Teatern famlar efter relevans

I och med pjäsen Kaspar Hauser blev Akse Pettersson en av Finlands mest omtalade regissörer, och med det kom också en viss frihet. Men i dag när han kan göra nästan vad han vill, frågar han sig om det alls är någon vits att göra teater.

Vissa saker förändras aldrig. Som att det alltid tycks pågå någon form av byggnads- eller renoveringsarbete i kvarteret kring Tre Smeder i Helsingfors. Andra gör det. Som den bar/restaurang i området där jag intervjuade teaterregissören Akse Pettersson för Ny Tid 2012. Bakers hette stället då och var ett av mina stamhak. Det var ett av ställena som hade uppskov från rökförbudet i restauranger mellan 2007 och 2009, i nedre våningens bar serverades gammaldags cafémackor och de hade öppet till fyra på morgonen. Dessutom kunde man sitta där och samtala i lugn och ro. I dag finns på samma plats en representant för en svensk sportbarsfranchise i amerikanskt ”faux-irländskt” stuk med hamburgare och chicken wings på menyn. Fortfarande ett bra ställe för intervjuer, dock. Och Pettersson hittar efter lite letande också en vegetarisk meny.

– Inte tror jag att mina åsikter har förändrats i grunden, egentigen, säger han efter att ha läst igenom intervjun från 2012, där han bland annat talade om sin förkärlek för förhöjd realism genom symbolism, och om den den generation bland teaterskapare som föddes på 1980-talet, som då höll på att göra ett slags genombrott i Teaterfinland med vad som åtminstone av recensenterna uppfattades som dekonstruktivism.

– Men saker har skett, och vissa grejer som då var nya har man nu upplevt flera gånger, så det finns kanske tendenser att se på ett annat sätt, fortsätter han.

Deltidsfrilansare

Och visst har saker och ting skett. År 2013 blev Pettersson konstnärlig ledare för Teatteri Takomo, och året därpå briserade hans och medskribenten Johannes Ekholms bomb vid namn Kaspar Hauser på Q-Teatteri. Pjäsen som behandlade den så kallade Y-generationens letande efter identitet gjorde över en natt Pettersson till Finlands mest omtalade regissör. Han har också arbetat med Ryhmäteatteris uppmärksammade Eduskunta-trilogi, samarbetat med bland annat Teater Viirus, Svenska Teatern och estniska von Krahl-teatern, samt valt ut utländska pjäser till dramafestivalen Stage. Under Petterssons ledning har Takomo satt upp flertalet uppmärksammade monologer och enpersonsföreställningar, som sedan levt vidare utanför det lilla teaterhusets ramar, bland annat Antti Holmas Johtaja, Noora Dadus Minun Palestiinani, Marc Gassots Dark Side of the Mime och Raisa Omaheimos Läski. Pettersson regisserade både Johtaja och Dark Side of the Mime.

– Framför allt frilansar jag, eftersom jobbet på Takomo är ett lågavlönat deltidsarbete. Den goda sidan med det är att jag har ett hem, och om det är något speciellt som jag vill göra, så kan jag göra det där.

Inte jättecool

Takomo hör till den samling fria grupper som ploppade upp i Helsingfors på 1990-talet efter att Viirus visat vägen. Gruppen grundades 1996 av bland andra regissören Kristian Smeds, och 2013 tog alltså Akse Pettersson över tyglarna. I teaterhuset, som rymmer 60–70 åskådare, har tidigare bland annat gruppen Raivoisat Ruusut verkat. Pettersson berättar att en stor del av repertoaren består av småskaliga gästspel och samproduktioner, och menar att just de små resurserna, såväl ekonomiskt som personal- och utrymmesmässigt, kan ses som en fördel.

– Avsaknaden av det vinsttänkande som finns på många teatrar i dag gör att vi kan göra lite vad vi vill. Vi gör inga stora pengar på våra uppsättningar, men om ingen kommer och ser på dem, så faller inte heller vår ekonomi på det. Det känns åtminstone just nu som ett bra system.

Det här systemet har också gjort att Takomo blivit ett slags experimentlabb för etablerade konstnärer som vill göra egna passionsprojekt eller mindre arbetsgrupper med idéer som inte plockas upp av större teatrar.

