Lars Noréns nya diktsamling Stoft är en vacker bok, det behöver knappast sägas. Det ljusa, guldiga omslaget ser ut som en blandning mellan marmor och pergament. Omslaget är ett iristryck där guldfärgen påförts manuellt, upplyser förlaget. Varje omslag liknar varandra men är samtidigt unikt, lite som vi människor, som trots vår individualitet, delar samma öde: ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda” som det står i min Bibel.
Även om Lars Norén är mest välbekant som dramatiker, och sedan det senaste decenniet, som dagboksförfattare, debuterade han redan 1963 som poet. Och det var som poet han gjorde sig ett namn, ständigt återkommande i poesiantologier, och ansedd som en av 60- och 70-talets viktigaste svenska poeter. Hans förra diktsamling Hjärta i hjärta (1980) blev ett slags avslut, ett farväl till poesin, men nu nästan 35 år senare återkommer Norén till lyriken. En lyrik som aldrig riktigt lämnat hans texter, varken dramatiken, dagböckerna eller i de senaste årens prosa Filosofins natt (2012) och Ingen (2014). Stoft är arrangerad kronologiskt, och dikterna är markerade med datum, inte med titlar. Och det är nog ingen slump att sista dikten är skriven 29 februari, skottårsdagen, ett datum och dag som liksom svävar utanför tiden.
Norén bär i Stoft ett janusansikte. Janus, den tvåhövdade romerska guden som ansågs styra övergångar, inträden. Det ena ansiktet blickar in i det förflutna. Diktsamlingen börjar med en erinran av en barndom han är ”oförmögen att sörja”, och senare blir diktjaget till en nostalgisk version av historiens ängel vilken ”går baklänges in i/ slutet, och ser det underbara/ förgångnas/ verklighet framför oss”. Men det är också ett ansikte som ser, eller vägrar titta bort från historiens lidanden:
står stilla överväldigad inför
synen av nittonhundratalets
oerhörda aska, askan från alla
barnen som letar efter sina namn och efter
dem som gav dem det i askan…
Inte minst uppenbarar sig förintelsen, ett ämne som upptagit Norén under hela hans författarskap, som en skräcksyn man måste konfrontera om man ska förbli människa. Förintelsen för Norén är till syvende och sist något som binder samman alla människor – en åsikt som inte är helt okontroversiell. I slutet av den smärtsamt vackra långdikten ”Infernofragment”, skriver Norén att ”förlusten/ är det dyrbaraste vi delar”, och lyfter fram några av de som vittnat om omänskligheten i koncentrationslägrena, Jean Améry, Primo Levi och Robert Antelme, ”var och en av dem är/ tusenden, hundratusenden… till/ slut vi själva”. Norén ger uttryck för en sorts orubblig universialism.
Det andra ansiktet är riktat mot framtiden, och i framtiden hägrar döden, det egna utplånadet. Mot framtiden blickar poeten mer försonande, ”döden man lär/ sig som att lära sig/ läsa”. Men också genom skrivandet tänker jag, Noréns produktion det senaste decennierna framstår emellanåt som en stor rörelse mot intet, ett arbete för att acceptera döden som faktum. Här framstår själva valet av datum som betecknade, en rörelse från vår till vinter, till ett datum liksom utanför tiden.
Sent i diktsamlingen, sent i livet skriver Norén: ”Att/ dö, är att vara/ i världen”. Döden uppenbarar sig som diktsamlingens och poetens slutgiltiga och oerhörda mål. Döden blir varats mening. Vi kan se spår av den tyske filosofen Martin Heidegger här, som tillsammans med Simone Weil, och Primo Levi verkar vara den främsta språngbrädan för Noréns tänkande poesi. Jag skriver tänkande för det är inte en poesi som erbjuder nätt avrundande slutsatser, utan tänkande ska förstås som en process, alltså något som inte stannar upp eller avslutas. Den som läst Norén kommer känna igen de motsägelsefulla, tvetydiga sammansättningarna, ”stängd tillgänglighet”, ”en fest av smärta”, eller ”stela flerfaldighet”. Paradoxer som inte endast är till för den litterära effekten, utan lika mycket för att lyckas bevara något av livets outgrundlighet och mysterium i den färdiga produkt som är diktsamlingen, ”jag är redan vid/ ett slut, utan/ fullbordan”.
Om Norén i sina 60-talsdikter ofta använde sig av ett dekonstruerat, eller schizofrent subjekt, liknar jaget i Stoft mer hans dagbokslyrik från 70-talet. Ett centrallyriskt ”jag” som går på Stockholms gator, träffar bekanta, och åker buss. Dessa vardagliga dikter är enkla att ta till sig, och vid en första genomläsning är det de som drabbar mig. Som när diktjaget följer sin dotter till skolan den 13:e november: ”Jag åker med henne till/ skolan, tidigt […] och hon, den/ lilla, gör med ett skratt ett sår i/ mig av kärlek”. Jag tänker också på de två dikterna tillägnade Claes Vogel. I en dikt, märkt 21 september, tre dagar efter Vogels dödsdag, skriver Norén
jag visste
själv redan sista gången jag såg honom att
jag pratade med en döende
människa, som log, och jag såg
naturligtvis min egen död som ett
eko i hans närvaro
Liv, död, lidande, förintelse, kärlek. Det finns en rörelse mellan dessa, ett pendelslag som framkallar en känsla av helighet. Stoft talar om dessa ämnen med ett absolut allvar, ett anspråk, och med en tydlig, åldrad röst som i alla fall får mig att noggrant lystra. Att få ta del av diktsamling som Stoft är ett privilegium, ja som en nåd.
Text: Mats O. Svensson
Foto: Michiel Hendryckx
Lars Norén: Stoft. Albert Bonniers förlag, 2016.
