Brett, men manligt, i Sodankylä

av Mio Lindman

Filmfestivalen i Sodankylä ordnas i år för trettioförsta gången. Förra året var det storslaget jubileum och många kända regissörer var på plats, bland andra den (fantastiska) brittiska regissören Mike Leigh. Många filmvisningar var slutsålda och året var också såtillvida avvikande, att en av festivalens grundare och eldsjälar, Peter von Bagh, inte var där (han avled 2014). I år är programmet kanske inte lika stjärnspäckat, och under de första dagarna är publiken lite gles. Men så småningom strömmar folk till, och Sodankylästämningen infinner sig. Tillresta människor och en del ortsbor ägnar sig åt film, all slags film, både dag och natt. När de inte sitter på lokalhaket Revontuli och sjunger karaoke, eller njuter av en tillfällig solstråle vid öltältet, vill säga. I filmväg bjuds det i år på allt från glada musikaler till kontemplativa dokumentärer.

Häri ligger – tycker den här Sodankyläfrälsta personen – festivalens styrka: bredden på film och inbjudna gäster gör att publiken som samlas i den lilla staden är väldigt brokig. Det här gör att festivalen känns vital, att det inte blir långrandigt att hänga i Sodankylä under fem dagar. Människor av olika åldrar, människor från olika bakgrunder, sitter packade i myggstinna tält för att kolla på film. Ofta uppstår spontana möten där folk pratar med varandra, om film eller annat. På det här viset är festivalen något mer än bara en samlingsplats för bra film; den är också en mötesplats som präglas av en lite sällsam form av stillsam festgladhet där folk är igång mest hela tiden, oavsett om klockan är nio på morgonen, fyra på eftermiddagen eller fyra på natten. Jag är här för fjärde året, och bekanta ansikten dyker hela tiden upp. Människor som är återkommande festivalbesökare börjar hälsa på varandra, byter några ord. En väldigt otvungen atmosfär råder.

filmtyper

Programmet präglas, förutom av specifika teman (i år är filmmusik ett tema), av de regissörer som gästar festivalen. Bland de utländska regissörerna som bjudits in ser jag filmer av skotten Bill Forsyth och tjecken Jiri Menzel. Den tidigare räknas till ett av de stora namnen i Tjeckoslovakiens nya filmvåg under sextiotalet. I synnerhet filmen Låt tågen gå! (1966) sätter tonen med en glad, anti-auktoritär anda. Filmens huvudperson är en ung man som valt att bli stins eftersom han tror att det är ett jobb där han tillåts göra ingenting. På tågstationen händer det inte mycket, trots att andra världskriget är alldeles nära inpå. Den unge mannen möter pilska stinsar och nitiska chefer – men också den första kärleken. Jag ser också en annan film av Menzel, Jag har betjänat kungen av England, från 2006. Det visar sig vara en av de mest sexistiska verk jag sett. Också här är huvudpersonen en naiv ung man som lär sig av livet. Under största delen av filmen åker kameran fram och tillbaka längs attraktiva, kvinnliga kroppar. I båda filmerna är det kvinnor som är något slags ledsagare i unga mäns liv.

*

Också Bill Forsyth talar om sitt intresse för att skildra vilsna unga män. En av hans kändaste filmer, Gregory’s girl (1981), är en vardagsnära historia om en Glasgowkille som kärar ner sig i tjejen som börjat träna i pojkarnas fotbollslag. Filmen tillhör i någon mån den romantiska komedins genredomäner, men utmärker sig genom osmyckade miljöer och ungdomarnas ofta lite tafatta sätt. Under den traditionella morgondiskussionen, där de inbjudna regissörerna får frågor om sin karriär och sina verk, talar regissören om sin egen drabbning med film. Han säger att själva filmandet begränsar och snävar in den ursprungliga filmidén. Det är skrivprocessen som är den viktigaste, säger han, det är där saker händer. Intressant nog uttrycker han sig väldigt starkt: när filmen går från manus till inspelning är det något som dör på vägen. Men vad innebär det att tänka så där om sina egna filmer, att inspelningen delvis är en sorts död?

Jag funderar på det här när jag ser Housekeeping, en filmatisering av en roman av Marilynne Robinson som enligt honom själv varit utmanade just eftersom den inte är ’filmatisk’ och att han inför sina filmer alltid funderar på hur materialet kan omvandlas till filmens språk. Ändå får jag inte när jag ser den här filmen känslan att han skulle kämpa särskilt mycket med formen. Även om historien – ett par tonåriga systrar som lever i ett hus tillsammans med en excentrisk faster – är berörande, är filmen formmässigt knappast mer än ett slags tv-drama, där kameran tycks riggas upp för att följa med det som händer, medan dramatisk musik klistras på för att markera emotionellt omvälvande passager.