– Vi vill uppmuntra folk att göra det som de vill göra, och det behöver inte alltid vara supersmart eller superintelligent. Det är inte alltid jättecool teater, men jag tycker att vi gör ganska bra teater.

akse-pettersson-030916-foto-janne-wass-006-webb

Fallet Kaspar Hauser

En pjäs som aldrig skulle ha rymts in i Takomo var den som Pettersson på gott och ont antagligen kommer att förknippas med under hela sin karriär, det vill säga Kaspar Hauser. Tillsammans med Johannes Ekholm och resten av ensemblen gjorde Pettersson en pjäs som kristalliserade det som den så kallade 80-talsgenerationen sysslat med inom teatern under de senaste tio åren. Pjäsen lyckades, kanske bättre än någon tidigare, med att kombinera ”hipstergenerationens” ironi och estetik med genuint gripande personberättelser. Kaspar Hauser var ut i fingerspetsarna en generationspjäs, som försökte komma under skinnet på Y-generationens världsmedvetna identitetssökande, flackande mellan nyliberalismens Slush-mentalitet, prestationsångest, världsförbättrarstress, evigt tonårsliv och en gnagande känsla av att slitas åt tusen olika håll på en gång, men aldrig riktigt räcka till.

Bara hype?

Helsingin Sanomats recensent Maria Säkö skrev att den finländska teaterhistorien kommer att delas in i en tid före Kaspar Hauser och en tid efter, och kallade pjäsen för en ”visuell och metaforisk generationsrevolution”. Efter den här typen av beröm i Finlands största dagstidning var det ingen överraskning att Kaspar Hauser blev årets teaterhändelse, som sålde slut på nolltid och blev alldeles för stor till och med för Q-Teatteris stora salong, och sedermera gavs extraföreställningar på Nationalteatern.

Hur hanterar man som ung regissör en sådan situation?

– Nog är det ju någonting som jag har funderat på ganska mycket. En del av mig säger att det bara var hype och humbug. Skulle den här situationen till exempel alls ha uppstått utan Helsingin Sanomats recension? Vad skulle ha hänt om det varit (recensenten) Suna Vuori som kommit för att se pjäsen i stället för Maria Säkö? Vuori skrev nämligen i en kolumn att hon inte gillade Kaspar Hauser – något hon visserligen senare tog tillbaka, lite besynnerligt nog.

– Men å andra sidan skrev till exempel Turun Sanomat och Hufvudstadsbladet också väldigt rosande kritik, så något måste vi ha gjort rätt.

Saknar motståndet

Pettersson säger att han naturligtvis är glad över pjäsens framgång och att så många gillade den. Men det finns också en annan sida av myntet då man ”blivit en regissör som uppnått någonting”, som han själv uttrycker det. Dels är det ett problem att allt han nu gör jämförs med Kaspar Hauser.

– När jag gjorde Titanic på Svenska Teatern skrev Helsingin Sanomat att den ”inte var lika bra som Kaspar Hauser”. Men hur kan man ens jämföra den ena med den andra? Jag har gjort 5–6 föreställningar mellan Kaspar Hauser och Titanic, men de existerar liksom inte. Inte är det egentligen ett så stort problem, men lite irriterande.

Det som nu har förändrats är att Pettersson måste fundera på ett lite annat sätt på vad han sätter upp för pjäser, då han vet att det finns vissa förväntningar.

– Det positiva med synligheten är att jag nu får igenom mina idéer. Jag hade idén till Titanic långt före vi gjorde Kaspar Hauser, till exempel.

Det var en idé som inte borde ha gått igenom på Svenska Teatern – en metapjäs som dels handlade om Teaterhögskolans studerande som gör sitt slutarbete på Svenska Teatern, medan det garvade gardet bland skådespelarna gör grova karikatyrer på sig själva, och som dels framställer Svenska Teatern och hela den finlandssvenska kulturen som en Titanic på väg mot isberget.

– Jag tror vi under den förra intervjun talade om att det skulle vara roligt att sätta upp Transformers på scenen. Men där är ju en av drivkrafterna att det är en idé som man måste kämpa för, eftersom den aldrig kommer att gå igenom. Men då man nått en viss position som ”en regissör som är något”, kan det hända att det motståndet försvinner, och då är det ju ingen idé. Om jag i dag föreslog för en teater att vi skulle sätta upp Transformers och de sa ”okej”, så kan jag ju inte göra det.

