Bitar av en inhemsk rockhistoria

Topplistor i tidningarna brukar dyka upp vid nyår. På Ny Tid gör vi tvärtom. Författaren och musikjournalisten Henrik Jansson bjuder på sommarläsning genom att lista sina 20 favoriter bland de finländska rockskivorna under de 45 senaste åren, och ger på samma gång en kortkurs i finländsk rockhistoria.

Wigwam:
Fairyport (1971)

Den tidiga Wigwam-varianten (1968–74) gjorde symfonisk rock, med den filosofisk-religiösa klaviaturkillen Jukka -Gustavson och basisten Pekka Pohjola- i centrala roller. Höjdpunkten är den rikt varierade Fairyport, med ambitiöst labyrintiska kompositioner, men de spänningar som här ännu kan förvaltas kreativt antyder också att medlemmarna redan börjat dra åt olika håll. Småningom lämnade Gustavson och Pohjola bandet, ”Rekku” Rechardt och Måns Groundstroem tog deras platser, och den nya sammansättningen satsade på en mer rätlinjig konstrock (fast fortfarande med avancerad finess). Så blev Nuclear Nightclub (1975) det första inhemska album som på allvar noterades också utanför Norden.

Tasavallan Presidentti:
Lambertland (1972)

Om Wigwam slets åt två olika håll kan detsamma sägas om konkurrenten i första inhemska proggvågen, ”Pressa”. På de första skivorna prioriterades en form av jazzrock, med popbetonade sånginsatser av Frank Robson, men inför Lambertland började gitarristen Jukka Tolonen och saxofonisten Pekka Pöyry söka sig mot det mer experimentella. Som en följd av det fick Robson sparken och ersattes av Eero Raittinen.

Resultatet av nyorienteringen blev en avancerad proge, med låtar som spräcker alla traditionella regler. Musiken är till stora delar instrumental och tekniskt krävande, men det här var en av de då få inhemska sammansättningar som också klarade av sådana utmaningar. Det gäller att ge materialet tid, och ta till sig de oförutsägbara vändningarna bit för bit, men den som har tålamod blir rikt belönad.

Hector:
Liisa pien (1975)

Hector har skrivit många klassikerlåtar, men albumen har varit ojämna. Liisa pien är i varje fall en gedigen utgåva, där han lyckas kombinera ett ambitiöst musikaliskt uttryck med konkreta och gripande texter. Liisa är arbetarklassflickan som gift in sig i societeten men förlorat sig själv, och om man idag kanske kan dra på munnen åt en del av de tidsbundet politiska fraserna uppväger den musikaliska laddningen och emotionella hängivelsen med råge sådana snedsteg.

Stilmässigt mixar Hector ihop element från pop, schlager och proggrock, och lyckas göra en självklart 70-talistisk ljudvärld så allmängiltig att den fortfarande  känns relevant. Han ger också sin dåtida inspirationskälla King Crimson credits genom en snygg cover på den storslagna klassikern Epitaph – och fan så fint eko på sången genom hela skivan.

Se:
Ja me tehtiin rakkautta (1979)

Den albumdebut Se slog i bordet är fortfarande en av de mest skakande inhemska skivor jag hört. I sin popsymfoni om ett parförhållandes uppgång och fall glider låtskrivaren Yari mellan Joni Mitchell-klingande pianostämningar och desperata distorsiongitarrexcesser; hans berättelse tycks bara växa med åren, och då också våldssekvenserna (låten Mä lupaan etten lyö skär rakt in i hjärtat) förmedlas med en så paradoxalt ömsint och skör stämma blir kontrasten omtumlande.

Också om Se börjat som ett punkband finns förebilderna till Ja me tehtiin rakkautta-projektet snarare på den progressiva rockens sida – en kombination som få lyckats skapa någon vettig syntes av. Men det här är mästerligt och totalt tidlöst.

Tuomari Nurmio & Köyhien ystävät:
Kohdusta hautaan (1979)

”Hande” Nurmio hade verkat inom olika grupper (bland andra Dusty Ramblers), men gav våren 1979 ut solosingeln Kurja matkamies maan/Valo yössä – och som en total överraskning blev b-sidan (som varken skivbolaget eller Syksyn sävel-juryn trott på) den sommarens storhit. ”Finland har fått en ny nationalsång”, skrev Peter von Bagh, och juridikstuderande Nurmio insåg att han snabbt måste få ut ett album.

Under inspelningarna låg den amerikanska rootsmusiken (folk, country, blues och rock’n’roll) i botten, men då Esa Pulliainen skötte gitarren kom en ståltrådsfärgning på köpet. Helheten med gamla begravningssånger, krogbetraktelser och utflykter till den samhälleliga marginalen bandades in på nolltid, vilket i det här fallet säkert var av godo – åtminstone blev det levande och låtmässigt fascinerande.

