Den finländska fiskindustrin befinner sig i ett brytningsskede. Nya innovationer kan ge inhemska företagare ett försprång i branschen samt avsevärt minska på fiskodlingens miljöeffekter. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.
Fiskodling har varit en av de snabbast växande industrierna inom Skärgårdlivsmedelsbranschen från och med 90-talet. I Östersjöområdet har man inte lyckats svara på efterfrågan tillräckligt snabbt, vilket fått som följd att upp till 85 procent av fisken på finländarnas matbord är importerad. I fjol importerades kring 112 miljoner kilo fisk och fiskprodukter.
I medeltal åt finländaren tio kilo utländsk och fyra kilo inhemsk fisk år 2014. Finländarnas favoritfisk är regnbågsforellen som odlas främst i Skärgårdshavet och den åländska skärgården. Den inhemska fiskproduktionens puls har sakta men säkert stigit och nya innovationer i form av förbättrade odlingsbassänger samt lokalt producerad föda ger både ett försprång på marknaden och minskad belastning på Östersjön.
Den ökade miljömedvetenheten har lett till betydande förändringar i den inhemska fiskodlingen. I våras inledde regeringen ett pilotprojekt där företagare, forskare och myndigheter undersöker nya styrmetoder för att gynna miljön. Exempelvis kan det bli lättare att få miljötillstånd för fiskodlingar där man tillämpar hållbara metoder. I slutet av september samlas myndighetsrepresentanter i Åbo för att diskutera miljöskyddet kring fiskodling.
Det blå guldet vaskas fram
Vattenodling är världens snabbast växande primärproduktionsform och fiskodlingen har redan överskridit produktionsvolymerna för nötkött. Finlands regering har uttryckt sin tilltro till att blå bioekonomi, alltså vinstbringande ekologiskt hållbar affärsverksamhet i hav och insjöar, kan bli en av de stora tillväxtbranscherna som ger Finland lyft på världsmarknaden. Blå bioekonomi och exportering av ”finländsk vattenkompetens” finns bland regeringens omtalade spetsprojekt.
Det står klart att inga inhemska naturresurser eller kunskaper ska lämnas outnyttjade. Finland har tekniskt kunnande på hög nivå och bra internationellt anseende, säger Timo Halonen vid Jord- och skogsbruksministeriet i en intervju för Svenska Yle i juni. Blå bioekonomi kan ge stora ekonomiska vinster samt fungera som ett dragplåster för fisketurism, menar Halonen. Han önskar att även konsumenter tänker efter och styr mot en ekologiskt hållbar riktning.
Som verksamhetsledare för Österbottens fiskarförbund har Guy Svanbäck synpunkter på fisket: ”Jord- och skogsbruksministeriet har alltför länge talat bara om skogen”, säger han till Yle. Svanbäck nämner att fiskens olika beståndsdelar kan användas mångsidigt inom industrin och förespråkar miljömedvetenhet inom fiskbranschen.
Östersjön har mycket att ge industrin. Exempelvis kunde alger förädlas till biobränsle, möjligtvis även giftiga blågröna alger. Det handlar än så länge om spekulationer inom bioteknologin men sektorn utvecklas snabbt med Island och Norge i spetsen.
Projektet Nordisk vägkarta för blå bioekonomi har vuxit fram i år under Finlands ordförandeskap i Nordiska rådet. Även den nationella myndighetsverksamheten har gått het kring blå bioekonomi. Som bäst håller Jord- och skogsbruksministeriet i trådarna för en nationell färdplan för den nya nischen som utarbetas av Naturresursinstitutet Luke och Finlands miljöcentral. Livsmedelssäkerhetsverket Evira bidrar till utvecklingen genom forskning om fisksjukdomar.
Foderrevolution medför miljönytta
Fiskodling i Östersjöområdet har varit en av de bidragande faktorerna till övergödningen. Odlingen av regnbågsforell lär ända till början av 2000-talet ha belastat Östersjön i lika hög grad som uppfödning av nötkreatur och svin. Förändringen började med att blickarna riktades mot den största belastningsfaktorn – fodret. Fiskmjöl har länge importerats från Sydamerika, Island och Danmark. Men transporten utgör endast en liten del av fodrets miljöpåverkan, det är främst då näringsämnen som inte härstammar från Östersjön blir en del av kretsloppet som den totala mängden näring i havet ökar.
För några år sedan diskuterades det ivrigt både inom industrin och i medierna om möjligheten att ersätta det importerade fodret med lokalt producerat. Det skulle vara det snabbaste sättet att minska forellodlingens belastande verkan på miljön, hette det bland forskare och experter. Trots att optimeringen av fodrets mängd och kvalitet skett långsamt har Finlands miljöcentral uppskattat att fosfor- och kvävebelastning orsakad av forellodling har minskat betydligt sedan 1980-talet.
