Kriget är över, kylan består

av Elis Karell

En pådrivande faktor i den nymorgnade Natodiskussionen i Finland och Sverige har varit Rysslands agerande i Ukraina och den väloljade desinformations- och propagandaapparaten som president Putin byggt upp. Det talas om det ryska hybridkriget, och Ny Tid reder ut begreppet.

Rysslands upptrappade användning av propaganda under de senaste åren har höjt en del ögonbryn och väckt associationer till kalla kriget. Det är inte sällan ordet krig används för att beskriva situationen, men är det en farlig överdrift?

Med Vladimir Putins tredje presidentskap som inleddes 2012 skedde det en märkbar kursändring i den ryska utrikespolitiken åt det aggressiva hållet. Relationerna till Väst har sjunkit till sin sämsta nivå sedan kalla kriget i och med annekteringen av Krim, stödet för Bashar al-Assads regim i Syrien och nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17, för att bara nämna några exempel.

Informationspåverkan och ren propaganda har fått en allt viktigare roll i både inrikes- och utrikespolitiken. I ryska medier kan man konstant stöta på föreställningar om västliga aggressioner med USA och Nato i spetsen. Samtidigt frågar sig västvärlden vad det är som egentligen händer. I yttrande- och åsiktsfrihetens dimma är det inte lika lätt att utse en enda officiell sanning.

Nytt kallt krig

Rysslands agerande i informationsmiljön var en av de främsta orsakerna bakom grundandet av Natos strategiska kommunikationscentrum, Stratcom, 2013. Centret som finns i Riga är ett så kallat kunskapscenter som producerar forskning och information för Nato. Fokus ligger på strategisk kommunikation, vilket omfattar bland annat informationskrigsföring, propaganda och påverkanskampanjer, främst från ryskt håll.

– Som kunskapscenter är det inte vår uppgift att själva bedriva informationsoperationer, vi fungerar snarare som en tankesmedja för strategisk kommunikation, säger Janis Sarts, chef på Stratcom.

Janis Sarts. Foto: Normunds Mezins/Stratcom

Janis Sarts. Foto: Normunds Mezins/Stratcom

Begreppen informationskrig och hybridkrig används ofta för att beskriva nuläget, även i Stratcoms eget material. Befinner vi oss i krig?

– Akademiker kan använda en hel konferens bara till att debattera om krig är rätt ord, personligen skulle jag kalla det en konfrontation, säger Sarts.

Enligt Sarts har skiljelinjen mellan krig och fred blivit mindre tydlig, och han hänvisar till en artikel skriven av Rysslands biträdande försvarsminister, general Valerij Gerasimov. Gerasimov beskriver olika skeden av en modern konflikt, börjande från noll. Informationskonflikt förekommer i alla.

– Vad vi ser i väst skulle jag nog kalla informationskonfrontation, och ur ryssarnas teoretiska synpunkt är det klart att de ser sig själva i en konstant konfrontation med väst.

Artikeln av Gerasimov har använts flitigt för att argumentera både för och emot tolkningen att vi är i krig, men Sarts är knappast helt och hållet på fel spår. I februari 2016 sade Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev att Ryssland och Nato ”befinner sig i ett nytt kallt krig”. I mars sade Putins talesman Dmitrij Peskov att ”Ryssland är i informationskrig” främst mot ”anglosaxiska massmedier”.

Nato lär Finland infokrig

Sveriges regering beslöt i maj om svenskt medlemskap i Stratcom. Beslutet var väntat men debatten har pågått i över ett halvt år och fått rikligt med mediesynlighet.

Kritiker frågar om Nato verkligen är lämpat för att motarbeta propaganda och informationskrigsföring. Det har påpekats att Nato själv ligger bakom några av de mest förödande desinformationskampanjerna i modern historia – bland annat de som användes för att legitimera invasionen av Irak 2003 och Gulfkriget 1991.

Janis Sarts medger fakta, men avfärdar kritiken och suckar då jag frågar honom om hur han ställer sig till anklagelser riktade mot Natos diskutabla föredöme.

– Vi strävar efter sanningen. Visst var Irak ett misstag, och kritiker kommer alltid att lyfta fram det. Men att jämföra Nato med Ryssland är i denna kontext omöjligt, inte riktar till exempel Nato någon strategisk kommunikation utanför våra egna medlemsländer.

Då Sveriges medlemskap efter en lång diskussion röstades igenom tog Sverige, åtminstone enligt kritikerna, ett steg närmare Nato. Beslutet om Finlands medlemskap fattades däremot i all stillhet redan för ett år sedan, utan någon egentlig diskussion i medierna.

– Stratcom är under inga omständigheter en bakdörr till Nato, försäkrar Sarts.

– Medlemskapet tillåter Finland att ta del av och bidra till centrets expertis, inget annat.

Finland deltar i centrets verksamhet som frivillig samarbetspartner, vilket innebär att Finland bidrar med personal men inte finansiering. Bland de övriga nio medlemsländerna (tio efter att Sverige formellt går med) är Finland det enda icke-Natolandet.

