Geniförklarad väninna uppfyller inte förväntningarna

av Andreas Holmström

Elena Ferrantes Neapeltetralogi har gått som en så kallad löpeld genom den så kallade litterära världen. Men den cliffhangerspäckade handlingen saknar förankring i litteraturens djupare skikt, anser Andreas Holmström.

ferrante pärmElena Ferrante är en pseudonym och bara förläggaren känner till identiteten, och den förmodat självbiografiskt färgade sviten har jämförts med Knausgårds Min kamp-serie, därav nog några anledningar till upphaussningen. Är den värd denna upphaussning? Nej. Åtminstone inte baserat på den första delens barn- och ungdomsskildring Min fantastiska väninna.

Romanens berättare Elena växer i mitten av 1940-talet upp i en fattigdomspinad förort till Neapel, där hon varken har sett havet eller vet att universitetet existerar. Detta trots att Neapel ju är en kuststad. Elena beskriver en tillvaro starkt präglad av klassdeterminism, maktstrukturer och könsstereotyper, och lika självklar som dessa fenomen är mekanismen som ytterst tycks reglera allt: våldet och hotet om våld. Men Lila, Elenas fantastiska väninna, är annorlunda. Hon slår tillbaka mot pojkarna som trakasserar dem, hon bär på ett obestridligt mod och är smartare än alla andra, ja rentav genial, vilket originaltiteln L’amica geniale förtäljer.

Lila drar med Elena på diverse farliga äventyr, men det är också symptomatiskt att det är Lila som får stora skälvan när de som barn ska rymma från kvarteret och gå till havet, för utanför det hemtama är hon inte lika kavat. Vilket även är symptomatiskt för alla romanens karaktärer, habitatets oskiljaktighet från dem själva, och ödet som inte kan undslippas. Ungdomen anländer, Elenas kropp växer och det motsatta könets intresse för henne likaså. Hennes nit, strävan och tävlan med sin väninna får henne att studera vidare på realskolan, medan Lila trots sin extraordinära begåvning blir vid sin familjs läst och faderns skomakeri.

De båda väninnornas relation går hela tiden i vågor, från beroende, via konkurrens och avundsjuka till ignorans och tystnad, fram och tillbaka i en fascinerande dynamisk virvel. Detta alltmedan de blir 13, 14 och 15 år gamla, och händelser staplas på händelser bland ett myllrande persongalleri av familj, grannar, vänner, ovänner och kavaljerer.

Bryta med sitt arv

I inledningen av ungdomskapitlet har Lila en genomgripande upplevelse, hon drabbas av något hon kallar för gränsupplösning, där människors och tingens gränser upplöses och hon får en stark insikt om hur otäck världen egentligen är. Här finns något intressant. Men precis som mycket annat i Min fantastiska väninna så slarvas det bort, skyfflas undan eller ännu hellre: förloras i det ständiga händelseförloppets dimmor. Vilket även gäller de två väninnornas yin och yang-artade relation där Elena och Lila också kan upplevas som kontrasterna inom en och samma person. En dialektik som även finns inkorporerad i de två språk som talas i grannskapet, italienska och napolitanska, och genom de klassmässiga och historiska anspelningar som de för med sig. Ur språken strålar en maktbalans och en strävan att bryta sig ur sitt sociala arv – Elena genom att utbilda sig och Lila genom att gifta sig rikt.

Under berättelsen sjuder således det moderna Italiens framväxt, fascismen, camorran och kommunismen, som ges liv genom Ferrantes gestalter. Men dessa förhållanden mellan språken och mellan väninnorna fungerar bara som en del av romanens flöde, det gestaltas men får ingen betydande innebörd. Händelsekedjans loja utdragande i Min fantastiska väninna gör att allt bara passerar förbi som en svag bris.

Oinfriade förväntningar

Den våldsimpregnerade vardagen i skildringen, med sina ränksmiderier och korruptioner som hela tiden syftar till makt och potentiella klassresor, är filmisk i sitt uttryck, närmare Viscontis Rocco och hans bröder och Scolas Familjen än Austen, Morante och de Balzac, vars litterära realism man också skulle kunna jämföra med. Ferrante använder sig också av enkla berättargrepp, som (klichétyngda) tillbakablickar och (ideliga) cliffhangers som bygger upp förväntningar som aldrig infrias. Så det är inte förvånande att det snart ska bli tv-serie av bok-kvartetten.

Men även om jag anser att Min fantastiska väninna i alltför hög grad hemfaller åt simpla skeenden istället för tankar, idéer och fantasier som skulle kunna förankra händelserna i djupare skikt – och att jag måhända saknar organet för att begripa essensen i kvinnlig vänskap – så innehåller förhoppningsvis de tre följande romanerna i serien något mer storartat. För när denna första del bläddrat fram sig till slutet och Elena ska klä Lila inför hennes bröllop sker något med språket, det blir naket, ambivalent och levande, och tar ett skamfullt grepp kring förbjuden sex och besudlade tankar. Här livar Min fantastiska väninna upp och pekar med rodnande och darrande fingrar mot fortsättningen.

Andreas Holmström

Elena Ferrante:
Min fantastiska väninna.
Översättning Johanna
Hedenberg.
Norstedts, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.