Krävande komplexitet

av Peter Nyberg

catharina-gripenberg-omslag-webbDet är nio år mellan Catharina Gripenbergs Ta min hand, det vore underligt (2007), vilket var den föregående diktboken poeten gav ut, och den nyligen utgivna Handbok att bära till en dräkt (2016). Den senare är Gripenbergs fjärde diktsamling. Bokdebuten gjordes 1999 och de första tre verken kom med ett par års mellanrum. De fick ganska stor uppmärksamhet och översattes till finska, norska och danska. Inför utgivningen av det föreliggande verket bör en omstrukturering ha skett i diktningen, något redan omslaget ger en fingervisning om.

I Edward Hoppers målningar är alienationen hos figurerna och spelet mellan ljus och mörker i bilden vad som oftast lyfts fram som särpräglat för konstnären. Detsamma kan sägas vara huvudingredienser i omslagsbilden av Anni Leppälä. Här ser vi ett barn med svallande rött hår sitta på en grov allmogebänk. Ljuset kommer in från båda hållen men delas mot henne. Skuggorna tycks i bilden närma sig flickan. Efter hand ser jag att barnet bär en mask som täcker halva ansiktet och som mycket väl skulle kunna vara en avbild av hennes faktiska anlete. Hon tittar tomt framför sig, något både kroppsspråket och masken, vilken gör blicken extra stel, signalerar. Omslagsbilden är mycket suggestiv och för Leppälä inte helt typisk. Hennes bilder är i allmänhet öppnare. De moment som är typiska för Hopper finns dock här i form av kontrasten mellan ljus och mörker samt alienationen. Därför kommer det inte som en överraskning att konstnären dyker upp i Gripenbergs dikter som en av flera kulturella allusioner.

I dikten ”III. MOSTRAR BY NIGHT” räknas flera av Hoppers titlar upp och tavlorna antyds, men istället för figurer använder Gripenberg ordet mostrar när hon gestaltar människorna i Hoppers målningar. Som i den snarast ikoniska målningen Nighthawks: ”En plats hämtad till en duk. Bara målningen kvar, låst, larmad. Mostrar i trenchcoat och hatt. Elektriskt ljus leder betraktaren fram till ryggar”. Hoppers tomhet, det främmande låter poeten studsa mot humorn i att kalla alla hans figurer för mostrar. Edith Södergrans dikt ”Ingenting”, gester från Raymond Carvers novell ”Vad vi talar om när vi talar om kärlek” och mer referenser anges i en lista i slutet av boken med det gemensamt att de i texten behandlas flyhänt.

Ett jag figurerar men definieras inte, får få konturer och byter ständigt skepnad. Givetvis är det ett stilgrepp. Jaget är enligt förlagets text om boken: ”regissör, scenograf, arkivarie, turist, handboksförfattare, mor och barn, dotter, voyeur, följeslagare, sökare”. Becketts lek att upplösa världen och att återuppbygga den gång på gång i en absurd cirkulär skaparprocess har övertagits av Gripenberg. Inte bara jaget ändrar ständigt skepnad utan också omgivningen, med den skillnaden att miljön genomgående är lantligt robust, liksom omslagets rum. Här finns gott om konkretioner att bygga världen med. ”EN PERSON REDOVISAS I EN LÄNSSTOL MED EN TILLHÖRANDE FOTPALL. ETT BARN STÅR INTILL OCH STRÄCKER FRAM EN SKÅL MED UTHUGGNA STENAR MOT DEN SITTANDE”. Och den byggs, om och om igen, av den kräsna skaparen.

Gripenberg nöjer sig inte därvid i Handbok att bära till en dräkt. Världen är inte bara mångskiftande utan också dubbel- och trippelexponerad i den betydelsen att poeten använder ord som traditionellt hör hemma i en sfär när hon resonerar om en annan. De flerfaldiga exponeringarna skapas främst utifrån språk som hör hemma i dräktskapandet och inom skrivandet. I den meningen är boken en metatext som handlar om själva skapelseprocessen. Orden och meningarna, vår världs allra mest grundläggande försök att uppdela tillvaron i deskriptiva partiklar, framstår i boken som ytterst sköra, ändå byggs berättelsen på dessa utsagor, ändå kan man beskriva sysslan att sy en dräkt.

Tvål, versaler, sköljer över mig

floder i kursiv   späder ut

     neutrala ansiktsmasker, applicera skal, silverpilblad, över pannan, kinderna

genom pannan silas versaler    tillsätt mineralvatten   guldfärgad text med

rikliga mängder släkt.

Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt skiljer sig från poetens tidigare böcker på så sätt att den är allvarligare och mörkare i tonläget, dock saknas inte den kännetecknande lekfullheten och humorn. Men också på så sätt att jag inte alls känner av textens nerv. Bokens struktur kräver så enormt mycket av sin läsare. Allusionerna, hantverksskickligheten, de många dimensionerna, allt finns här – men i komplexiteten, i det intrikata, i språkets upplösning försvinner det som gör texten dynamisk och levande. Den abstrakta konstruktionen av världen förblir opåtaglig och därför oangelägen.

Peter Nyberg

Catharina Gripenberg:
Handbok att bära till en dräkt.
Schildts & Söderströms, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.