Splittra och vilseled

Nyckeln till att förstå rysk informationskrigsföring ligger i att förstå motiven bakom den, menar Sarts. För Ryssland är utrikespolitiken en sorts nollsummespel – Ryssland är starkare då andra nationer är svagare. Målet är att underminera värdegrunden och sammanhållningen i ett givet samhälle, och genom det skapa en grogrund för önskad politisk effekt.

– De utnyttjar existerande svagheter i samhällen, till exempel minoriteter, invandring, social ojämlikhet och andra berättelser som de kan styra i önskad riktning.

Sarts påpekar att Ryssland inte bara använder etablerade medier för sina ändamål, utan även har en stark och bred närvaro online. Bloggar, webbsidor, sociala medier, de så kallade trollarméerna som Jessikka Aro gjorde kända genom sina artiklar för Yle, allt för att stöda de ryska berättelserna.

Sarts påpekar att informationskrigföringens främsta målgrupp är den ryska befolkningen, och att inflytandet utanför Ryssland är begränsat.

– Effekten är begränsad till stunden då samhället inser vad som pågår. Fallet med Lisa i Tyskland kan ses som en slags vändpunkt.

Den 17 januari rapporterade ryska statliga medier om att en 13-årig rysk-tysk flicka vid namn Lisa blivit tillfångatagen som sexslav av flyktingar. Då det visade sig att den ”försvunna” Lisa i själva verket bara hade sovit över hos en kompis, tolkades det i Ryssland som att de ryssfientliga tyska myndigheterna försökte mörklägga sanningen.

– Efter att den påhittade nyheten avslöjades och fick mycket publicitet skulle jag säga att inflytandet i Europa har minskat, men de ryska medierna har fortfarande ett tydligt inflytande över vissa grupper, och lyckas i viss mån splittra den gemensamma värdegrunden.

Sarts hänvisar igen till utnyttjandet av existerande svagheter, vilka det finns mest av i de forna Sovjetländerna. Därför är inflytandet starkare i Baltikum, och därför lyckades annekteringen av Krim.

Olika spelregler

Att informera om hur Rysslands informationspåverkning ser ut i väst är en av de viktigaste uppgifterna för Stratcom, men det är mycket svårare än det låter. Vi kan inte svara på propaganda med propaganda, menar Sarts.

– Vi måste svara inom gränserna för de värderingar vi har. Ryssland har en taktisk fördel i och med att de spelar enligt andra spelregler än vi, men vi har en strategisk fördel.

Genom att fortsätta på samma spår förlorar Ryssland mer och mer trovärdighet, medan man enligt Sarts i Väst håller sig till sanningen. Från det utgångsläget föreslår han tre åtgärder:

Ett, vi måste göra samhällen medvetna om att de utsätts för yttre påverkan. Två, vi måste få medier i väst att förstå hur påverkan sker, så att de kan upptäcka och förhindra den. Tre, vi behöver en egen berättelse som motvikt mot den ryska.

– Det är lätt att definiera den ryska berättelsen, men svårt att peka ut någon västerländsk eller europeisk motsvarighet. Vi är många länder så det blir inte lätt, men det är viktigt att vi har en.

Sarts menar att den västerländska berättelsen tydligare kunde betona de saker som gjort Europa så framgångsrikt. Välfärd, säkerhet, friheter och rättigheter, saker som vi kanske tar för givet men som är tydliga ur ett yttre perspektiv.

– Varför påstår ryssarna att Europa håller på att gå under, samtidigt som de skickar sina barn för att bosätta sig här?

Svårdefinierbart läge

björn otto d webbProblematiken med att hantera Ryssland i västliga medier blir uppenbar senast då man läser kommentarsfälten. Det är nästan omöjligt att säga ett enda ord utan att bli anklagad för propaganda från minst en sida av diskussionen. Ryssland driver oprovocerat ett aggressivt informationskrig mot väst, eller tvärtom?

Hanna Smith, forskare på Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet, vet väl hur svårt det är att hantera Rysslands agerande i väst. I en eventuell västerländsk berättelse ser hon flera svagheter.

– Om vi beaktar hur svårt det är att ena EU bakom en gemensam politik kan man ju tänka sig hur omöjligt det skulle vara att definiera någon västlig berättelse. Och att från statens sida börja ingripa i det är ju precis det som händer i Ryssland, inte vill vi leva i ett sådant samhälle.

Tillsammans med forskaren Bettina Renz leder Smith forskningsprojektet Russian Hybrid Warfare som har pågått i ett år och avslutas i augusti. Projektet, som finansieras av regeringen, ämnar definiera och svara på de utmaningar som anknyter till rysk hybridkrigföring. Redan i den första rapporten konstateras det att begreppet hybridkrig som beskrivning av Rysslands utrikespolitik är kontraproduktivt och i värsta fall farligt.

– Annekteringen av Krim kan man kalla för hybridkrigsföring, men begreppet används ofta felaktigt som överbegrepp för att beskriva hela Rysslands utrikespolitik, säger Smith.

