En fluga på klassamhällets vägg

av Maria Ohisalo

Maria Ohisalo

Jag fick möjlighet att bereda min doktorsavhandling på Oxfords universitet under vårterminen 2016. Oxford är det äldsta universitetet i den engelskspråkiga världen och ett av de bästa i världen överlag.

Trots en liten ökning av andelen statligt utbildade elever mellan 2003-04 och 2013-14, utgör elever från privata skolor fortfarande cirka fyrtio procent av de antagna både vid Oxford och Cambridge. Somliga debattörer hävdar att det finns direkta kopplingar mellan privatskolor och universitetet i Oxford: människor känner rätt människor och traditioner upprätthålls mellan skolorna. Det viktigaste är kanske ändå att privata skolor förbereder eleverna på att diskutera och bete sig på ett särskilt sätt för att en dag kunna klara inträdesprovet med de bästa vitsorden. Privatskolor är preppkurser för de bästa universitetsplatserna, och så har det varit i hundratals år.

Oxford försöker bli bättre: olika kvoteringsmetoder används i ansökningsprocesserna till universitetet och studentbostäderna. Man märker ofta hur universitetet informerar om stipendier för studenter från de lägsta inkomstbakgrunderna. Man måste till exempel meddela etniskt ursprung i ansökningsprocessen. Trots detta har hård kritik riktats mot universiteten i Oxford och Cambridge för deras misslyckade strävan att göra skolorna mer pluralistiska. Enligt en rapport från Social Mobility and Child Poverty Commission (2015) hade båda skolorna misslyckats med att märkbart öka antalet statliga elever vid högskolorna ”Oxbridge”. Enligt Oxford University Student Unions rapport (2014), som kartlade 528 studerande vid Oxford på grund- och avancerad nivå, uppgav nästan sextio procent av BME -studerande (black and minority ethnic) att de kände sig obekväma eller ovälkomna på Oxford på grund av sin ras eller etnicitet, jämfört med 5,4 procent av de vita studenterna.

Det finns aktiva politiska organisationer i Oxford. Av premiärministrarna i Storbritannien har 26 utexaminerats från Oxford, från Earlen av Wilmington år 1742 till David Cameron år 2015. Den gång jag verkligen kände mig som en fluga på väggen var när en kompis tog mig till Oxford University Conservative Associations debattkväll, för att visa mig en annan verklighet. Det var snarare teater än uppriktig debatt: idén var att var och en skulle kunna behärska debatten från alla olika synvinklar. Där presiderade till exempel Margaret Thatcher innan hon blev politiker. Att vara kallsinnig samt att smäda Labour gav de största applåderna. Även om det var teater och skoj för många verkade det vara mycket viktigare att retoriskt kunna slå ner motståndaren än att framställa faktabaserade argument. Det här var en av platserna där Thatcher och kritiken mot välfärdsstaten skapades.

Det är inte bara familjbakgrunden, pengarna och etniciteten som skiljer människor åt i Oxford, men även bostadspolitiken. Det finns 22 600 studenter vid Oxford (Helsingfors universitetet har 35 000). Oxford kan inte ta emot fler studenter eftersom staden redan nu lider av bostadsbrist, och är en av Storbritanniens dyraste städer att bo i. Många konservativa Torypolitiker äger bostäder och rika colleges äger stora delar av jordområdena. Det finns ingen uppmuntran för att bygga mer och låta hyrorna sjunka; ojämlikhet och privilegium upprätthålls på många olika sätt.

Jag har som en fluga på klassamhällets vägg märkt att man på många föreläsningar vid Oxfords universitet tar upp Finland som ett exempel på de bästa och mest jämställda länderna i världen. När man granskar politiska val i Finland gällande till exempel utbildning och boende kan man inte vara säker på Finland i framtiden kommer vara ett sådant exempel.

Maria Ohisalo
är fattigdomsforskare och vice ordförande för De Gröna

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.