I sin självbiografi Orden i min makt ger Yrsa Stenius en överblick över sin imponerande publicistiska karriär och reflekterar på ett personligt plan över de impulser, knuffar och stötar som påverkat hennes karriärsutveckling.
Det mytomspunna året 1968 tillträder Yrsa Stenius som redaktionssekreterare (senare chefredaktör) vid Studentbladet, och hennes bana inleds parallellt med studentoroligheterna och ockupationen av Gamla studenthuset. Den radikala studentrörelsen kränger häftigt vänsterut, och trots att Stenius privat hyser tvivel inför studenternas taistoitanda stöder Studentbladet ändå deras krav på studentdemokrati vid universitetet. Det blir för mycket för de traditionellt borgerliga studentkårerna vid Åbo Akademi och Svenska Handelshögskolan, och då Stenius arbetsavtal löper ut får hon inte längre förnyat förtroende. Det blir också slutet på Stenius kopplingar till den radikala vänstern, i fortsättningen föredrar hon en nykter socialdemokratisk hållning, och tar över som redaktionssekreterare på Svenska Demokraten (sedermera Arbetarbladet).
Stenius ohämmade beundran för de starka männen i finländsk politik Urho Kekkonen och Mauno Koivisto är en av de impulser som leder hennes karriärsutveckling. Yrsa Stenius gör ganska privata och underhållande reflektioner kring orsakerna till sin egen beundran (libido i kombination med saknad efter den tidigt avlidne fadern), och dessa spiller över i korta och förtjänstfulla skisser över deras politiska karriärer.
Stundtals slår Stenius utvikningar över i ett psykologiserande kring frågor som känns närmast privata – en öppenhet som kan kännas djärv men som också kan göra ett självupptaget eller anekdotartat intryck. Men, som Stenius påpekar, var 1970-talet decenniet då ”allt var politik”, och i sin position har Stenius täta kontakter med prominenta politiska profiler och tillhör en politisk inre krets. Inte sällan är det helt personliga konflikter och relationer som utgör kärnan av hennes professionella erfarenheter – här noterar Stenius en intressant kontrast till dagens journalistiska ideal som idealiserar obundenheten, ibland till den grad att journalisterna är dåligt informerade om politiska överväganden och processer.
Till Sverige
År 1979 ska Stenius göra ett kort vikariat som kulturchef på Aftonbladet, och det uppdraget blir inledningen till hennes 35-åriga vistelse i Sverige. Stenius relaterar små anekdoter från arbetslivet och centrala frågor i politiken under denna era, i en spretig och vindlande skildring som inte enkelt låter sig sammanfattas i en tidskriftsrecension. Till följd av en trasslig personlig relation låter Stenius sig petas från posten som chefredaktör för Aftonbladet, med påföljande burnout och depression.
År 1994, efter Estoniaolyckan, får Stenius uppdraget att sitta i det Etiska rådet vars uppgift är att avgöra om Sverige ska bärga vraket, dyka efter kropparna eller helt enkelt utlysa gravfrid över skeppet där det ligger på havsbottnen. I Sverige urartar frågan då otröstliga anhöriga gjuter hela sin sorg i allt aggressivare krav på bärgning, påhejade av en sensationslysten press – i skarp kontrast till Finland och Estland, där den sörjande befolkningen med ett större mått stoicism förmår acceptera förlusten. Stenius noterar hur mönstret upprepas tio år senare då tsunamin slår emot Sydostasiens stränder 2004 och flera hundra turister från Sverige omkommer. Det chockade samhället börjar kräva huvuden på fat för att staten inte hade förberett sig på något som var fullkomligt omöjligt att förutspå, igen i skarp kontrast till de nyktrare reaktionerna i Finlands offentlighet.
Det är förvisso vanskligt att spekulera kring något så undanglidande som en ”folksjäl” eller nationell kultur. Yrsa Stenius verkar däremot befinna sig precis mitt emellan Finland och Sverige och har djup insikt i bägge samhällena, och hon använder sig förtjänstfullt av detta perspektiv för att låta kontrasterna mellan länderna gestalta något väsentligt om dem. Det svenska samhället framstår dels som väldigt aktivistiskt och moraliskt medvetet, vilket är bra saker. Men inför stora tragedier som Estoniaolyckan eller tsunamin står svenskarna plötsligt inför en situation där det bästa vore att resignera inför tragedin och ta itu med sorgearbetet. I stället spiller den aktivistiska ådran över i att utpeka syndabockar (tsunamin) eller i paranoid misstro mot myndigheter som antar konspirationsteoretiska kvaliteter (Estonia). Och då sorgearbetet aldrig får komma igång ordentligt utvecklas tragedierna till något som liknar nationella trauman.
I maj 2007 tillträder Stenius som Allmänhetens pressombudsman (PO), med uppdraget att ta ställning till pressetiska frågor, och i det uppdraget hamnar hon återkommande i hetluften och möter skarp kritik från sina kollegor på grund av sina bedömningar.
Nordisk närhistoria
Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt. Stenius har också en tendens att dra sig till minnes oförrätter som andra begått mot henne, men dessa skildrar också insatserna i det tuffa spel där hon tillbringat femtio år av sitt liv.
Stenius hänvisar inte sällan till sina tidigare självbiografiska verk, och då hon når partier av sitt liv som hon redan skildrat någonstans i sin digra litterära utgivning så hoppar hon helt enkelt över dem. Det ger boken en prägel av att ”detta minns jag också”, och resultatet blir en myllrande repetition av nordisk närhistoria. Det är en djärv och nästan stridslysten uppgörelse där insiktsfulla politiska analyser plötsligt varvas med närgångna personliga reflektioner i en stundtals ryckig kronologi.
Text: Lasse Garoff
Foto: Fredrik Sonck/Ny Tid Arkiv
Yrsa Stenius: Orden i min makt.
Förlaget, 2016.