Just då hade mannen trots att skivan sålde guld inga planer på att bli yrkesmusiker, ”fast så gick det som det gick”, som han senare själv konstaterat.

Pelle Miljoona:
Pelko ja viha (1979)

Albumet Moottoritie on kuuma gav punkaren Pelle Miljoona (bilden) en kommersiell glansperiod, men kvalitets- och energimässigt är Pelko ja viha som kom ett år tidigare en starkare utgåva.

Här finns den otyglade upprördheten kvar, ett raseri som bärs upp av Pelles frenetiska, inte helt tonrena sång, liksom av det oerhörda framåtdrivet. Gitarristen Rubberduck Jones får en central roll, då han genom nästan hela skivan spelar en osannolik blandning av komp och ständiga solotoner. Jag trodde i det längsta att det måste vara Andy McCoy som vevar gitarr på det viset, men det är faktiskt Rubberduck som håller i plankan. Andy kom in i bilden – för en kort period – först då skivan redan var ute.

Många av de fräna låtarna var rena dynamiten 1979, men visst duger de gott att lyssna till också idag. Samhällskritiken och budskapet har fortfarande full relevans, just nu i högre grad än på länge.

Pasi & Mysiini:
Nimim. Tiukkaa penalii (1980)

Den musikaliska nivån på Pasi Raappanas och hans polares fullängdsdebut når inga superhöjder, men jag måste ändå ha den med. Pasis texter är så absurda att de blir oemotståndliga, och oberoende av om man gillar eller hatar den enkla, ibland smått ofokuserade rocken (alltsammans inspelat på en enda dag) så har vi här en äkta Åbokultskiva. Vi är många som i något skede dragit omkring längs ån och med Pasi-uttal (engelska på finska) skrålat ”älä mee etuoveeest, mee aina takaoveeest”. Titeln ”Tiukkaa penalii” betyder på svenskt normalspråk ungefär ”trång slida”.

Pasi själv var en sympatisk man, alltid pank men ändå villig att bjuda på en cigarrett åt någon som var ännu mer behövande. Han dog i förtid (som 47-åring) år 2000, men fick före det under några hektiska 80-talsår vara ”rockstara” – frid över den gamle kämpens minne!

Dave Lindholm:
Aino (1982)

Den rastlöst aktiva Dave Lindholm har gjort klassiker både i eget namn och med grupper, både med finska texter och engelska, men den skiva som lyser starkast är den lyriskt finstämda Otto Donner-producerade och -arrangerade Aino. Ljudbilden ger förutom för maestrons egen gitarr och sång enbart rum för en cellist och tre violinister, så inte skulle man tro det är rock precis. Och ändå är det just vad det är – men också jazz och pop, och oerhört känsloladdat.

Och så är Pieni ja hento ote Daves finaste genom tiderna. Så vacker, så skör och så kraftfull – det här är en av de stunder i den finländska rockhistorien då himlarna öppnar sig, och man verkligen påminns om hur fängslande Daves berättande pratsång och sensibla gitarrspel kan vara.

Hanoi Rocks:
Back To Mystery City (1983)

Hanoi Rocks betydelse för den finländska rockens rykte utanför Finlands gränser kan knappast överskattas, det finns få andra inhemska rockare som har fått inspirationscredits av band som Guns N’ Roses eller Mötley Crüe. Åtminstone de två sista 80-talsstudioalbumen känns fräscha också idag, och för mig är favoriten bandets allra mest glammiga skiva Back To Mystery City.

Här finns en rad på samma gång gatustökiga och melodiskt vackra låtar, och säga vad man vill om Andy McCoy, men som gitarrist och låtskrivare är han i sina bästa stunder mästerlig. Hans ballad Until I Get You är troligen den Hanoi-låt som det gjorts flest covers på, också om han enligt ryktet själv hatade den och inte ens ville ha med den på skivan.

Musta Paraati:
Peilitalossa (1983)

Jag hörde Musta Paraati några gånger på 80-talet och frapperades av den orubbliga konsekvensen, både vad gällde det musikaliska uttrycket och den personliga framtoningen – svart, depressivt och råtungt. Och under den malande ytan dolde sig dessutom en del förbluffande vackra melodislingor.

De här killarna var gotrockens finländska pionjärer, och om bandet på den tiden opererade i en smal kultkategori har den potentiella publiken idag vuxit. Så inte helt överraskande meddelade en del av killarna i fjol att bandet igen kommer att spela live och ge ut ny musik.

