Historieskrivningen kring de fascistiska strömningarna i Finland under 1900-talet har traditionellt sett haft en bagatelliserande och ursäktande ton. Avhandlingen Suomalaiset fasistit, förankrad i internationell jämförande fascismforskning, placerar den finländska variantens förövare och offer på sina rätta platser, anser Rainer Knapas.
Suomalaiset fasistit är den första sammanfattande historien om de finländska fascisterna. Författarna är beprövade forskare som inte heller tidigare skyggat för de mörka punkterna i Finlands historia. Oula Silvennoinen disputerade 2008 med en avhandling över samarbetet mellan den finländska och den tyska säkerhetstjänsten Gestapo 1933–1944, Marko Tikka 2004 med en avhandling om ståndrätterna under inbördeskriget 1918. Aapo Roselius avhandling 2010 behandlade inbördeskrigets minneskultur i det militariserade Finlands offentlighet 1918–1944.
De tre skribenterna har funnit varandra i ett kollektivt författarskap, med ett ofta engagerat och dramatiserat sätt att skriva. Fascisternas historia rullas upp i tidsföljd, med en ramberättelse kring Johan Fabritius och hans roman Män som inte glömma från 1936. Fabritius egna öden förkroppsligar den starka förklaringsmodell som boken för fram: fascismen var också i Finland ett arv från upplevelsen av första världskriget, ryska revolutionen och inbördeskriget 1918.
De i Finland välkända forskningsområdena – Lapporörelsen, Bondetåget 1930, Mäntsäläupproret 1932, ”Fosterländska folkrörelsen” IKL (bilden), Akademiska- Karelen-Sällskapet (AKS), kulturförbindelserna med Tyskland och de – parlamentariskt sett obetydliga – öppet fascistiska organisationerna får här en god jämförande belysning. Särfallet med den finländska nazismen finns redan 1991 grundligt och utan patos undersökt i Henrik Ekbergs avhandling Führerns trogna följeslagare – bara på svenska, vilket har retat många nazistintresserade i Finland.
Bland de finlandssvenska intellektuella fanns en känd grupp av Tysklandsvänner och högerradikaler, bland dem också uttryckliga nazister eller sympatisörer. Boken följer särskilt Örnulf Tigerstedts och Bertel Gripenbergs korrespondens. Tillsammans med det övriga ”Svarta gardet” av författare stod de för fascismens akademiska linje på svenska.
De svenskspråkiga kombinerade detta med europeiska intressen: fascisterna i Italien, Franco i Spanien, Action Française i Frankrike, katolicismen och ”det nya Europa”, det vill säga Hitlertysklands kommande världsvälde. Stegen från samhällsintresse till ytterhöger-aktivistsympatier och vidare i fascistisk riktning verkar i vissa fall ha varit korta.
Grogrunden för den häpnadsväckande andelen av professorer i det finländska nazistpartiet Suomen Valtakunnan Liitto (SVL, 1942–1944) framgår bland annat av Henrik Meinanders pro graduavhandling ”Aktiva studentförbundet. En högerradikal sammanslutning 1931–1945”, publicerad 1989 i Svenska litteratursälllskapets Historiska och litteraturhistoriska studier, över 100 sidor i tryck.
Delad historieskrivning
Historieskrivningen kring fascism och fascister i Finland har gått på två huvudlinjer. Den äldre, med början under 1950-talet, var överslätande och bagatelliserande och tog inte alls ordet fascist i sin mun. Däremot betonade man de finländska särdragen och kampen mot kommunisterna – under efterkrigstiden nämnde man inte längre judarna och frimurarna, som tidigare hörde till paradigmet.
En heroisering av ledande aktivister har numera fått insteg bland doktorsavhandlingarna i historia och i otaliga andra biografier. Täcknamnet ”fosterländskhet” döljer i dag ofta de verkliga bevekelsegrunderna, både beträffande forskare och deras undersökningsobjekt. Nuvarande försvarsministerns, sannfinländaren Jussi Niinistös avhandling Paavo Susitaival 1896–1993. Aktivismi elämänasenteena (1998) hör till denna genre. Bagatelliseringen av fascismen i Finland har gällt också historien om de finländska SS-frivilliga.
Samma bagatellisering har förekommit också i mottagandet av denna nya bok om fascismen. På bloggar och diskussionsforum framhålls ofta just detta: ”ingenting nytt”, ”helt marginell företeelse”, ”kommunisterna borde [också] ha behandlats”. Exempel är professor Timo Vihavainens bloggrecension 9.3.16 på historikernas webbportal agricola.utu eller Jyrki Vesikansas ledare i Iltalehti- 12.2.16, där han i stället för forskarnas svartmålning av allt fosterländskt efterlyser en ”levande, sund nationalanda”.
Författarna går helt på en annan linje. Med en bakgrund i den internationella, jämförande fascismforskningen placeras den finska variantens förövare och offer på sina rätta platser. Försöken till statskupp med beväpnade egna garden, att avskaffa den parlamentariska demokratin och införa Führerprincipen, våldsdåden och de förtvivlade kontakterna in i det sista 1944–1945 med Nazi-tyskland kan inte bagatelliseras.
Toppen av isberget
I boken klarläggs också nätverket av organisationer och återkommande ”starka män” som stödde fascismen. De många små och kortlivade, obskyra fascistiska organisationerna förefaller ha varit bara toppen av ett ideologiskt isberg i mellankrigstidens Finland. Som en viktig bakgrundsorganisation framstår Frihetskrigets frontmannaförbund. Pålitliga anhängare fanns på många andra håll: inom skyddskårerna, militären, kyrkan, tidningspressen, bland författarna och inom partierna. Och bland industriledarna återkommer alltid Petter Forsström, Rafael Haarla, Ragnar Nordström och P.H. Norrmén med pengar och stödservice för alla former av fascistiskt inspirerad verksamhet.
Fascismens uppkomst kan förklaras, till och med Tredje rikets fall, men boken väcker också frågan om fascismens överlevnadsformer i vår tid. Det kanske inte kallas så, det som pågår under olika etiketteringar, beskyddat av det demokratiska samhället självt, men substansen kvarstår. Idealiseringen av våldet, för att möta hotet från främmande kulturer och inkräktare, mytologiseringen av folket och dess renrasiga och sanna historia, slutande med de nya utklädda ordningsgarden som kallar sig Soldiers of Odin – på engelska (!) . Och militarismen, dyrkan av stora krigare, generaler lika väl som den saktmodige urfinnen Simo Häyhä, den nya nationalhjälten som i Vinterkriget sköt ihjäl 542 ryssar.
Rainer Knapas
Oula Silvennoinen, Marko Tikka &
Aapo Roselius, Suomalaiset fasistit.
Mustan sarastuksen airuet.
WSOY 2016. 504 s., ill.
[De finländska fascisterna. Den svarta gryningens härolder].
