”Det som är uppfriskande med Sideways är att det är en äkta stadsfestival för vuxna människor”, skrev jag i min rapport från festivalen i fjol. I år ordnades festivalen för andra gången, och redan har den litet mer börjat likna ”vanliga” finländska festivaler. Fortfarande är åldersgränsen 18 år, och således behövs inga skilda serveringsområden, det vill säga man behöver inte vallas som fårskockar i sunkiga ölområden, utan kan vandra omkring på festivalområdet med vinglas och skumpaflaskor, som säljs till hutlösa priser. Utan att ändå komma i närheten av Flow-festivalens tioeurosöl. Men i år är spontansittplatserna lite färre, och framför allt känns bristen på sittplatser under tak då himlen öppnar sig.
Sideways ordnas i det så kallade Slakteriet i Sörnäs i Helsingfors, historiskt känt för sin slakteriverksamhet och sin partihandel. Det industriromantiska området med sina två-trevåningars röda tegelhus har ändå gradvis övertagits av restauranger och stadsaktivister och har redan i några års tid varit ett slags hipstercentrum. Restaurangerna samarbetar friktionsfritt med festivalen, vilket ger den en känsla av stadsfestival.
Publik vid PJ Harveys konsert.
Under tvådagarsfestivalen uppträder en uppsjö av både kända artister och mer undergroundutbud på hela fem olika scener (sex om man räknar efterfesten i Södervik, och det gör man åtminstone i år). Vissa av scenerna är sådana som hör hemma på DIY-punkfestivaler med 300 besökare, medan stora scenen håller för vilka världsstjärnor som helst. En av pyttescenerna är vikt för mer bluesklingande material, medan den andra bjuder på punk och annan brutalare musik. Vidare finns inomhusscenen Warehouse Stage, en omöjligt långsmal hall, och den halvstora Parkscenen på själva festivalområdet.
Max Salonen i French Films.
Fredagen inleds i soliga tecken, som får en att dra sig till minnet fjolårets festival, som försiggick under sommarens allra stekhetaste dagar. Jag hinner se en av mina favoriter, finländska French Films i strålande solsken. Det av Johannes Leppänen ledda indiebandet spelar en skitig, gitarrdriven garagerock med influenser av brittpop och motown. Det är en fin eloge att bandet får uppträda på huvudscenen, men i ärlighetens namn hade deras energi antagligen kommit bättre till pass på en mindre scen. Trots att den största urladdningen uteblir, är giget utmärkt, och det är roligt att se att finlandssvenska gitarristen Max Salonen hittat sin plats så väl i gruppen efter att hans tidigare The Casbah så att säga runnit ut i sanden.
PJ Harvey