Sielun Veljet:
Sielun Veljet (1983)

Den damp ner som en chock, Sielun Veljets debut, pärmen maximalt avskalad, dubbelvinyl med en sida helt tom, allt inspelat live (hur många band debuterar väl så?) – och när man lade på skivan körde allt igång med explosionen Hovimestari ja hymyilevät käärmeet. Det kändes som att bli hästsparkad i skallen. Och det var jävligt skönt.

Lika bra som debuten är det egentliga genombrottet, studioalbumet L’amourha (1985). När den kom åkte jag och min bror mitt i smällkalla vintern ut i ödemarken – en nedlagd skolbyggnad i skogen utanför Kauttua – för att träffa bandet, som dragit sig undan för att samla sig inför den kommande turnén. Och bakom de svarta texter Ismo Alanko spottat fram dolde sig en humoristisk och vänlig person. Men Jukka Orma levde upp till sitt rykte och vägrade att ens hälsa på oss.

Carola:
Sydämeen jäi soimaan blues (1985)

Hon var en udda röst i det finländska 70-talsmusiklivet, då det sågs som naturligt att snabbt köra in artister av hennes slag i schlagerfåran, och helst med översatta utländska hitlåtar. Carola Standertskjöld gjorde också sådana tolkningar med suverän stilsäkerhet, hon gav låtarna nya vingar med sin svala soulkänsla – men visst var hon ju född i fel tid. Den elegans hon hade som jazzsångerska kommer i varje fall till sin rätt på den känsliga utgåvan Sydämeen jäi soimaan blues, och framförallt i det 60-talsmaterial (med Heikki Sarmanto) som kom på skiva först efter hennes död.

Numera tycks alla vara ense om att hon ifall hon levt idag varit som gjord för en stor internationell karriär – denna finlandssvenska Sade.

Smack: 
Rattlesnake Bite (1985)

Claude, Rane och Manchuria från Smack hade rykte om sig att vara hårda killar då jag och min bror efter albumet Rattlesnake Bite skulle intervjua dem på ölstället Kannas. Vi träffades på legendariska Lepakko, och redan under den korta promenaden till baren hann Rane utväxla en del livserfarenheter med grabbar som i normala fall fått mig att av säkerhetsskäl gå över gatan. Och då vi kom fram förde sig Claude som den gentleman han i grunden var, bad oss att ta plats, och småpratade ett tag om ditt och datt. Emellanåt fräste han upp slem, och spottade i glipan mellan krogbordet och väggen – fast på något märkligt sätt lyckades han göra också det utan att förlora sin gentlemannamässiga utstrålning.

Och det här mötet ger en bild också av bandets musik. En hård glamgaturock, gjord med stil och en inte så liten dos känslighet. Förbannat fin rock’n’roll, som jag fortfarande lyssnar på och då i mitt sinne tänder ett ljus för den tidigt (i ett medfött hjärtfel) avlidna Claude. (Smacks internationella kultrykte ska inte heller underskattas: Nirvana spelade under sina tidiga konserter bandets låt Run Rabbit Run, Iggy Pop har hyllat gruppen,. och även Smack har fått inspirationscredits av Guns N’ Roses, red. anm.)

Apocalyptica:
Plays Metallica by Four Cellos (1996)

Apocalypticas debut var i sin genre nyskapande, vem hade väl trott att fyra klassiskt skolade cellister skulle kunna leverera en så tung rock? Låtarna hör till Metallicas höjdare, och tolkningarna är förbluffande snyggt framförda. Men givetvis kunde så begåvade musiker inte stanna på det här tolkande stadiet, utan har senare börjat göra eget material och också tagit in gästsångare och batterister i bandet. Den kommersiella framgången har varit stor, samtidigt som mycket av den ursprungliga fräschheten gått förlorad.

Kingston Wall:
Real Live Thing (2005)

För mig är Petri Walli den mest begåvade inhemska rockgitarristen någonsin: på scen blev instrumentet en utväxt från hans kropp. Han stod där i sin egen värld och vred fram omtumlande, tekniskt avancerade psykedeliska improvisationer, utan att någonsin förlora kontrollen över låtens helhetsstruktur.

Karriären fick ett tragiskt slut efter bara tre skivor (tvåan är ett mästerverk), då han 1995 hoppade från Tölö kyrkas balkong. Tio år senare gav skivbolaget ut en trippel-cd med livematerial, och här spelar det ingen roll att ljudkvaliteten emellanåt är dålig – Wallis briljans skär genom alla tekniska brister. Idag har tiden också kommit ifatt hans gränslösa nyhippieproge och gett den en ny generation lyssnare. Förhoppningsvis kan han från sin plats i Himlens Rockorkester, där han växelspelar leadgitarr tillsammans med sin inspirationskälla Hendrix, se att han nu är populärare än någonsin.

