Lekfull och oroande

Heidi von Wright har en alldeles egen röst i den svenskspråkiga poesin. Kanske handlar det om teknik, detta att hon ofta skär av meningarna när, eller rent av lite innan, läsaren har skapat sammanhang, detta att hon lossar dikten från sin kontext, att hon låter läsaren vara med och skapa, detta att hon vrickar och lirkar in ord tills betydelser och ljud kontrasterar varandra. von Wright är med sina fem diktsamlingar innan föreliggande som om m, med sitt handledarskap vid författarutbildningen vid Åbo akademi, med sin roll som före detta redaktör vid ansedda kulturtidskrifter och med sitt eget skrivande i samma kulturtidskrifter i sig själv närmast en institution.

heidi von wright pärmTiteln som om m pekar mot bokens avdelningar, vilka alla utom den första börjar med ”som om m…” följt av ett ord som börjar på ”m” (meningen, misstag, motivet, makten, mod och mörker) och utveckling av meningen inom parentes: ”som om meningen (är förutbestämd)”. Den första avdelningen, som består av en dikt, heter ”allt som kan hända kommer att” och etablerar den stil där poeten överlåter till sina läsare att fylla i ord och fraser. Genast handlar det lika mycket om ordens läten som deras innehåll: ”steppen stenig och frusen / isbjörnar sälar lämlar”. Allitterationer och assonanser. Det är njutbart.

Dikterna är korta, sällan mer än tio rader, oftast hålls raderna minimala. Det ordfattiga formatet skulle kunna bli krävande men von Wright ger skickligt läsaren ledtrådar.

ansvaret och

i en tvekan

det oerhörda

så en dag

är det en

dag för sent

Formskapande må komma naturligt för Heidi von Wright, på hennes blogg och Instagram-konto kan man följa hennes ritade figurer, men här blir bilddikterna som är formgivna med ord allt för mycket inriktade på att vara just former. Det är kul att ett par dikter ser ut som pilspetsar men jag har svårt att tolka dikterna, vad de säger, innehållet.

Större delen av diktboken består av verk som är betydligt mer intressanta och som främst är Heidi von Wright när hon lirkar med ord och vår förståelse av dem. ”Ett öra / lyssnar / i avskildhet / till vad andra / lyssnat till i gemenskap”. De små dikterna som i det här fallet snarast blir en aforism, vrider vår förståelse av verkligheten på liknande sätt som George Eliot och Ezra Pounds imagistiska dikter gjorde i början av 1900-talet. Skillnaden är att von Wright inte i lika hög grad är beroende av bilder och konkretioner för sina dikter. Ofta hänvisar de till abstraktioner som ”det varma” eller ”det misskötta och de missledda”, vilket leder tankarna till Esaias Tegnér och romantikens absoluta tro på världens godhet och ondska. Sådan är nu inte von Wrights värld, här finns gott om gråzoner och ofta tas till och med kamp mot sådant som ses som sanningar i endimensionella citat, här apropå Samuel Becketts kända ramsa som ständigt kommer upp i sociala forum:

de sa

försök och misslyckas

försök bättre

misslyckas sämre

lyckas

lycka

Heidi von Wright avslutar lysande på nästa sida, där hon frågar sig om människans existens är uppbyggd av de här små sanningarna, förenklingarna av verkligheten. Den retoriska fråga som melankoliskt får avsluta poesin är: ”är / det här / människans / sista utpost”.

som om m är en ganska briljant bok. Den är underhållande och lekfull, samtidigt oroande och i grunden djupt existentiell. De få orden dansar inte bara med sina ljud utan också med människans kulturella preferenser. Förhoppningsvis får den flera att upptäcka Heidi von Wrights poesi.

Text: Peter Nyberg
Foto: Robert Seger

Heidi von Wright:
som om m. Schildts &
Söderströms, 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *