Att vända makten ryggen

2,3K

När jag i vintras läste Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet slogs jag av den dystra bild av jämlikhetens historia som han målade upp. Enligt Piketty kunde man utgående från historiska källor ana att det nästan ständigt rått en enorm ojämlikhet i världen. Innan nittonhundratalets stora samhälleliga omvälvningar, med starten i det första världskriget, ägde den rikaste procenten av befolkningen över hälften av allt som finns, och den rikaste tiondedelen omkring nittio procent.

Den här sanningen modifieras något av David Jonstad i hans tredje bok Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga. Jonstad är journalist till yrket, och har bland annat kallats för Sveriges ledande undergångsprofet. Jordad består av både en kort historik över vår civilisation, samt berättelsen om hur författaren själv drar slutsatsen av insikterna i sin tidigare bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut: han flyttar ut på landet för att driva ett möjligast självförsörjande småbruk.

Den gemensamma ekonomin

I sin civilisationshistorik lyfter Jonstad fram att mycket av naturresurserna var allmänningar under förindustriell tid. Skog och mark kunde användas av hela byalag och i praktiken var ingen riktigt lika utfattig som vissa senare blev. Då de förmögna klasserna och staten tillsammans beslöt sig för att privatisera allmänningarna övertogs de huvudsakligen av dem som hade råd att köpa upp stora landområden.

Omedvetet luckrar Jonstad upp det strypgrepp som Pikettys formel r>g hotar sätta på förutsättningarna för ekonomisk rättvisa. Formeln betyder att räntan på kapital på lång sikt alltid är större än den ekonomiska tillväxten, vilket leder till att förmögenheten koncentreras i några få händer. Jonstad vänder hoppfullt blicken mot tidigare tidigare former av ekonomiskt utbyte som rådde innan marknaden och pengarna tog över.

I sin bok Skuld – De första 5000 åren beskriver David Graeber hur ekonomin fungerade innan det fanns pengar. Utbytet av förnödenheter kunde ske i form av gåvor, som människor förstås återgäldade, när de kunde och med vad de kunde. Det här påminner mig om de berättelser jag själv hört om hur man också i nutiden tenderar att ägna mer tid åt att hjälpa varandra, utan krav på direkt ersättning, när man inte befinner sig i storstadens ständiga anstormning av underhållning, konsumtionsmöjligheter och stress.

Det naturfientliga livet

Jonstads första bok Kollaps bekräftade den bild av den moderna civilisationens hopplösa framtidsutsikter som jag hade fått från andra håll. När jag läste boken slog det mig att jag faktiskt hoppades att den moderna civilisationens dagar började vara räknade, att det endast var en tidsfråga innan vi var tvungna att styra in på en annan väg.

Jag hoppas att man inte bara kan byta ut kolkraftverken mot vindmöllor och sen fortsätta som förr, eftersom det är något annat än miljöförstörelsen som gör den moderna civilisationen så livsfientlig. Det ligger något destruktivt i hur den förstör vårt inre, hur den söndrar någonting inuti oss som alltid var gjort för att leva i närhet och samklang med den övriga levande naturen.

Jonstad refererar till Folke Fridells Tack för mig – grottekvarn, en bok skriven av en fabriksarbetare, om fabriksarbetarens längtan bort från det själsdödande livet i fabriken och tillbaka till ett friare liv nära naturen. Nu jobbar ju allt färre av oss i fabriker i den klassiska bemärkelsen, men det finns knappast någonting mera naturnära i de informationsfabriker, kontor, som många av oss istället släpar oss till varje morgon.

Att återvända till jorden

Jonstads tes från hans tidigare bok Kollaps är att civilisationer står och faller på lättillgänglig energi. Romarriket levde till exempel på solenergi i form av spannmål, som till slut blev så svårt att tillgå i tillräckligt stora mängder att deras civilisation kollapsade. Kollapsen behöver inte se ut som kaos och förstörelse, som sceneriet ur en katastroffilm, utan den kan ske långsamt, över århundraden. Civilisationens komplexitet kan inte längre uppehållas, den är helt enkelt oekonomisk och irrationell, och det mänskliga livet återgår till en lägre form av komplexitet.

Oekonomiskt blir det ju också om vi tänker oss en känslomässig ekonomi. Vad är det för vits – ur en demokratisk synvinkel – med att upprätthålla ett system där ett väldigt stort antal människor varken orkar längre, eller har råd att leva den moderna dröm som en gång målades upp?

Det är där som jorden i Jordad kommer in. Vad är sist och slutligen grunden för vår existens? Jo, eftersom jordbruket i de allra flesta kulturer står för mänskornas föda, så är det matjorden. Och det är den som Jonstad själv vill komma i kontakt med igen, utan mellanhänder, utan tvång att jobba med något annat eller för någon annans räkning för att bli garanterad sin existensrätt. Det här är enligt Jonstad den ursprungliga anarkismen: att själv kunna försörja sig själv, att vända staden och makten ryggen. Och vem skulle väl inte vilja göra det?

Jan Rundt

David Jonstad:
Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga.
Ordfront förlag, 2016.