Erja Lyytinen:
Grip of the Blues (2008)

Att finska kvinnor är underbara, starka och exceptionellt fina bluestolkare står skrivet i sten då Erja Lyytinen står på scenen, och på Grip of the Blues har hon och hennes band lyckats överföra det mesta av den enorma livefrenesin också till studion. Tillsammans med andremannen Davide Floreno lägger hon grunden via ett rytmiskt gitarrsamspel, men det som verkligen får musiken att bränna till är hennes personliga karisma. Hon har sagt att en kvinna i bluesbranschen måste vara både ”tuff brud och bra karl”, och åtminstone är hennes gitarrexcesser både fysiska och fulla av positiv energi.

22-Pistepirkko:
(Well you know) Stuff it like we yeah! (2008)

22-Pistepirkko är en främmande fågel i det inhemska rockboet, och så har den underfundiga musiken också uppskattats betydligt mer i kultkretsar i Sverige än hemma. (Well you know) Stuff it like we yeah! bjuder kanske inte på låtar som omedelbart skulle få mig att hoppa i taket, men ett idogt lyssnande leder till ett allt starkare beroende. Det kantiga garagesoundet rymmer sinnrika melodibyggen och gitarridéer, och när den psykedeliska stämningen en gång kopplat sitt grepp känner man sig till slut helt hög. Och här är ingen åtminstone rädd för att tugga taggtråd.

Them Bird Things:
Fly, Them Bird Things, Fly! (2009)

De amerikanska gamlingarna Mike Brassard och Steve Blodgett (på 1960-talet i Mike & The Ravens) råkade höra en för dem okänd finsk garagebandvokalist – Salla Day – och blev så imponerade att de gav henne en bunt av sina oinspelade låtar, de äldsta från 1962. Den platta som då föddes blev en av de mer osannolika fullträffarna på länge i Finland: en blandning av träskblues, country-psykedelika och americana, med en lågmäld dramatik som bärs upp av Sallas suggestiva, småhest sensuella röst. Marianne Faithfull fast mer klangfullt, Stevie Nicks fast skrovligare, Grace Slick fast mindre drogat.

J. Karjalainen:
Et ole yksin (2013)

Det är roligt då en artist man i årtionden följt med ena ögat, respekterat men aldrig helt fastnat för, långt inne i karriären stiger fram och gör sitt tyngsta album. Efter ett decennium med amerikansk folkmusik och bluegrass (som Lännen-Jukka) hade J. Karjalainen tagit en paus, och då dels insett att han ville rocka och dels fått tid att samla ny energi och spelglädje. Skivans öppning Mennyt mies var en så självklar hit att man kunde undra varför ingen gjort den tidigare.

Och överlag låter musiken så förledande enkel, samtidigt som den ändå inkluderar geniala melodivändningar och ett stiligt gungande sväng. Ljudbilden är elektriskt sprakande och helheten avslappnad, som om musikerna bara hade kul då de så mödolöst väver samman sina rottrådar – med bluesen och countryn som avstampsbräden och popkänslan som krydda.

Von Hertzen Brothers:
Nine Lives (2013)

Bröderna von Hertzen hade tidigare agerat inom band som Don Huonot, Lemonator och Egotrippi, och nämnas kan också att pappan Hasse och farbrodern Lasse tillhörde inhemska pionjärrockarna The Roosters (Lasse i ett senare skede också Cumulus).

En musikfamilj alltså, och ett briljant tekniskt kunnande är det man först lägger märke till på VHBs höjdarskiva Nine Lives – en tung och ambitiöst proggrockig helhet, med vinkningar åt Led Zeppelin och Queen. Paketet är så fullspäckat av idéer att det nästan svämmar över, men samtidigt har killarna perfekt kontroll över sina instrument och utvecklar också ett tätt och följsamt samspel. Och i inhemskt perspektiv för man på ett övertygande sätt arvet från Kingston Wall vidare.

Och så var de tjugo. Rätt få kvinnliga artister, erkänns, och 90-talet är lite tunt representerat, kanske för att jag då var mer intresserad av svensk musik än inhemsk – eller för att jag levde familjeliv och hade annat att tänka på. En skiva som låg nära listan var Mana Manas intensiva Totuus palaa (1990), och med på slutrakan var också bland andra Pekka- Strengs Magneettimiehen kuolema (1970), Hurriganes Roadrunner (1974), Kaamos Deeds And Talks (1977), Bluesounds Black (1980), och en del utgåvor av Kauko Röyhkä, Eppu Normaali och Juice Leskinen.

Henrik Jansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *