Dystopia. Now.

av Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo.

Eller: ett öppet brev till dig, Juha

”Det är klart att man berörs av enskilda fall”, läser jag att Juha Sipilä säger angående brevprotesten mot Finlands nya strängare linjer för asylpolitik, en kampanj initierad av Merete Mazzarella och Monika Fagerholm.

”Det är upp till Inrikesministeriet att avgöra om det finns orsak att ändra på Finlands asyllinje, säger statminister Juha Sipilä (C).”

Jag läser det här på Yle Nyheters nätsida, 17.8.2016, och jag undrar om han ens finns på riktigt, och jag undrar vad det är han säger, egentligen, och om han verkligen är statsminister, om vi verkligen har någon statsminister alls – han försvinner hela tiden, trollar bort sig själv i sitt eget ospråk.

Det är klart att man berörs av enskilda fall, sa Juha.

Jag undrade vad det betydde. Han var så långt borta, så avlägsen, jag kunde inte fråga. Han talade på ett sätt som gjorde honom ännu mer avlägsen, kanske inte ens en människa, kanske någonting annat? Det var så blekt och vagt. Det gjorde oss alla bleka och vaga, det gjorde allt vi såg så blekt och vagt. Världen framför oss, fanns den ens?

Det är klart att man berörs av enskilda fall.

Är vi inte alla enskilda fall, i vilken massa vi än ingår, Juha? Är inte en massa alltid en samling av just enskilda fall?

Och när är det du inte berörs, Juha?

För att kunna döda i krig kan man träna upp soldaters förmåga att tänka på sin fiende i termer och bilder som är identitetsupplösande, avpersonifierande. Det är inte en människa, en individ, det är en massa. Ett motstånd, en fiende. Det är ett sätt att kunna utföra en handling som går emot de flesta människors uppfattning om moral – att döda en annan människa – utan att känna sig som en omänniska, ett sätt att försöka göra det omänskliga och omoraliska i handlingen mindre traumatiskt.

Men politik är inte att döda. Att bygga ett samhälle är inte att döda, ett samhälle ska bestå av just de här enskilda, levande människorna. Ett samhälle skapas av människor för människor, för att vi alla ska kunna leva, för att kunna existera tillsammans. Du behöver alltså inte träna upp din förmåga att avpersonifiera, Juha.

Det är väl klart att man berörs av enskilda fall, sa Juha.

För ett år sedan tänkte jag så här: ”Det finns en annan åtstramningspolitik som genomförs samtidigt med den ekonomiska, kanske till och med en värdedevalvering. Den sker i språket.” Ett år har gått nu. Det har fortsatt. Det tunnas ut, språket. Det här är en dystopi, Juha, här och nu; ditt språk ett orwellskt newspeak.

Det är klart att man berörs av enskilda fall, till exempel. Vad betyder det, vad är det du avfärdar, vad är det du bedyrar?

Finns det ett ”men” här, en fortsättning, jag vill höra? Att det är klart att man berörs, men att man måste tänka på ett annat sätt, ska vi förstå. Du kan beröras, men det får inte påverka. Att som den som bär politiskt ansvar måste du tänka på ett annat sätt – nej, vänta lite? Blir ansvaret då något annat? Ett ansvar för helheten, kanske du vill påpeka, det ansvaret har till exempel inte en vanlig medborgare. (Fast Juha, vi har: demokrati är ansvar. Inte bara för oss själva och för människorna vi möter i vår vardag, utan för samhället. Det är vi som är det här samhället. Du och jag och den andre.)

Finns det ett ”men”, Juha, och vad är det? ”Men” – till exempel – om man inte kan tänka på enskilda människor, då måste man tänka på systemet? (Det där systemet vi skapat för alla enskilda människor.)

Ett system är opersonligt, det dödas inte av en bilbomb på den gamla hemgatan man skickats tillbaka till, det tvingas inte prostituera sig för att betala personliga men påhittade skulder, det dör inte av misshandel på en järnvägsstation nära dig. Det är lättare för oss alla att somna om vi tänker på oss som en del av ett system, som någonting närmast maskinellt, som fungerar liksom oberoende av mig eller någon annan enskild del.

Men vaknar du ändå inte om nätterna, Juha, och tänker: Ett system är ändå personligt. Om det inte fungerar är alla de misstag som uppstår på grund av systemet personliga: Det tvingar till prostitution. Det misshandlar. Det dödar. Trots att det finns till för och borde fungera till förmån för mig, dig och alla dessa olika, små, enskilda delar som kallas människor.

Vaknar du inte kallsvettig ibland, Juha, i din säng, som en ensam människa i natten?

För ett år sedan tänkte jag: ”Det är någonting med det här språket/tystnaden som oroar mig – och inte bara mig – hur ord och metaforer används; inte för att kommunicera, utan tvärtom för att sätta punkt, tysta, avfärda och urholka.” Att språket tunnas ut, tunnas ut så mycket att det blir en tystnad, att ingenting sägs, att ingen växelverkan uppstår mellan makthavare och medborgare – det är också ett demokratiskt problem.

Jag är inte politiker, Juha, jag bär inte ansvar för systemet på samma sätt som du, men jag bär det ansvaret ändå. Nu bär jag det tillsammans med dig, och förklarar för dig: att se och beröras och formulera det enskilda är inte att banalisera. Att vara en människa är inte att banalisera. Också när du tar dig an helheter och skapar system ska du kunna vara en människa, se människan, den enskilda.

Att banalisera är tvärtom att abstrahera för att komma undan det svåra; att blunda för att inte behöva ta ansvar; att acceptera mönster och motivera mönster genom att hänvisa till exakt samma mönster.

Du är en ledande politiker. Du hör till de enskilda människor som bär ansvar för den politik som förs i Finland just nu. Jag ser dig, Juha. Jag ser den politik som förs, jag ser det klimat som skapas, det är många enskilda ögon som följer dig, jag vet att du vet det.

Ni är många enskilda politiker som bär ansvaret tillsammans, men du uppgår inte för den skull i någon helhet, du försvinner inte i ett system, Juha, du bär det där ansvaret också som den enskilda människa du är, för du har tagit det ansvaret.

Jag kräver att du ser vilka som berörs av de beslut den regering du leder tar.

Det är klart att man berörs av enskilda fall, sa Juha.

Det är väl klart?

Är det?

Och vad gör vi då, när vi berörs?

Vad gör vi?

Vad gör du?

Hanne Mikaela Taivassalo
är författare

De citerade tankarna för ett år sedan är ur
kolumnen ”Om orden” som publicerades i
Hbl 8.8.2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.