*

Midnattssol.

Midnattssol.

Jag ser Housekeeping sent på kvällen, efter en lång filmdag. Filmen visas i en skolas gymnastiksal. Publiken sitter på enkla trästolar, och nu och då hör man hur en ölburk pyser diskret. Det är intensiva dagar, och jag behöver pauser för att orka hänga med i filmerna och filmsamtalen. I år har festivalarrangörerna satsat extramycket på matutbudet. Också för vegetarianer finns det en hel del att välja mellan. Själv blir jag i något skede nästan lite bergtagen av den intensiva lunk som dagarna vaggar in mig i. Men bergtagen på ett positivt sätt; tidsmedvetandet försvinner, jag slukas upp av att vandra Ishavsgatan upp&ner och springa från ungdomsdrama om Glasgowkids till dokumentär om diktaturen i Chile. Det är som om jag alltid är i Sodankylä, som om året som förflyter mellan festivalerna bara är ett kort, kort ögonblick. Det är en märklig, fin upplevelse. Men trots det är det nog saker som förändras. I år har ett moderniseringssprång tagits i en festival som allmänt taget är old school, eventuellt lite nostalgisk – man har nämligen gjort biljettköpen elektroniska! Numera printas biljetterna ut ur en apparat, och det är till och med möjligt att betala med kreditkort.

*

Det regissörbesök som jag framför allt engageras av är den italienska dokumentärfilmaren Gianfranco Rosi. Han vann guldbjörnen i Berlins filmfestival för sin senaste dokumentär Fire at Sea, som utspelar sig på Lampedusa. Filmen visas naturligtvis också i Sodankylä i den knökfulla salongen i biografen Lapinsuu. I nyheterna figurerar Lampedusa som en tragediernas plats, och havet runtom ön som en dödsfälla för tusentals migranter. Rosis dokumentär närmar sig dessa tragedier genom att låta oss få glimtar av Lampedusa och dess invånare, fast boende och tillfälliga. På ett sätt får vi bilden av två olika världar som aldrig riktigt möts. Öborna lever sina liv, och lever sin vardag. Vi ser en jaktgalen pojke leka med en slangbella, en äldre dam önska en sång till lokalradion, en familj som äter middag. Men vi ser också räddningsbåtar, människor som räddas ur havet. I en kort scen ser vi också människor som räddats ur en båt, men som inte överlevt. De dör inför kameran.

Att de här världarna ändå inte är åtskilda blir också klart. Det mest tydliga exemplet på det är en läkare som förekommer i dokumentären diagnosticerar Lampedusabornas krämpor. Han rycker också ut när människor i sjönöd kommer till ön. Läkarens vardag, märker vi, innehåller numera också kontakt med migranter i sjönöd. Vi hör honom fundera kring sin insats. Genom läkaren förmedlas det enda som framstår som ett vittnesmål om dagens Europa. Men det här sker på ett situationsförankrat, personligt sätt.

Det som gör dokumentären så drabbande är att den inte påstår något; den visar upp olika sidor av öns liv, och det är vår uppgift att binda ihop dem, länka dem samman. För vissa är havet något du under flera års tid lär dig av din far att navigera. Den lilla pojken som är ett slags huvudkaraktär i filmen är sjösjuk och gör sina första stapplande försök att styra en båt själv (han törnar in i vad som ser ut som ett räddningsfartyg). För andra är havet något att helt enkelt ta sig levande över i rangliga, överfulla gummibåtar.

Gianfranco Rosi.

Gianfranco Rosi.

På frågestunden efteråt säger Rosi att Fire at Sea är ett slags nödrop, ett försök att nå ut, göra människor medvetna om det som händer i Europa. Han framhåller också att det är viktigt för honom att under en lång tid vara på plats utan kamera, så att han kan gå runt och prata med människor, sätta sig in i omgivningen. Det här beskriver han inte bara som en teknisk förberedelseprocess, utan också som en etiskt förankrad dimension av filmskapande: att gå ut och filma är ett slags förvaltande av människomöten, där dokumentärfilmaren bär ett ansvar för de relationer hen etablerar, och vad hen gör med dem i sin film. Tillit är en grundläggande och skör dimension.

