Lyckad avslutning på fin festival

av Emma Ekstrand

Under molntunga skyar men utan en droppe regn gick festivalen H2Ö för sista gången av stapeln ute på Runsala i Åbo. Drygt nittio artister på tio scener och fyrtio konstnärer bjöd på en upplevelse för var och en.

Den 22–23 juli ordnades för tredje och sista gången festivalen H2Ö. Det charmiga båtvarvet på ön Runsala i Åbo gör festivalen till en mysig och intim fest. Gamla båtar och båthus varvat med lummiga träd och havet som breder ut sig sätter en skön prägel på festivalen. Festivalområdet känns redigare i år än i fjol, bland annat har utskänkningsområdet blivit större vilket gör det smidigare för besökarna att ta sig fram. Matställena är också fler och har ett lockande utbud.

Under fredagen känns besökarantalet lite lägre än väntat, men på lördagen verkar fler ha hittat hit. Sammanlagt 8000 besökte festivalen i år, vilket är något färre än i fjol.

h2ö1 foto hilda forss

Dragplåster i år är bland annat amerikanska Mercury Rev, svenska Dungen och inhemska Jätkäjätkät. De spelar alla på den största scenen och drar mycket folk, men helt fullpackat blir det inte, vilket är rätt skönt. Festivalen bjuder på musik av alla de slag, och även de som spelar på de andra scenerna drar stor publik.

Tussilago.

Tussilago.

Crust/noisebandet Romutus, en sammanslagning av Umpio och Noituus, lockar en trogen skara och slamrar på i en kvart. Svenska gruppen Tussilago är en ny trevlig bekantskap. Iklädda kläder som för tankarna till 70-talet spelar de sköna psykedeliska toner som publiken bara älskar. Speciellt gitarristen i den fina overallen i rött och grönt måste få en eloge.

Stonerbandet Laserdrift från Tammerfors lockar en trogen publik med sina fuzziga toner och vissa längst fram nästan avgudar deras tunga riff. Indierockbandet Mercury Rev som bildades i slutet av 1980-talet är ett stort namn inom sin genre, men för många i min bekantskapskrets är de okända. Om jag inte den där ena gången hade köpt skivan med det spännande fjärilsfodralet hade antagligen jag inte heller hört talas om dem. Nöjda är vi hur som helst med deras spelning.

Laserdrift.

Laserdrift.

Reggaehiphopgruppen Jätkäjätkät med rappande ASA drar stor blandad publik med sitt energiska framträdande. Trombonen på scenen svänger till det hela. Från Spanien kommer energipillren i Hinds. De hade råkat ut för ett lite missöde med instrument som inte hittat fram till Finland, men kvartetten var superglad över att få låna från ett annat band. Hinds har jag inte heller lyssnat på tidigare, men de växer på en under hela spelningen. Coola och glada rockar de på och publiken vill höra mer och mer, men spelschemat säger tyvärr nej.

Ninni Forever Band (se översta bilden) sjunger till experimentella backing tracks och varvar samtidigt framträdandet med rockigt gitarrspel och synt. Dungen vaggar in publiken i trans med sin psykedeliska folkrock. Bland annat bjuds det på de kända låtarna Det tar tid och Du är för fin för mig och det är helt enkelt en underbar spelning där Gustav Ejstes och hans bandkamrater tycks njuta av att spela inför en så hängiven publik.

Sellfish shellfish.

Sellfish shellfish.

Aldous Hardings spelning är en av de sista på lördagsnatten och många stannar troget kvar för att lyssna på den skönsjungande nya zeeländskan. Det är en mysig spelning då hela festivalområdet mot kvällen lyses av lampor i olika nyanser. På det här sättet kommer även många av konstverken till sin rätta mot småtimmarna. Att ta vattenbussen från festivalen på natten och åka längs Aura å kunde inte vara ett lämpligare slut på en festival.

Dungen.

Dungen.

Jag tror det är många som kommer att sakna H2Ö. Gänget bakom festivalen ordnade tidigare festivalen Ilmiö, och de menar att det antagligen kan dyka upp något annat evenemang från dem i framtiden. Vi får hoppas och se. Tusen tack till arrangörerna för den mysiga och sköna festivalen H2Ö!

Text: Emma Ekstrand
Foto: Hilda Forss

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.