Relationen mellan Öst och Väst är mer komplicerad än vad den var under kalla kriget, då det fanns en klar ideologisk kamp och tydligare skiljelinjer, menar Smith. Därför finns det en efterfrågan på en alltäckande stämpel som kunde beskriva situationen, men hybridkrig är inte rätt begrepp.

– Det vi har sett under de senaste fyra åren är att Ryssland utvidgar sin intressesfär, utöver det forna Sovjet, och försöker öka sitt inflytande. I Finland syns det som stora mängder informationspåverkan, desinformation och ren propaganda.

Om man vill kalla det för informationskrig eller informationspåverkan handlar snarast om hur man definierar krig. Hybridkrig däremot är ett bredare, rätt så vagt definierat begrepp, där informationspåverkan och -krigföring kan ingå som en del.

Falsk balans

Påminnelser om västliga mediers subjektivitet dyker ständigt upp som en motreaktion till nyheter om rysk propaganda. Till exempel den ryska nyhetskanalen RT gör ingen hemlighet av att de erbjuder ”ett ryskt perspektiv på världens händelser”, något publiken välkomnar som ett alternativ till de lika subjektiva medierna i väst. Inte är ju till exempel Fox News mer objektivt än RT, eller?

Syftet med all kommunikation är att påverka mottagaren, men det betyder inte att västliga medier också sprider propaganda. De ryska medierna försöker förmedla denna relativism, men i grunden bygger jämställandet av västlig och rysk media på ett tankefel, menar Smith.

– Visserligen har det sagts att flera journalister på Helsingin Sanomat är Nato-vänliga, men det är ju ingen hemlighet, det är ingen som säger till dem vad de ska skriva om och hur. I Ryssland gör staten just det.

Det finns också en viss skenbar mediefrihet i Ryssland. Medier som inte direkt är statsstyrda, säger Smith, agerar i enlighet med vad de förväntar sig att staten vill. De som gör annorlunda riskerar stängas ner.

En annan grundläggande skillnad mellan de ryska och västliga informationsmekanismerna är att den ryska informationspåverkan också riktar sig utåt. Visserligen finns propagandans viktigaste målgrupp inom Ryssland, påpekar Smith, men statsstyrda medier som RT och Sputnik News riktar sig enbart till icke-ryskspråkiga utanför Ryssland.

– Till exempel BBC World har inget uttalat syfte att omvända ryssar till vänner av väst, och inte får de heller några instruktioner av den brittiska regeringen.

Propagandaanklagelser mot väst är vardag i ryska medier, men det finns även en sund oro, inte minst i Finland och övriga gränsländer, över att Ryssland pekas ut som ensam syndabock i en betydligt mera komplicerad helhet. Att Ryssland utomlands framstår som en militär stormakt tjänar i allra högsta grad Putins intressen, och då västliga medier, medvetet eller av misstag, underblåser dessa berättelser bidrar de endast till att legitimera Rysslands aggressiva utrikespolitik.

Skiljelinjen mellan ren krigshets och att ”tala om saker med deras rätta namn” är sällan tillräckligt tydlig, men det gäller även för skiljelinjen mellan den ryskförespråkade falska relativismen och genuin oro över omotiverade provokationer.

– Medier ger ibland bilden av att vi skulle stå inför en stor konflikt, och jag kan förstå att man vill undvika en alltför militaristisk syn på nuläget. Men samtidigt måste man kunna säga att Ryssland bryter mot mänskliga rättigheter om de gör det, punkt slut, säger Smith.

Bekämpa information med information

Den relativt dåliga kunskapen om Rysslands situation i Finland är ett problem, anser Smith. I informationskriget är korrekt information det vinnande kortet. Det behövs förståelse om och inblick i det ryska samhället utöver det som syns utåt.

– Med förståelse menar jag inte acceptans eller sympatiserande med Rysslands agerande, utan kunskap om bakomliggande motiv och berättelser.

Propaganda och informationspåverkan har störst effekt där det finns minst kunskap, och därför behövs kunskap om Ryssland också i andra institutioner än bara utrikes- och försvarsministeriet, på samhällets alla plan.

Likt Janis Sarts anser också Smith att det är Väst som på lång sikt har en strategisk fördel i informationskonfrontationen, men det förutsätter att man inte låter sig bli påverkad av Rysslands försök.

– Till propagandans natur hör en inbyggd svaghet, den fungerar bara på kort sikt. Den informationspåverkan vi ser i Finland är främst långsiktig påverkan, med målet att långsamt upplösa vår värdegrund och förändra vår världsbild. Tanken är att då en konfliktsituation uppstår kan Ryssland sedan köra igång propagandaapparaten för fullt, som vi har blivit mer mottagliga för under åren.

Det kan verka smått oroande att se på Rysslands agerande som förberedelser för krig, men de med tillräckligt kännedom om Ryssland i bakfickan torde se att hotbilderna om militärt ingripande fortfarande är osannolika. Den pågående informationspåverkan, eller informationskriget om man så vill, är däremot verklighet.

Text: Elis Karell
Illustration: Otto Donner

1 kommentar

Kriget är över, kylan består (Ny tid) | Långläsning.se 28 augusti, 2016 - 08:28

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.