Två dagar har i skrivande stund gått sen Ruisrock 2016 och jag börjar så småningom ha återhämtat mig från ett tungt men givande veckoslut av musik och festande. Med 100 000 besökare på Finlands största och äldsta musikfestival är Ruisrock verkligen festivalen med stort F.
Det första och främsta intrycket av Ruisrock gäller nämligen inte musiken, utan snarare den omfattande, berusade solidariteten som präglar det glada festivalfolket. Å andra sidan förkroppsligas den finska festmentalitetens avigsida, den totala dekadensen, av mängden ambulanser på området, folk som har problem med balansen, urinerar eller spyr precis var som helst… Romantiseringen av sommarfestivaleuforin är inte obefogad men kanske lite överdriven.
Ruisrock sträcker sig också långt utanför själva festivalområdet på Runsala. Redan på den legendariska strandpromenaden, i folkmun Via Dolorosa, som leder till festivalområdet kan man stöta på de första festivalbesökarna som slocknat eller ramlat ner i diket. Festivalen pågår också på campingområdet, i bussarna, i barerna och klubbarna i centrum – ja, i hela Åbo.
Själva musiken blir tidvis lite i skymundan då festandet verkar vara det centrala. Förutom de utländska huvudartisterna är det namn som JVG, Antti Tuisku och Cheek – med sångerna som vi alla har hört tusen gånger – som drar de största publikerna, medan festivalens musikaliska höjdpunkter endast upplevs av en bråkdel av festivalbesökarna.
Blood Orange är utan tvivel en av hela veckoslutets toppar. Dev Hynes, antagligen den coolaste personen i hela Runsala, kunde med sin avslappnade och ytterst stilmedvetna scenkarisma väl vara Princes tronföljare. Emellanåt plockar Hynes upp gitarren för att lätt och ledigt slå några toner, sätta ner den igen och dansa iväg.
Hynes lyckas på ett vackert sätt hantera tunga ämnen med lätt hand. Musiken, som rymmer en djup oro över svartas och sexualminoriteters ställning i USA, skulle lätt passera som underhållande pop för den som inte lyssnar på orden.
Tyvärr hittar alltför få sig till tältet för spelningen. Festivalarrangörerna förtjänar ändå ett stort tack för att boka artister också på andra meriter än hur mycket publik (=biljettintäkter) de förväntas dra in. I slutändan är det största namnet på affischerna trots allt inte något av artisternas, utan festivalens.
Vince Staples.
Det fina med musikutbudet är just mångsidigheten, det finns något för alla. Bland fredagens bästa spelningar vill jag nämna Vince Staples, som skickligt förmedlar en väldigt personlig, mörk realism genom sin rap, och danska MØ, som levererar en av festivalens mest energiska spelningar.
Franska electropopbandet Air är fredagens kanske mest sevärda artist. Sångaren Nicolas Godins (översta bilden) spöklikt vackra röst låter nästan bättre live än på skiva, men jag tänker mig att den sorgfria, somriga stämningen i låtar som La femme d’argent och Kelly Watch the Stars kunde ha passat bättre i solen på någon av de stora utescenerna istället för det mörka tältet. Bandet lät ändå inte detta störa – de stundom rockigare versionerna fungerar minst lika bra som den avslappnade stämningen på skivorna.
MØ.
Vad det kommer till huvudartisterna, och artistutbudet överhuvudtaget, kunde Ruisrock eventuellt överväga att göra som Provinssi gjorde för ett par år sen och utelämna det mer eller mindre redundanta slutledet i sitt namn. Endast en bråkdel av artisterna uppfyller kriterierna för begreppet rock, som för övrigt har förlorat en stor del av den betydelsen det hade då festivalen ordnades för första gången 1970.
Både fredagen och lördagen är slutsåld, och det märks tydligast då nästan alla 35 000 besökare samlas inför samma scen. På fredagen spelar Jack Ü, dvs. Diplo och Skrillex sin hyperladdade ADHD-EDM, komplett med en imponerande ljusshow, laser och fyrverkerier. Mellan låtarna efterlyser Skrillex positiv energi då världen nu just går igenom ”some crazy shit”, och publiken levererar. Musiken och festen får fungera som en välkommen verklighetsflykt.
Diplo är också medlem i lördagens huvudartist Major Lazer, och spelningen följer samma mönster som dagen innan. Major Lazer är, i min åsikt, mycket intressantare än Jack Ü ur ett musikaliskt perspektiv, men spelningen känns emellanåt lite väl hektisk då den förhastat framskrider mellan korta utdrag av egna och andras låtar.
Blood Orange.
Av de flera rappare som uppträder skulle Vic Mensa antagligen ha varit en av de intressantaste att se, men DJ Shadow spelar samtidigt och valet är inte svårt. Få artister på hela festivalen kan sägas vara lika legendariska som mannen bakom det banbrytande debutalbumet Endtroducing…
– As you probably can tell, I’m not like most DJs. I actually do shit, säger DJ Shadow halvvägs in i spelningen. Jag kommer att tänka på bilden av Diplo och Skrillex som springer omkring på scenen.
DJ Shadows nyare, mera moderna sound varvas smidigt med omarbetat äldre material, och han ser faktiskt ut att hela tiden göra något. Tyvärr står tältet än en gång alldeles för tomt – söndagens huvudartist Macklemore & Ryan Lewis har redan en dryg timme innan de börjar hunnit samla en mångfaldigt större publik till huvudscenen.
På tal om legendariska artister spelade också Patti Smith hela sitt debutalbum Horses, som nu fyller 40 år. En lämplig påminnelse om att punkens samhällskritik inte har förlorat något av sin relevans då världen vi lever i fortfarande präglas av orättvisa maktförhållanden.
Artisternas budskap om frihet når ändå inte fram till alla. På lördagen rapporterar medier om misstänkta våldtäktsfall på festivalen. Som om inte det var nog skyller polisen på offren. På söndagen påminns publiken på de stora skärmarna om att festivalen har nolltolerans mot diskriminering, men det är naturligtvis för sent då. Ett farthinder i verklighetsflykten, men av allt att döma var festivalen utöver dessa fall väldigt lyckad.
Text & bild: Elis Karell