Han berättar om hur han under sin vistelse på Lampedusa är med på ett av räddningsfartygen. Det är uppenbart att alla i den sjunkande farkosten inte längre är vid liv. Rosi vill stänga av kameran, men kaptenen på räddningsbåten säger åt honom att han ska filma, att det är hans uppgift att filma. Efter noggrant övervägande väljer han sedan att ta med sekvensen, där människor dör ombord på fartyget, i filmen. När jag ser filmen är jag lättad över hur migranterna som finns med i filmen skildras på ett sätt som inte på något sätt exploaterar någons nöd. Migranternas närvaro i filmen, parallellt med ortsborna, är stark, men den bygger inte på att vi lär känna personliga öden.

Tillit är en grundläggande och skör dimension. Dokumentärfilm är en komplex relation till verkligheten, säger Rosi. Att filma innebär att också ändra verkligheten, genom att försöka förstå den; han fräser att han verkligen hatar tjatet om huruvida dokumentärfilmaren kan vara ”osynlig”. I sitt eget filmskapande betonar han vikten av att jobba självständigt, utan yttre intressen. Att vara självständig – t.ex. att som Rosi själv filma helt ensam – innebär en frihet att kunna vänta, att vänta på det som blir ett viktigt ögonblick.

Jag ser också en annan av Rosis filmer, Sacro GRA, en poetisk dokumentär som gör avstamp i människor som bor nära en sexfilig ringled i Rom. Jag läser att filmen inte grundat sig på Rosis egen idé, och att processen inneburit en massa ångest. Men ändå finns här en liknande känslighet för människors mångskiftande liv som han uppvisar i Fire at Sea. En liknande förmåga att binda ihop saker på ett sätt som gör att vi själva som tittare står inför uppgiften att sätta saker i relation till varandra. I den här filmen möter vi en lite skum biolog som försöker utrota parasiter i palmstammar som växer invid trafikleden. Vi möter bl.a. en man som fiskar ål, ett par prostituerade som bor i sin husbil och en ambulanskille som hälsar på sin gamla mor. Några mera abstrakta scener låter oss betrakta den massiva trafiken på ringleden, låter oss sjunka in i det likaledes massiva trafikbullret. Filmen stannar upp mitt i livet. Vi vet sällan exakt var, och vart vi är på väg härnäst. Personerna i bilden är inte avsedda – tror jag – att bilda en enhetlig mosaik som ska få oss att säga: ok, så här ser Roms periferi alltså ut. Livsfragmenten vi ser för istället tankarna och associationerna åt olika håll, och precis som i Fire at Sea är det inte någon ordnad, på förhand given helhet som Rosi tycks vilja gestalta. Det som skiljer filmerna åt är att den nya dokumentären är inplacerad i en befintlig politisk och etisk diskussion – trots att den på ett bra sätt tar avstånd från viljan att leverera svar, och istället försöker ge upphov till frågor.

lapinsuu midnight sun film festival sodankylä foto mari liindman

Jag skrev att Sodankyläfestivalens filmer uppvisar en imponerande bredd. Men det är år efter år något som skaver (jag är alltså där för fjärde året). Jag kan inte säga att jag vet särskilt mycket om filmindustrin, varken internationellt eller i Finland. När jag åker till Sodankylä är det en utpräglat manlig filmbransch som visas upp. Festivalens grundare är män. De flesta regissörer som bjuds in är män – även om det må sägas att man gjort en viktig insats under de senare åren att också bjuda in kvinnliga regissörer (häromåret var Claire Denis med). Men det som fortfarande är en uteslutande manlig arena är den ”master class” där filmkritiker och andra filmgurun väljer ut filmer som de introducerar. Under de fyra år jag varit på festivalen tror jag att alla som introducerat filmer i mästarklassen varit män. Det här skapar en väldigt trist kultur där det är män som förstår sig på film sådär riktigt på riktigt – där det är män som är experter, djupingar, som kan sin filmhistoria och som ivrig gräver efter förbisedda skatter och bortglömda guldkorn. Please, please Sodankylä, också här behövs det större mångfald. I ett land där filmkulturen är liten och ofta beroende av stora inhemska blockbusters är det oändligt viktigt att öppna upp filmsamtal så att de just inte blir sådant som bjuder in en sluten grupp bestående av spränglärda filmgrabbar. Sodankylä är en så otroligt fin festival; jag hoppas att saker förändras åt ett mindre gubbigt håll såsmåningom. 

Text & foto: Mari Lindman 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.