Det avtäckta mörkret

av Sebastian Johans

det-osynliga-pa%cc%88rm-webbDen mångsidiga författaren Torsten Pettersson disputerade på en avhandling om Joseph Conrad 1982 och borde rimligen vara van att klafsa omkring i mänsklighetens mörkare utmarker. Lägg därtill ett par tre romaner inom thrillergenren och ett tiotal centrallyriskt sökande diktsamlingar samt lite forskning om Gustav Mahlers inte alltid sprudlande symfonier, och du hittar en skribent som har tassat runt på diverse skuggsidor.

Men det ändå någonting som har hänt i den senaste diktsamlingen Det osynliga. Torsten Petterson har hittat ett nytt mörker. Eller ser kanske snarare mörkret på ett nytt, paradoxalt nog krispigare, sätt.

Den femdelade diktsamlingen är sammanhållen nog att betraktas som en enda lång vindlande dikt där berättarrösten färdas genom ett landskap som med inslag av våld, sjukdom och kvävande dunkla snår är beklagligt lik den verklighet som omger dikten. Men rösten som talar beklagar inte mörkret, utan famnar det utan dramatik. Kanske har diktjaget beslutat sig för att mörkret behövs.

Många år

var mörkret

förlorat för mig.

Jag var

förlorad

för det

som en planta

med rötter för korta,

nästan död.

Nu fyller det mig

och jag talar

av nåd.

Det är nästan som om diktjaget snubblat över den nötta truismen om att man måste se smärtan för att verkligen förmå se glädjen och tagit den till sig men ändå vägrar att underordna sig på ett förväntat sätt. Det är inte för att frigöra och mentalt snorta i oss ljuset som vi måste se mörkret, utan för att uppriktigheten är ett riktigare, och därmed bättre, sätt att betrakta världen. Och för att det påminner oss om att också dunklet är präglat av ljus. I några snabba strofer om ett på ytan olyckligt liv präglat av ångest och hård medicinering finns ett viktigt konstaterande: ”Vakna, gå, sitta, ligga. / Varje dag läsa in lektionen: / detta är liv, / även detta / är ovärderligt.”

Vi ska inte täcka över våra speglar i sorg, verkar Petterssons diktjag resonera, och tittar inte spekulativt men intresserat på förvirring och onda handlingar för att se i motsats till att titta bort. Det osedda är också det osynliga som titeln stipulerar. Men ibland tvekar hen:

Jag läser om en tonåring

som sköt sex människor och sig själv.

Om hans pappa som en vecka senare hängde sig.

På torget ser jag på alla som jag möter.

Jag vill att någon kommer fram,

tar mig i armen och säger:

”Du vet väl att denna värld ska försvinna?

Vi ska få en annan värld.”

Att någon kommer

och att jag tror det.

Tillsammans med ljusa iakttagelser av naturen, av rymden i Hammershøis målningar och av böckerna som i biblioteket står uppradade som en lovande samling av både bekanta och främmande vänner blir registreringen av det avtäckta mörkret en lugn, språkbehärskad, pendling. På en och samma gång en existentiell jakt på ett öppet seende och en överlevnadsstrategi i en värld där skymningen tycks sänka sig.

Sebastian Johans

Torsten
Pettersson:
Det osynliga. Schildts &
Söderströms, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.