Väntan på nästa steg

Det är världens enklaste uppgift att intervjua Akse Pettersson – man trycker på on-knappen, och så pratar han, ibland utan att man själv hinner få en syl i vädret. Två och en halv timme går i ett nafs. Han pratar inte alls så mycket om sig själv som den här artikeln kanske får det att framstå som. Underliggande i mycket av diskussionen är förändringen. Inte bara hur Petterssons eget kontsnärsskap har förändrats, utan hur teatern, kulturen och samhället har förändrats. Och om hur alla går omkring och väntar på nästa stora grej, nästa förändring, inklusive den evige sökaren Pettersson.

Problemet nu är att lista ut vilka berättelser det är som behöver berättas på teatern i dag. Och vilka av dem Pettersson är i position att berätta. Under intervjun 2012 ondgjorde sig Pettersson över att diskussionen kring 80-talisternas teater koncentrerade sig så mycket på formen och inte innehållet. Det förändrades senast med Kaspar Hauser. I dag diskuteras innehållet i dessa pjäser – som nu i några år kommit att handla just om Y-generationens letande efter innehåll och mening i det nyliberalistiska informationssamhället. Till den grad att den diskussionen nu börjar stampa på stället.

– Jag har själv sysslat mycket med metateater under den senaste tiden, men också det börjar kännas lite gammalt, säger Pettersson.

Under en tobakspaus i intervjun säger han att det på sätt och vis finns en utstakad väg för vad han som nu etablerad regissör ”borde” göra. Han borde antingen ta sig an De Stora Klassikerna, eller Ny Tysk Teater, alternativt De Finska Klassikerna. Det skulle vara den säkra vägen, men just därför också förutsägbart, och Akse Pettersson vill inte göra förutsägbart.

Kulturmannen talar

Här kommer vi till något av teaterns dilemma i dag. Teatern borde – åtminstone om man arbetar inom den ”helsingforsiska konstnärliga teatern” – vara samhälleligt relevant.

– Men på sätt och vis gör vi teater för en ganska homogen grupp som representerar ungefär samma ideologi som vi.

Rödgrön liberal samhällelig teater blir alltså lätt en bekräftelse av publikens egna moraliska ståndpunkter, och Pettersson frågar sig om den då längre egentligen är samhälleligt relevant.

Ett annat ”problem” är att det i dag vaktas allt striktare på vem som uttalar sig om vad, vilket till exempel dragits till sin spets i samband med olika gruppers uppsättningar som behandlat invandringsfrågor och etnicitet. Välmenande pjäser har kritiserats för att vita teaterskapare sysslar med kulturell appropriering, alltså gör sig själv till uttolkare av samhällsgrupper som de inte är en del av. Enligt Pettersson är det här en så knepig diskussion att han helst av allt inte alls skulle ta i den.

– Redan då jag säger ordet ”identitetspolitik” så har jag trampat i klaveret.

Det är alldeles sant, menar han, att han inte till hundra procent kan förstå människor vars situation han själv inte är i. Men hårdraget betyder det här tänket att det är svårt att göra teater om något alls.

– Som vit, snart medelålders cis-man och teaterregissör – kulturman – kan jag ju egentligen inte uttala mig om någonting annat än mig själv. Och hur intressant är det att endast sätta upp pjäser om vita, snart medelålders cis-män?

Frågan vi då kommer till är om det är konstnärens uppgift att ta dylika betänkligheter i beaktande. Eller har konsten i sig ett egenvärde som höjer sig över samhälleliga och samtida frågor? Och där gör diskussionen full cirkel.

– Nu kommer vi igen tillbaka till den essä av Susan Sontag som jag refererade i den förra intervjun, där Sontag skrev att ett konstverk inte är samma sak som dess tolkning, och jag sade att jag då tog det som min uppgift att som regissör reda ut vad som kunde finnas utöver tolkningen.

Diskussionen om vem som får uttala sig om vad, och hur, i samhället tas delvis upp i Petterssons kommande pjäs Noitavaino som görs som ett samarbete mellan Takomo och Klockriketeatern och har premiär i mitten av oktober.

Det är uppenbart att Akse Pettersson strävar efter att vara samhälleligt relevant. Men hur verkar han inte ha några klara svar på. Samma stråk går igen i hans pjäser, där han alltid tycks vara mer intresserad av att diskutera med såväl ensemblen och publiken som med en bredare filosofisk och humanistisk diskurs. Att få några stora sanningar ur Pettersson under en intervju är omöjligt, utom att det kanske inte finns några stora sanningar, och om de finns, så är de i ständig förändring.

Text & foto: Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *