:s beslutsfattande, ett försvagande av den så kallade trojkans makt över europeisk politik, och en förstärkt lokaldemokrati.

Li Andersson talar om tudelningen inom vänstern angående eurozonen och EU.

– Det finns de som anser att EU i grunden är ett nyliberalistiskt projekt. Sedan finns det andra som tror att det finns förutsättningar att verka inom unionen med vänsterpolitik – men det kräver i så fall en internationell diskussion. Och det är därför ett forum som Diem25 är så viktigt.

Den senare gruppen har enligt Andersson fått en smäll på fingrarna efter trojkans behandling av Grekland, och det står enligt henne klart att det krävs grundläggande förändringar i EU-systemet.

– Frågan är nu hur vi går vidare härifrån, eftersom det är tydligt att de gamla strategierna inte fungerar.

Smygvänster?

Andersson är bland vänner under den här diskussionen. Diem25:s mest kända förespråkare i Finland under rörelsens korta historia har varit Vänsterförbundets stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors Heikki Patomäki. Många bekanta ansikten från vänsterrörelsen finns närvarande på diskussionen, trots att den krockar med Helsingfors Vänsterförbunds distriktsmöte. Trots det aktar sig Diem25 för att kalla sig för en vänsterrörelse. I stället kallar den sig för en demokratirörelse eller folkrörelse.

– Visst har Diem25 vissa vänsterinslag, men idén är att rörelsen inte ska låsa sig vid partipolitiska avgränsningar, utan fungera som en paraplyorganisation mellan ”goda människor” i olika läger, eller som en kontaktyta mellan till exempel riksdagsledamöter och vanligt folk.

Det säger Katariina Pietiläinen (bilden) några dagar efter mötet då Ny Tid träffar henne i centrum av Helsingfors. Pietiläinen ställer lite motvilligt upp på intervju, eftersom hon inte vill framstå som Diem25:s ansikte i Finland. På grund av rörelsens lösa struktur har den inte någon egentlig talesperson i landet, och genom att Pietiläinen engagerat sig för att ordna det praktiska för att få igång dess Finlandsavdelning, har den 23-åriga sociologistuderanden på sätt och vis blivit Diem25:s galjonsfigur hos oss.

Hon hör till den grupp av unga som inte tidigare engagerat sig aktivt i politik, men som under de senaste åren drabbats av en vilja av att påverka i samhället. För hennes del var det samhällspolitiska rapvideor som uppmärksammade henne på demokratiunderskottet i Europa, och sedermera blev hon Varoufakis-frälst, och tvekade inte att lyfta fram hans nya rörelse då den lanserades i februari.

Vill inte binda sig

Att det blev just Diem25 och inte någon annan av demokratirörelserna i Europa som hon engagerade sig för, förklarar hon med att hon helt enkelt inte är så hemskt insatt i vad de andra sysslar med.

– Men jag gillar att det är en paneuropeisk rörelse som inte har en bestämd nationell hemvist, och att det är en sann folkrörelse, som redan har engagerat tio-tals tusen personer i Europa.

Sedan finanskrisen slog till 2008 har det sjudit i Europa, och de europeiska medborgarna har organiserat sig som sällan förut, allt som oftast utanför de etablerade partistrukturerna. De partier som mest dragit nytta av den omtumlande situationen är de konservativa eller högerextremistiska krafterna. Den traditionella vänstern har sett ett visst uppsving, till exempel genom Syrizakoalitionen i Grekland, och senare genom den franska presidentkandidaten Jean-Luc Melenchons och brittiska Labourledaren Jeremy Corbyns popularitet.

Men i högre grad har de som velat motarbeta högerkrafterna, både då det gäller värderingar och ekonomi, valt att göra det via partipolitiskt obundna, mer eller mindre löst sammansatta rörelser. Podemos i Spanien började som en folkrörelse och blev ett parti, men i största delen av Europa har aktivister samlats till demonstrationer och aktioner under banér som Occupy eller Joukkovoima. Det har uppstått rörelser som Plan B, som liksom Diem25 arbetar för en frigörelse från den så kallade trojkans järngrepp om EU-politiken och en demokratisering av euroområdet. Som sista utväg finns ett skrotande av den gemensamma valutan.

Rum för diskussion

Av dessa rörelser är alltså Diem25 den yngsta, och framstår för närvarande som den minst organiserade. Kärnan är det manifest som Varoufakis skrivit ihop tillsammans med en handfull politiker och filosofer, men någon struktur finns inte, och inte heller en egentlig vägkarta till hur målen ska uppnås, även om Heikki Patomäki inte riktigt vill erkänna det på mötet i Havshagen, utan i stället talar om lobbyverksamhet och folkomröstning. Gemensamt för både de internationella och de finska mötena har varit avsaknad av något som skulle känneteckna en verklig folkrörelse: vimplarna, slagorden, flygbladen, den spontana uppslutningen kring en självklar idé. Under Diem25:s två offentliga möten har det snarare diskuterats på ett allmänt plan kring demokratiunderskottet i EU och eurozonen, och om vad Diem25 ska vara och hur rörelsen ska organiseras i Finland. Kritiker har frågat sig hur man ska gå från att vara en diskussionsklubb till en aktiv organisation.

Pietiläinen ser ändå inte nödvändigtvis de lösa ramarna och de utopistiska målen som ett problem.

– De breda diskussionerna om samhället förs ingenstans för tillfället, så jag ser det som positivt om Diem25 kan vara ett forum för olika aktörer att samlas och utbyta tankar, utan att man behöver låsa sig vid en verksamhetsform eller ett parti. För egen del tar jag ingen större stress över hur rörelsen utvecklas i Finland, utan jag hjälper till med att ge folk verktygen att göra något av den.

– Visst kan man säga att tioårsmålet är ganska utopistiskt, men åtminstone finns det något att arbeta mot. Fungerar det inte, så har vi åtminstone försökt.

Brokigt vänsterfält

I det här numret av Ny Tid sneglar vi på vänsterns framtid och strömningarna inom den europeiska aktivismen. Fältet är utan tvivel brokigt. Från högtflygande, abstrakta rörelser som Diem25 kan man gå till uttalat praktiska rörelser som spanska PAH, som hjälper landets bostadslösa med rättegångar, bankärenden och bostadssökande. I Storbritannien har Occupy-generationen enats bakom den gamla miljösocialisten Jeremy Corbyn, medan Greklands Syriza redan hunnits födas som klassisk radikal vänsterkoalition och till synes lika snabbt fastnat i den knepiga kompromisspolitikens träsk. Gröna partier med liberala värderingar som främsta gemensamma kännetecken samlar aktivister både från vänster- och högerkanten, vilket gör dem till oförutsägbara, men populära rörelser för unga som inte vill binda sig vid traditionell socialism, men inte heller känner sig hemma i den konservativa högern.

Samtidigt kämpar de gamla vänsterpartierna mot en allt starkare ytterhöger som lyckas mobilisera den traditionella arbetarklassen, utstötta och marginaliserade med enkla och populistiska svar. Finanskrisen och invandringen skakar det europeiska projektets grundvalar, och allt tyngre kritik riktas mot den rådande marknadsliberalismen och kapitalets styrning av politiken. Många viljor kämpar för förändring, men hur den förändringen ska se ut är än så länge oklar. N

Text & foto: Janne Wass