På jakt efter klassisk rockfestival

av Fredrik Palmén

I år var första gången på sex år då jag bestämde mig för att inte fara till Ruisrock i Åbo. Festivalen har utvecklats åt ett håll som jag personligen inte uppskattar. Eftersom de i år (igen) gjorde publikrekord kommer de knappast att ändra tillbaka till den rockfestival det var ännu för ett par år sedan. Därför gällde det att söka upp ett nytt alternativ.

För fyra år sedan besökte jag festivalen Kuopio RockCock, vilket senare visade sig bli en av mina absolut bästa festivalupplevelser. Eftersom artistutbudet på årets festival i Kuopio motsvarade Ruisrock för ett par år sedan, beslöt jag mig för att hoppa på tåget till Kuopio. Ett veckoslut fyllt av musik, nya bekantskaper, mängder av skräpmat och festande till småtimmarna gjorde måndagen till en extremt tung jobbdag. Men var det värt det? Absolut!

RockCock bjöd på allt från Antti Tuisku och JVG till Whitesnake och Turmion kätilöt. Jag hade i och för sig sett de flesta av artisterna redan tidigare år på Ruisrock, men stämningen är helt annan när konserten hålls för en mindre publik. Dessutom var det aldrig svårt att ta sig fram till första raden eftersom största delen följde med konserten från utskänkningsområdet och öltältet. Utskänkningsområdet var placerat så att man bra kunde se konserterna med en öl i handen. Det är någonting som jag, både på gott och ont, upplever att andra större festivaler inte satsar på.

Antti Tuisku.

Antti Tuisku.

Whitesnake var definitivt en av festivalens toppar, synd bara att konserten var redan före kl nio på fredagskvällen. Bandets trummis Tommy Aldridge var kvällens kung. Efter ett fem minuter långt trumsolo, varav hälften spelades med bara händer utan trumpinnar, växte respekten för den 66-åriga gubben obeskrivligt högt. Fast scenen erövrades av ett gäng 60-åringar, hade de minst lika mycket krut i kroppen som vem som helst annan på festivalen.

Som på så många andra festivaler uppträdde Antti Tuisku också i Kuopio. Fast jag personligen inte bryr mig om honom, skulle jag ljuga om jag skulle säga att hans show inte var bra. Helheten, och främst sättet på vilket han fångade publiken var imponerande. Dessutom bör det påpekas att han dagen innan hade haft 39 graders feber, och dagen efter spelningen i Kuopio meddelade han att han hade insjuknat i angina. Det är inte helt utan orsak han blivit så populär.

Eldshow med Apulanta.

Eldshow med Apulanta.

Apulanta var fredagens huvudartist och de bjöd som vanligt på en bra show. Förra året på Ruisrock led bandet tydligen av någon form av identitetskris eftersom deras konsert då var väldigt olik det Apulanta jag känner. Då bestod showen av strobbelysning och färggranna ljus. För ett år sedan tyckte jag att bandet hade förändrats mot ett intressant håll och tyckte till och med att de var bättre än förr. Men när jag nu i Kuopio höll på att bränna ögonbrynen i fotodiket framför scenen blev jag glad av att se att bandet hade återgått till sin ”gamla” stil. Mängder av pyroteknik kombinerat med bra ljusarbete och så klart bra musik är Apulanta i ett nötskal.

Lördagen var den dag jag personligen väntat mest på. Dagen inleddes med Klamydias konsert på huvudscenen. Igen så var det relativt tomt framför scenen medan utskänkningsområdet var närapå fullt. Fast klockan bara var runt 15 började folk vara tillräkligt berusade för att göra bort sig riktigt ordentligt. När klamydia spelade låten ”Vaatteet pois”, bestämde sig två medelåldersmän att tolka budskapet på det enda sättet man kan tolka det, och klev upp för att dansa på bordet. Utan kläder (se översta bilden).

Klamydia.

Klamydia.

Dagen fortsatte med en salig blandning med bland andra Viikate, Turmion kätilöt och JVG. Överraskande var att JVG spelade på en av de mindre scenerna. Efter att förra året ha fått spela på bland annat Ruisrocks huvudscen verkade det som ett konstigt val av festivalarrangören. Fast jag personligen inte intresserar mig för JVG i sig måste jag nog lyfta på hatten. Det är få inhemska artister som lyckas dra en över en timmes spelning med hit efter hit och upprätthålla stämningen så bra som de gjorde. Publiken var 110 procent med från början till slut. Det var också en av få konserter som fyllde publikområdet.

Viikate och Turmion kätilöt levererade bra som de brukar göra. De har sina trogna fans som kan se banden spela hur många gånger som helst. Själv är jag stort fan av Viikate. Kaarle Viikate, eller Kalle Virtanen som bandets solist egentligen heter, har en röst som får håret att resa sig på vem som helst.

Publik på Kuopio RockCock.

Publik på Kuopio RockCock.

Popeda som var det nästsista bandet på stora scenen går i ganska samma kategori som Viikate för min del. Man kan se dem hur många gånger som helst utan att bli trött på det. Bandets solist Pate Mustajärvi var dessutom utan tvivel festivalens alfahane nummer ett, trots att Antti Tuisku nog upprepade gånger övertygade publiken om att han är den enda alfahanen på plats.

Maja Ivarsson i The Sounds.

Maja Ivarsson i The Sounds.

The Sounds med Maja Ivarsson i spetsen fick äran att avsluta festivalen. En fartfylld konsert som avslutades i en gigantisk fyrverkerishow. Mitt i konserten började det dessvärre regna och folkmassorna drog sig mot efterfesten. Fast det regnade och var ganska kallt var festivalstämningen ändå just sådan som den ska vara efter sista dagen på en festival. Någon ligger slocknad i diket medan kompisen bredvid sysslar med något som kunde tolkas som samlag. Ordningsvakterna har fullt upp med att hålla koll på det allmänt kaotiska läget och själv lunkar man genomvåt och kall mot tältet. Om det skulle vara fråga om en vanlig lördagskväll så skulle scenariot verka aningen absurt. Men på festival är det mesta tillåtet och så ska de vara också i framtiden. Jag hittade vad jag letade efter, en rockfestival med mångsidigt musikutbud och bra stämning. Tack Kuopio, vi ses igen.

Text & foto: Fredrik Palmén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.