Trots att vi är medvetna om att människan, åtminstone biologiskt sett, är en djurart bland andra, upprätthåller vi fortfarande en stark språkmässig distinktion mellan vår egen art och resten av djurriket. Tänk bara på adjektiv som ”mänsklig” eller ”djurisk” och vilka konnotationer de har. Men finns det andra möjligheter att se världen?
Det finns de som försöker svänga på begreppen. Pia Maria Ahlbäck på Svenska litteratursällskapets seminarium ”Hur natur blir litteratur: Ekokritik och posthumanism” frågade om man inte kunde se människan som companion species till hunden istället för tvärtom? Sådana tankegångar bygger posthumanismen på: att gå vidare från det humanistiska, som sätter mänskligheten i centrum, och ifrågasätta vad som gör människan specifikt mänsklig. Genom historien har det listats en mängd olika ”specifikt mänskliga” egenskaper – användningen av redskap, språk, drömmar och så vidare – som senare har visat sig finnas även i den icke-mänskliga världen.
Enligt posthumanisterna är humanismen förlegad, delvis för att den värdesätter egenskaper som uppfattas som manliga (auktoritet, rationalitet) och delvis på grund av dess dualistiska natur (till exempel indelningen i kropp-sinne). Elin Wägner, som Katarina -Leppänens föredrag på seminariet handlade om, skrev redan på 1940-talet att problemet inom politiken inte är att det är främst män involverade, utan att de värderingar som politiken bygger på är just de som uppfattas som manliga. Hon utgår alltså inte från att kvinnor till naturen skulle vara annorlunda än männen, men att feminina värderingar behövs för att återföra en respekt för naturen. Redan 30 år innan begreppet ekofeminism myntades kom Wägner fram till att människans herravälde över naturen drivs av samma logik som styr männens herravälde över kvinnorna.
Antropocen är en föreslagen term för den geologiska epok då naturen i sin helhet är påverkad av människan. Reinhard- Henning frågar sig om man då mera kan skilja åt natur och kultur? Den tankegången bryter upp den dualistiska tankegången om kultur och natur som väsensskilda ting. Hennings föredrag kopplades till litteraturen genom romaner som behandlar denna epok, främst dystopiska berättelser om vidsträckt naturförstörelse. Vägen av Cormac- -McCarthy är ett exempel på en sådan här roman, där naturen är så gott som död, men vi som läsare inte får någon exakt klarhet i vad det är som har skett.
Det ekokritiska greppet går också att använda på texter som inte skrivits i ett aktivistiskt syfte. Bo Petterson analyserar ett stycke ur August Strindbergs saga Den stora grusharpan, som beskriver metandet ur fiskarnas perspektiv. Begreppet ”främmandegöring”, som myntades av formalisten Viktor Sjklovskij redan 1917, blir centralt i analysen, då fiskarna ju inte ser människan ovanför ytan eller känner till orsaken till metandet – fenomen som är så bekanta att vi knappt ser dom, synliggörs åter genom att svänga på perspektivet.
Karoliina Lummaa föreläste om fågelpoetik, dikter som bygger på fågelläten. Ett dylikt projekt kan kanske ses som ett försök att låta fåglarna tala för sig – Lummaa tog upp ett citat av poeten Eero- Lyyvuo, som bad om ursäkt för att han tvingat in fåglarnas sång i ett mänskligt teckensystem. Men det är bara illusion. Att alls tala om sång, då det är frågan om en annan arts sätt att kommunicera, bevisar att det är vi, med våra estetiska värderingar, som tolkar fåglarnas läten som sång. Vi kan inte ge en röst åt den icke-mänskliga naturen eftersom allt vi ser och hör filtreras genom det mänskliga.
Vi kan inte förstå världen utom ur vårt eget perspektiv. Därför har jag svårt att se att posthumanismen kunde ge svar på alla frågor den väcker. Men kanske det inte är svaren som är viktiga? Kanske posthumanismen kan lära oss att det även existerar andra subjekt, och fastän vi aldrig kan tala för dem så kan vi kanske solidarisera oss med dem. Trots allt är ju också vi människor djur, och vår kultur har vi ju byggt upp av det som är natur.
Janne Nyström
