Joel Backström
Högerfolk inbillar sig att bara man avskaffar individens beroende av staten så kommer människor att stå där fria och självständiga, sin egen lyckas smeder i en hård men rättvis konkurrens. De glömmer att staten inte införde beroendet i världen, utan bara avskaffar och ersätter andra, äldre typer av beroende. Är du inte beroende av staten kommer du att vara beroende av någon annan: av arbetsgivare och familj, till exempel. Och den nordiska modellens grundidé är just att välfärdsstaten frigör oss från det ojämlika beroende som såna sociala maktförhållanden innebär.
Det handlar om väldigt konkreta saker: arbetslagstiftning, rätt till stöd snarare än förnedrande allmosor för sjuka och arbetslösa, allmän och gratis utbildning för alla oberoende av familjebakgrund, dagvård som tillåter mammor att jobba och skaffa ett eget liv utanför hemmet, pensioner och åldringsvård, och så vidare. Genom lagstiftning och statligt ingripande minimeras de fattigas beroende av de rika, arbetarnas av arbetsgivaren, kvinnornas av sina män, barnens av sina föräldrar och föräldrarnas av sina vuxna barn. Det är alltså just välfärdsrättigheterna som gör att var och en kan vara sin egen lyckas smed, relativt autonom och oberoende av andra.
Detta nordiska ideal skapades inte ur ingenting av 1900-talets socialdemokrati, utan går tillbaka på månghundraåriga traditioner med bland annat friare bönder och större oberoende mellan generationerna än på andra håll i världen. Tanken att sociala relationer helst ska byggas på frivillighet, jämlikhet och oberoende är så självklar för oss att den förefaller trivial, men historiskt är den ett undantag. I traditionella, familjecentrerade samhällen är idealet raka motsatsen. Nordbor som bekymras av den risk för ensamhet som är vårt oberoendes frånsida romantiserar ofta den täta familjesammanhållningen i mer traditionella samhällen. Vi ser inte att också den har en frånsida: tvånget att hålla ihop, och att underställa sig familjens auktoritet. Att du alltid kan lita på hjälp från släkten betyder att de räknar på hjälp från dig. Du sitter fast med dem, och de anser sig självklart ha rätt att hålla koll på allt du gör, så att du inte drar vanära över dem alla.
Det nordiska idealet är att du inte ska vara tvungen ha att göra med någon, men ska få ha att göra med vem du vill (om den vill ha att göra med dig). I ett familjecentrerat samhälle måste man tvärtom ha att göra med familjen till lust och leda, och det finns dessutom en massa människor man inte får ha att göra med hur mycket man än ville det. Så får en kvinna i ett traditionell muslimskt samhälle i princip inte ha att göra med vuxna män utanför sin egen och mannens närmsta familj – och mannens kvinnliga umgänge är lika begränsat. Halva människosläktet är tabu. Och medan kvinnor ska hålla sig hemma ska också de ”egna” männen mest hålla sig borta hemifrån, umgås med andra män.
Trots att kvinnorna på pappret inget har att säga till om är den muslimska modellen enligt den marockanska sociologen Fatima Mernissi i praktiken en verklig svärmorsdröm. Det är mamma som väljer ut en lämplig flicka till brud för sin son, varken sonen själv eller fadern har ju praktisk möjlighet att umgås med främmande kvinnor. Det är hon som bestämmer i huset där svärdottern flyttar in, och hon ser till att sonen när han är hemma inte är för mycket med sin hustru utan att de umgås med storfamiljen, kollektivt. Mernissi hävdar faktiskt i Beyond the Veil (Bortom slöjan, 1975) att den traditionella muslimska könsordningens viktigaste syfte inte är att förtrycka kvinnor, fast den gör det med besked, utan att förhindra att verklig intimitet och kärlek uppstår mellan man och kvinna. En djup relation till hustrun får inte komma mellan mannen (den goda muslimen) och Allah. Vilket alltså, sett ur ett emotionellt och familjepolitiskt perspektiv, betyder: mellan mannen och hans mor.
Om uppväxandet handlar om att lösgöra sig från emotionellt och materiellt beroende av föräldrarna kan man således säga att tendensen i den muslimska familjeordningen, liksom i liknande modeller runt om i världen, är att hindra pojkarna att bli vuxna, medan flickorna visserligen genom äktenskapet rycks ur föräldrahemmet, men utan att själva ha någon talan i saken. Båda könen är omyndigförklarade, ingen får fatta självständiga beslut om sitt kärleks- och familjeliv. Men får man egna barn blir det tids nog ens tur att bestämma för dem. Det är som med pimsning i militären: rekrytens enda tröst är att det förr eller senare blir hans tur att ge igen.
I den muslimska världen och på andra håll är den traditionella ordningen förstås hårt trängd av samhällets modernisering. Flickor går i skola och kvinnor jobbar utanför hemmet, rör sig i den värld som ”borde” vara männens. Desperata försök att vrida klockan tillbaka görs av fundamentalistiskt patriarkala rörelser som Taliban, liksom av deras kristna och hinduiska själsfränder. Försöken att förena modern ekonomi med förmodern könsordning är i längden ohållbara, men det minskar inte skadan de förorsakar sina offer och hela samhällen där de för en tid lyckas ta makten. Vi måste se till att de här reaktionära tendenserna inte får fotfäste bland invandrargrupperna hos oss.
De självutnämnda sedlighetspoliser som tyranniserar invandrarflickor i vissa svenska förorter hör inte hemma på nordiska gator, lika litet som Odins soldater. Men det allvarligaste hotet mot den nordiska individualismen kommer inte från marockanska svärmödrar utan från välfärdsslaktande politiker som vår statsminister Sipilä, som i namn av ökad frihet gör vad de kan för att urholka själva den grund vår frihet vilar på.
Joel Backström
är filosof
