Före det anglofona vänsteruppsvinget med Bernie Sanders och Jeremy Corbyn, ruskades Storbritannien om av en otippad politisk aktivist. Fram till 2013 var Russell Brand främst känd som kokainsnortande, sexdrypande stå-upp-komiker och filmstjärna. Men plötsligt steg han fram som den nya symbolen för den brittiska antikapitalistiska rörelsen, och valdes 2015 av vänstertidskriften Prospect till årets fjärde största tänkare, efter Thomas Piketty, Gianis Varoufakis och Naomi Klein.
I oktober 2013 slog Brand ner som en bomb i den brittiska pressen, uppmanade alla invånare att sluta rösta i politiska val och dra ut på gatorna mot giriga bankirer, onda storbolag och korrumperade politiker. Kort och gott: revolution. Till och med gamla punkaren Johnny Rotten var chockad.
Ett år senare kom boken Revolution, där Brand presenterar sina politiska och filosofiska idéer, och som gavs ut som pocketversion på svenska i vintras. Som så många missbrukare har Russell Brand tagit till trons hjälp för att bli kvitt drogberoendet. Det är också i samband med det som hans politiska glöd tagit fyr. Således har han snickrat ihop en heimlaga politisk filosofi där han varvar idéer av vänstertänkare som David Graeber, Thomas Piketty och Noam Chomsky med bibelcitat och livsvisdomar av Dalai lama, sufiska poeter och hinduiska yogis.
Då det gäller problemformuleringen – storkapitalet styr världen och politikerna går i deras ledband – är det lätt att hålla med. Brands klassanalys, eller snarare frånvaron av en sådan, är dock problematisk. Brand gillar att tala om ”vanliga människor” versus ”politiker” och ”de rika”, men där stannar analysen. Hans enahanda tes om att politiker per definition är systemets lakejer och alla borde störtas känns en aning förenklad.
Brand orkar inte stressa över siffror eller strukturella analyser, utan tar sig an kapitalismkritiken med den nyfrälste amatörens entusiasm och moraliska indignation. För Brand handlar det om en inre revolution. Utgångspunkten finns i hans eget samhälleliga uppvaknande i arbetet med att bli drogfri. Och häri ligger också bokens, och Brands filosofis, största stötesten. Politik och ekonomi fungerar inte på samma sätt som ett personligt andligt uppvaknande. Att gå ut på gatorna och uppmana folk att vara snälla med varandra gör inte mycket nytta utan ett system att implementera godheten i. Brand skriver flyktigt om närdemokrati och delningsekonomi, men kommer aldrig djupare in på temat.
Boken är ändå intressant såtillvida att den speglar mycket av den aktivism som uppstått under 2000-talet, som snarare springer ur en individualistisk känsla av orättvisa än ur en bredare samhällelig analys. Det har gett oss folkrörelser som antingen enas under ensaksfrågor, som Tahdon-kampanjen för könsneutralt äktenskap, eller Occupy, en bred men brokig rörelse som på sätt och vis runnit ut i sanden utan en klar struktur eller enhetlig ideologi att arbeta vidare med.
Brand är ändå intelligent nog för att inse att han inte är någon stor politisk tänkare, utan lånar i stället sina teser av andra. Han har senare sagt att hans revolution snarare handlar om att förverkliga de idéer som redan finns, och otvivelaktigt behövs också karismatiska agitatorer som Brand för att sätta hjul i rullning. Boken är dessutom njutbar läsning, och Brands anarkistiskt respektlösa humor och självironi får en att skratta högt flera gånger. Lena Öhrström har inte haft någon lätt uppgift att översätta Brands sprakande, idiomfyllda språk, men med undantag för en viss svengelska och några klumpiga satslösningar löper texten bra.
Text: Janne Wass
Foto: D P Young/Wikimedia Commons
Russell Brand: Revolution. Översättning: Lena Öhrström. Massolit förlag, 2015.