Medvetna konsumenter samt medborgar- och naturskyddsorganisationer har haft en roll i förändringen genom att ställa krav om striktare miljövillkor i fiskodling, anser Patrik Karell som är specialforskare inom ekologi och hållbar naturresursförvaltning vid yrkeshögskolan Novia i Ekenäs.
Genom att börja utnyttja Östersjöfisk i fodret skapar man en cirkulär ekonomi för näringsämnen. Det så kallade reduktionsfisket går ut på att fånga ”skräpfisk”, som strömming också ibland räknas till, och ge den som foder åt odlad fisk. I längden minskar den totala mängden fosfor och kväve i Östersjön då de näringsämnen som anrikats i strömmingen avlägsnas från havet. Man beräknar att kvävebelastningen skulle minska med kring en femtedel och fosforutsläppen med över 90 procent om fiskodlingsindustrin övergick till så kallat Östersjöfoder.
I nuläget kunde en betydligt större del av strömmingsfångsten utnyttjas inom livsmedelsindustrin och vidareförädlas. Mångsidiga produktionsmöjligheter och teknologi finns. Ägarna till Kasnäs fiskfabrik har förberett sig på den kommande efterfrågan genom att börja förädla skräpfisk till foder.
– Investeringen i den nya fabriken Salmonfarm och användningen av Östersjöfoder har betydande regionalekonomiska konsekvenser och ger nya hållbara tillväxtmöjligheter för hela den inhemska fiskerinäringen. På samma gång förbättras handelsbalansen och självförsörjningsgraden ifråga om fisk och protein, sade jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen i ett utlåtande till Luke i juni.
Gemensamt ansvar för havsmiljön
Plask! Marinbiologen Tobias Tamelander kastar en räfsa i strandvattnet intill Tvärminne zoologiska station. Den triangelformade havskrattan drar med sig sjögräs och tång. Om en stund ska vi studera fångsten på närmare håll.
Tamelander forskar i samverkan mellan akvatiska växter och djur. Fiskodlingens påverkan på vattenkvaliteten är främst lokal eller högst regional, berättar han.
– Som odlingsmiljö skiljer sig Östersjön från till exempel de norska vattnen i fråga om salthalt och vattnets cirkulation. Östersjön är ett innanhav vars vatten byts ut mycket långsammare än i öppna hav, men tack vare kontakten till Nordsjön och Atlanten sker det en viss omblandning. I Åbolands skärgård och Åland har det förekommit syrebrist på bottnen samt slammiga bottnar, vilket skadar de arter som den naturligt förekommande fisken livnär sig på. Övergödning och syrebrist leder till minskad artrikedom och hela näringskedjor kan förändras då en art drabbas av en förödande förändring i sin levnadsmiljö.
– Östersjön har ett dåligt rykte, men det finns fortfarande kvar miljöer med välmående ekologi och många otroligt vackra arter. Havet påverkas starkt av människan, som borde ta vara på den fina havsmiljön, säger Tamelander.
Ekologisk evolution
Tätt befolkade områden kring Östersjön är de mest belastande för havsmiljön eftersom både produktionen av mat och utsläppen är större än på landsbygden.
– Avrinningen från åkrar bidrar till eutrofieringen men kunde åtgärdas genom att hålla kvar växtlighet som tar upp näringsämnen året om, säger Patrik Karell.
Utsläppen från industri och avlopp begränsas numera rätt strikt inom EU-området, men inget land runt Östersjön höll på med någon vattenrening av betydelse förrän problemen med övergödning blev uppenbara under 1960- och 70-talen.
– De tyska älvarna samt utsläppen från danskt jordbruk är idag de hvudsakliga orsakerna till eutrofieringsproblemen i de södra delarna av Östersjön, menar Tamelander.
De västligare länderna kring Östersjön var tidigare ute med vattenrening och reglering av jordbruket än till exempel Polen och Ryssland, men på senare tid har man tagit itu med problemen även i öst. Enligt Finlands miljöcentral har avloppsreningsverken som togs i bruk för tre år sedan i St Petersburg lett till att övergödningen har minskat i den östra delen av Finska viken.
I det stora hela har fiskodlingen en väldigt liten inverkan på Östersjöns ekosystem – enligt några år gamla uträkningar rör det sig kring en halv procent inom hela Östersjöområdet och två procent i finländska vatten. Siffrorna kommer sannolikt att minska ytterligare då det nya Östersjöfodret slår igenom på bred front.
Både Tamelander och Karell nämner att fiskodlingen håller på att flytta upp på land. Denna ”evolution” minskar ytterligare på övergödningen av hav då inlandsbassängerna bildar ett slutet kretslopp för näringsämnen. Ur en ekologisk synvinkel ser den blåa bioekonomins och fiskodlingens framtid betydligt ljusare ut än till exempel köttindustrins.
Lilian Tikkanen
Läs också Lilian Tikkanens kommentar ”Fiskens pina”.
