Tina Nyfors.
En vanlig dag byter vi lakan i 50 sängar och städar 20 toaletter och fem till tio små kök. Den första dagen guidade hostellmanagern mig genom hur vi bäddar sängarna i sovsalen samt rum med två enkelsängar – en hoprullad handduk kronar verket – och en kollega visade hur badrummen städas. Det är inte som att tvätta handfatet hemma med nagelborste, här går det undan, med trasa och rätt spray blir det skinande blankt. Sedan duschen: gå över alla metallytor och torka bort spåren av vattendropparna, sedan nedre delen av väggarna och golvet. Sist toaletten. Slutligen hänga upp ny badrumsmatta och handhandduk.
Kollegerna kommer från Argentina, USA, Kanada, Slovakien, England, Tyskland, Australien, två från Nya Zeeland. Ett roligt gäng. Bakom receptionen luftar vi dagens situation, om det är många utcheckningar, gäster som smulat en massa nachos på golvet, den stora gruppen som lämnat kvar mat i kylen, någon som smugit in och sovit i en ledig säng. Hör om kollegernas vandringar, dagar i skidbacken eller klättring. Pratar om det politiska läget i Argentina, om vad som händer i Europa, om Brexit och Trump. Övar på den Nya Zeeländska dialekten där pen uttalas pin och fish blir fösh.
I takt med att städandet börjat gå på rutin har tankefokus flyttat till annat. Småpratar med gäster som reser runt världen medan jag byter lakan. En dag ackompanjeras lakansbytandet av gitarrmusik, några gäster sitter och spelar i sin campervan innan de åker. Då jag bär ett lass med byk till tvätten ser jag de omgivande bergen över hustaket. En sån lycka att få vara här! Sätter i en maskin till, säger hej till hostellkatten – i smyg, den får inte komma in i hostellet och ska inte behandlas för vänligt. Och, bonus, hostellet är en närmast outsinlig källa av karaktärer, en guldgruva för att lära sig mer om människor.
Andras reaktioner på det här jobbet har varierat från ”vad spännande, du kommer att träffa så många människor” till ”vilken karriärutveckling”. En sa ”neej, inte städa toaletter, sök ett riktigt jobb” till exempel som försäljare i en järnaffär. En annan kommenterade ”du har examen i miljö- och hållbarhetsvetenskap, vad säger det här dig om din utbildning?”
Sanningen är ändå den att månaderna med att städa och göra lite receptionsjobb på hostellet har varit mycket värdefulla. Jag har fortsatt jobba med kroppen men på ett annat sätt än på ekogårdarna. För en som tidigare mest jobbat på kontor känns det som att fokus flyttats från huvudet (och sittmusklerna) till hjärtat. Och på köpet har jag fått sixpack, typ. Och stor respekt för personer som jobbar med städning.
Och ja, för att återkomma till frågan om jag verkligen ska jobba med städning? Svaret är ja. Varför skulle jag inte göra det? Någon städar toaletterna, någon byter lakanen. Nu är det min tur, för alla gånger någon annan gjort det för mig. Alla kunde med fördel städa under åtminstone några månader av sitt liv, om inte annat så kan det vara ett tillfälle att reflektera kring vad det innebär att vara människa, att vi alla är lika. Det har gett åtminstone mig en tankeställare om i vilken grad en kategoriserar andra och skapar sin egen identitet baserat på jobb.
I skrivande stund har jag två veckor kvar på hostellet – snyft, hur ska jag kunna lämna det – och sedan börjar igen ett nytt kapitel för äventyren i Nya Zeeland.
Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. Tidigare brev har publicerats den 11.3, 13.5, 4.7 och 19.8 2016.
Foto: Matej Nester
