Lasse Garoff.
Hamburgarprototypen kostade kring en kvarts miljon euro att framställa, men om processen skalades upp och standardiserades skulle kostnaderna givetvis sjunka till konsumentvänliga nivåer. Enligt Mark Post själv kan det odlade köttet (eller ”shmeat”, en sammanslagning av orden ”sheet” och ”meat”) leda till en matrevolution inom 20 år.
Ekologiskt sett är en lösning av nöden. Under det senaste halvseklet har världens köttkonsumtion grovt sett fyrdubblats, i takt med att både jordens folkmängd och levnadsstandarden har ökat. Boskap orsakar som känt stora utsläpp av växthusgaser och foderproduktionen kräver enorma mängder odlingsmark och vatten. Odlat kött kunde i teorin snyggt lösa alla dessa problem, och konsumenten kunde fortsätta att njuta av en god biff utan ekologiska eller etiska samvetskval.
I det avseendet kan man förstå Mark Posts entusiasm inför det odlade köttets potential. Samtidigt är det också värt att ifrågasätta på vilket sätt innovationen innebär ett framsteg, och för vem.
Grovt sett är det USA, EU, Kina och Brasilien som äter det mesta av världens kött. USA och Brasilien äter nötkött, Kina äter nästan hälften av världens griskött, EU äter ganska mycket av bägge. Sydostasien och södra Afrika lever i stort sett på vegetarisk kost, vilket även är en indikator på fattigdomen i de regionerna.
Med konsumtionsnivåer som uppgår till som mest 120 kilo kött per person och år (USA) står det klart att det inte är fråga om en god biff då och då, utan om en väldig överkonsumtion av kött som kräver en storskalig produktion vars beklagliga omständigheter vid det här laget torde vara bekanta: hopträngda smutsiga djur, fullproppade med antibiotika som slaktas under osanitära förhållanden.
Det är inte heller den goda biffen som är problemet, den är trots allt något av en lyxvara som en stor del av befolkningen kanske inte har råd att äta till vardags. Problemet är den dagliga konsumtionen av billiga köttprodukter av undermålig kvalitet och i vissa fall med oklara beståndsdelar – tänk Chicken McNuggets, där slaktrester mals till en smet, tvättas i ammoniak, färgas och smaksätts artficiellt. Alternativt skandalen våren 2013 då Findus lasagnepaket visade sig innhålla hästkött. Problemet var ju inte hästköttet i sig, som knappast är sämre kött än något annat, utan den brist på insyn i livsmedelsproduktionen som skandalen avslöjade.
Det är också i produktkategorin mystery meat som köttodlingen torde ha sin största framtida marknad. Med tanke på svårigheterna med att odla något som liknar det vi kallar för en god biff – biffens smak påverkas av foder, motion, fettvävnader med mera – är det rimligt att anta att den goda biffen även i en relativt avlägsen framtid växer på djur. Det är tänkbart att odlade ”goda biffar” framställs som en ny slags lyxprodukt, men det produktionsmässigt lönsamma för en storskalig industri torde, liksom idag, vara olika sorters billig köttsmet med artificiella färg- och smakförstärkare. Detta skulle potentiellt innebära en ekologisk förbättring jämfört med nuläget, men det är rimligt att fråga varför då odlad köttsmet är bättre än, säg, en soja- eller spannmålsbaserad smet med smak- och färgämnen. Vad behöver vi ”köttet” till?
Svaret är givetvis ingenting. Men vi lever med en fetisch för kött som är omständlig att bli av med (undertecknad äter själv kött, trots återkommande kulinariska besvikelser). Kött uppfattas som gott och näringsrikt, ”riktig mat” helt enkelt. Gradvis håller vi i västvärlden på att vänja oss av med vår ohälsosamma vana att äta dåligt kött till varje måltid, och även om det går långsamt så är insikten här nu. Vi mår bäst av att äta grönsaker, men kan äta kött som ett tillskott i måltiden. Hindret för en positiv utveckling är att våra samhällen är uppbyggda kring storskaliga industrier vars existens utgör ett kraftigt förändringsmotstånd (ta som exempel oljebolagens förnekande av klimatförändringen). Det odlade köttet är snarast ett sätt för en köttindustri med allvarliga legitimitetsproblem att visionera om en framtid där människor fortfarande äter över hundra kilo av deras produkter per år. Och medan vi i grund och botten inser hur ohållbar vår nuvarande köttkonsumtion är, så blir det utopiska löftet om hållbart, hälsosamt, odlat kött ett sätt att skjuta upp omaket med en nödvändig samhällsförändring.
Lasse Garoff
är Ny Tids producent
