Jan Otto Andersson.
En mer sanningsenlig beskrivning är ”plattformekonomi” eller rentav ”plattformkapitalism”. Det är ofta fråga om att stora transnationella företag förmedlar uthyrning av olika slags tjänster. Någon äger den plattform där tjänsteförsäljare och -köpare kan möta varandra, och ägaren sätter upp reglerna för hur man kan delta och tar provision på sin förmedlingstjänst. Uber vill införa ett kriterium på ägarinflytande, enligt vilket plattformen själv ska äga det som hyrs ut – till exempel taxibilarna – för att medlemstaterna i EU ska kunna reglera anställningsvillkoren.
En annan plattform, CoContest, ”vill bryta sönder (disrupt) marknaden för inredningsdesign, genom att sammanföra formgivare och kunder från hela världen och bryta ner gränserna.” 25 000 inredningsdesignare är anslutna via plattformen.
Upwork är världens största marknadsplats för frilansare. Visionen sägs vara att ”sammanföra business med talanger snabbare än någonsin”. Idén är att hyra ut vilket slags arbete som helst som kan utföras på en dator. Plattformen erbjuder mer än 27 000 olika yrkeskompetenser.
Mturk, Mechanical Turk, är en plattform som upprätthålls av Amazon och som omfattar så gott som hela världen. På den kan du utföra enkla uppgifter för en liten ersättning. Det är emellertid svårt att få en ersättning som motsvarar den tid du sätter ner på arbetet.
Det allt populärare Airbnb håller på att bli en verksamhet för professionella uthyrare som råder över ett stort antal lägenheter. Det har lett till stigande hyror och svårigheter för den lokala befolkningen att hitta billiga hyreslägenheter. Därför har några storstäder, som Barcelona och Berlin, gått in för att begränsa den här formen av hyresverksamhet.
Arbetsuppgifter som tidigare baserade sig på arbetsförhållanden omorganiseras genom plattformerna till aktiviteter som innebär självsysselsättning och ensamföretagande. Det som förr var ett jobb som baserade sig på anställning och yrkeskunskap förvandlas nu till uppgifter man utför på beställning när man har tid för det.
Plattformerna gör det möjligt att utföra tjänster på långa avstånd. Det innebär en växande utlokalisering (outsourcing, outshoring) av arbeten från lokala arbetsmarknader till globala. Konkurrensen ökar och det blir mindre hinder för inträde på marknaden. Det leder till en press nedåt för löner och arbetsvillkor. I Ubers fall tvingas yrkeschaufförer konkurrera med studenter och personer på föräldraledighet som tillfälligt vill skaffa sig extrainkomster.
Tack vare plattformerna stärks också tendenserna att marknadsföra sig själv. Det talas om ”begging and bragging” (tiggande och skryt) som ett allt vanligare beteende hos dem som med hjälp av plattformerna försöker få synlighet i den akademiska världen, bland frilansjournalister och konstutövare.
Med hjälp av plattformerna kan arbetet ytterligare brytas ner till mindre inviduella uppgifter. Det går att dela upp jobben så att några tar sig an uppgifter som kräver kreativitet och stor yrkesskicklighet, medan andra får nöja sig med enklare uppgifter. Den fordistiska uppdelningen mellan ”hjärna” och ”hand” kan på det sättet tillämpas på nya yrkesområden och i mer global skala än tidigare.
Plattformerna bidrar till att göra arbetslivet mera prekärt, samtidigt som det gör det möjligt för åtminstone en del av prekariatet att sysselsätta sig mot en osäker ersättning.
En sann delningsekonomi innebär att man delar med sig utan att inordna sig på en osäker marknad. Vi delar tjänster inom hushållet, inom frivilliga föreningar, mellan vänner och grannar, kanske inom en bytesring eller i det akademiska livet. En betydande del av allt arbete utförs utan att man tar betalt för det. Det sker till och med inom vanligt lönearbete, där man inte räknar så noga på hur mycket man arbetar och om man utför bara det som man är anställd för. Det är en bedräglig illusion att uppfatta plattformkapitalismen som ”delnings-” eller ”samarbetsekonomi” och att kalla säljarna av tjänster för ”partners” och tjänsterna för ”gemensam konsumtion”.
Men visst är det möjligt att vid sidan av – och i motsats till – plattformkapitalismen skapa en allt mer betydande plattformsocialism, det vill säga en icke-kommersiell delningsekonomi. Wikipedia är antagligen det bästa exemplet, men en växande mängd plattformer – lokala, nationella och globala – baserar sig inte på konkurrens eller vinstintressen. Radikala författare har menat sig se den digitala delningsekonomin som ett alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin. Några baserar sina argument på texter av Marx, som behandlar social kunskap, mentalt arbete och automatisering. Ett avsnitt ur Grundrisse, som på engelska benämns ”The Fragment on Machines”, har inspirerat bland andra revolutionära teoretiker som kallar sig post-workerists (efter-arbetarister).
När EU nu försöker stifta regler för ”samarbetsekonomin” och parlamentarikerna utsätts för allt fräckare lobbning av plattformkapitalismens stora aktörer, är det viktigt att dels försöka minimera den prekarisering av arbetet som plattformer ofta innebär, och dels skapa regler som skapar möjligheter till genuint samarbete och icke-kommersiell delning med hjälp av plattformer som upprätthålls kooperativt eller av det allmänna.
Medan jag skriver detta får jag veta att C. H. Hermansson avlidit 98 år gammal. Jag vill därför tillägna denna kolumn hans minne. Jag hade glädjen att få träffa C. H. i olika sammanhang, i synnerhet i samband med en av hans skapelser: Centrum för marxistiska samhällsstudier. C. H.:s memoarbok står på min hylla dedicerad ”med socialistisk medborgarhälsning”. Vänsterns väg var en bok som betydde mycket för min generation. En sista hälsning till en stor men anspråkslös vägledare.
Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi
