Som 15-åring kontaktar Henrik Holappa en nynazistisk grupp, och inleder sin karriär som tvättäkta nynasse. De följande 15 åren av sitt liv viger han åt att sprida hat, fantisera om raskrig, lägga upp politiska strategier och planera framtidens nazidiktatur i ett enat, vitt Norden.
Som barn tog Henrik Holappa del av sin farfars historier från fortsättningskriget, vilket ledde till ett intresse för andra världskrigets historia, vilket småningom ledde till en monoman fascination för Nazityskland och Adolf Hitler. När han kontaktar gruppen Huhtikuun ryhmä kring millennieskiftet är det för att börja skriva nynazistiska texter för deras webbplats. Han börjar även brevväxla med nazistiska brottslingar som sitter i fängelse runt om i världen.
Efter trevande kontakter med skinheads i hemstaden Uleåborg inser Holappa att våldsbenägna och asociala småbrottslingar inte är hans grej. Han letar efter en disciplinerad, effektiv politisk organisation, men någon sådan organisation inte finns i Finland. Alltså är han tvungen att skapa den själv.
En brokig rörelse
Henrik Holappas bok Minä perustin uusnatsijärjestön (ung. ”Jag grundade en nynazistisk rörelse”) är en beklämmande läsupplevelse som skapar djupa lager av ambivalens hos mig. Det är fråga om en slags bikt. Holappa var med om att grunda den nynazistiska föreningen Finska motståndsrörelsen (Suomen vastarintaliike, SVL) och fungerade som dess nominella ledare under flera år. Nu ångrar han sig, och i boken ger han en möjligast detaljerad inblick i den tätt slutna organisationen, redogör för dess verksamhet och organisation, samt dess relation till den övriga ytterhögern i Finland, Norden och världen. Boken är försedd med ett personregister över nynazistiska nyckelgestalter i Finland och Sverige.
Ytterhögern är ganska liten, men anstränger sig för att verka stor och aktiv. Den har ett internationellt kontaktnät och hämtar verksamhetsmodeller från utlandet, men bemödar sig om att verka som en inhemsk rörelse. SVL är i själva vekret en dotterrörelse till Svenska motståndsrörelsen.
Ytterhögern i Finland är splittrad och Holappa ger en ingående, dock inte särskilt systematisk, beskrivning av de olika fraktionerna. Grovt sett finns en opolitisk falang med skinheads och White Power-musikscenen som främst består av asociala, våldsamma rasister. Den mer politiska grenen av ytterhögern kan indelas i rysshatande och islamofobiska extremnationalister å ena sidan (Suomen Sisu, Finnish Defence League), och nynazister som SVL å den andra, som betonar den vita rasens preservering från ”orena element” som judar och afrikaner. Utöver det finns stora variationer i toleransen för våld och inställningen till parlamentarism. Vissa sannfinländska politiker har visat sig ha kontakter till olika grupper i ytterhögern, men något direkt samarbete förekommer inte.
Värderingar
Det mest överraskande i skildringen är hur lätt Holappa radikaliserades. En helt vanlig pojke snöar in sig på Tredje riket, och vips är han helsåld på raskrig och diktatur trots att föräldrar och syskon försöker få honom att besinna sig. Den här sortens fanatism uppstår inte ur ett vakuum, utan det känns mer sannolikt att Holappas nazistiska ideologi avspeglar värderingar som är närvarande i samhället, Holappa har bara drivit dem till en extrem punkt.
Finlands starka minneskultur kring vinter- och fortsättningskriget har under 2000-talet samlat på sig allt synligare fascistiska tendenser. Krigskulten förhärligar krigen och underblåser myten om en guldålder då folket stod enat i militaristisk lydnad.
Även xenofobin har strukturella grunder. Holappa berättar att han var intresserad av främmande kulturer, men redan som 15-åring ansåg han att utlänningar aldrig kunde bli finländska, utan att de hörde hemma i sina egna länder. ”Vid det laget hade jag helt accepterat den extremnationalistiska tanken om ett livsrum reserverat bara för finländare,” skriver han. Tankar som implicerar ett lebensraum för det finska folket är inte helt främmande i en inhemsk mentalitet.
Skandinaviska välfärdsmodeller bygger på starka reciprocitetsnormer. Regler om gåvor och gengåvor, eller i välfärdsstatliga termer beskattning av arbete i utbyte mot riskspridning och socialt skyddsnät, bidrar till social sammanhållning. Gengåvor kan också vara symboliska och ta sig uttryck i fosterländska lojalitetsyttringar – välmenande videosnuttar visar icke-vita män i finländsk militäruniform: se där, visst kan också bruna människor bidra till vårt fosterland.
”Problem uppstår när någon, av någon anledning, inte kan eller tillåts bidra till systemet, eller när någons bidrag inte erkänns som värdefullt,” skriver Johan Örestig, Hanna Bäckström och Erik Persson i Fronesis 52-53 (s. 245).
Min upplevelse är att en ganska bred konservativ offentlighet i Finland utgår från grundpremissen att människor från andra länder aldrig i någon meningsfull utsträckning kan bidra till det finländska samhället. Dessa politiker och debattörer accepterar inte att de beskrivs som rasister, utan som förnuftiga eller ”kritiska”. Inför utsikterna om ändlösa strömmar av flyktingar som aldrig kan få ett arbete (alternativt ”tar våra jobb”) blir ett etniskt rent lebensraum den logiska och för ”det finska folket” kanske mest ansvarstagande slutledningen.
Henrik Holappas bok är ett värdefullt dokument över den nynazistiska rörelsen, som vinner terräng, och som indirekt har påverkat rikspolitiken i Finland genom en normalisering av rasism och hatretorik. Rörelsen profilerar sig som ”fosterländskt sinnad”, vilket förbluffande sällan ifrågasätts eller utmanas, vilket möjliggör en normalisering av extrema åsikter. Det är välkommet att någon en gång för alla avslöjar ytterhögerns strategier för att provocera fram våld på demonstrationer, deras fantasier om etnisk rensning och deras totalitära strävan.
Någon egentlig förklaring varför en människa väljer att hänge sig åt en så hopplös och hatfylld ideologi ger boken inte.
Lasse Garoff
Henrik Holappa:
Minä perustin uusnatsijärjestön.
Suomen vastarintaliikkeen ex-johtajan muistelmat.
Into, 2016.
