Enskilda fall

Jolin Slotte
Jolin Slotte.
Hon har hållit på i flera dagar. Skurit, format, limmat, limmat på nytt och ännu på nytt. Men ändå (eller kanske just därför?) händer det som inte borde hända. I samma stund som vi tillsammans ska börja paketera in örhängena som hon själv designat och tillverkat till väninnan som har födelsedag, faller de i golvet och det ena går itu på ett sätt som gör att det inte längre går att reparera. Hon är förkrossad. Och jag är förkrossad över den sorg och den förtvivlan som drabbar henne.

I klassrummet tittar tjugo par ögon på mig. De ser ivriga ut, men jag undrar ändå om de tror på mig när jag säger att jag verkligen vill veta vad det är som gör dem glada. Riktigt glada. Att vi ska skriva dikt om det som gör oss glada och att föräldrarna, mor- och farföräldrarna och alla andra också ska få läsa den dikten. Och att vi kan hitta på, men att det är roligare om vi skriver om något som verkligen betyder någonting för oss.

Och jag tänker att de här barnen inte känner mig, inte vet om de kan lita mig, men att det är otroligt hur öppet de ändå berättar om sina känslor. Vi skriver vidare om vad som gör oss arga och vad som gör oss ledsna. När jag kommer hem renskriver jag dikterna och blir rörd över hur fint de formulerat sina ord inför sina klasskamrater, sin lärare och mig.

En kväll samma vecka sitter jag vid ett runt bord tillsammans med någon jag känner bra och andra jag inte alls känner, aldrig har träffat. Vi läser dikter högt för varandra. Vi blundar och lyssnar på orden, rytmen, melodin och känslan som förmedlas. Vi samtalar om dikterna. Vad de betyder för oss, hur det känns att läsa dem och hur vi upplever att få höra dem läsas av någon annan. Det är allt från Athena Farrokhzad och Elsa Boström till Nils Ferlin och Gunnar Björling och ett par timmar efter att vi satt oss stiger vi upp och går våra skilda vägar.

På vägen hem tänker jag på hur det här samtalet kring dikter har varit en av de bästa stunder jag upplevt under hösten. Hur viktigt det har varit att få möta andra människor och dela det långsamma, eftertänksamma samtalet. Samtalet där det finns plats och rum att överväga varje ord man säger och tar in. För det samtalet saknar jag så ofta i dag, när allt sker i en så snabb takt och känslointrycken är så många och också nyhetstexterna ska beröra mitt känsloregister med nyhetsberättelser i stället för nyhetsbevakning.

Men jag vidhåller att min empatiförmåga inte kan grunda sig på att jag känner varje, eller ens enskilda fall av människor i nöd. Jag lider med min dotter, jag blir berörd av barnens känslor och jag känner med de poesiälskande människor jag delar en intim stund med. Jag känner också medlidande med de berättelser som media lyfter fram i sin nyhetsbevakning. Men jag måste kunna kräva av mig själv att jag värdesätter andra människors välmående också utan att jag vet deras livshistoria och jag måste begripa att det finns grymhet, utan att jag ser bilder på döda eller lidande barn. En människa som är ansiktslös för mig är också en människa.

Och när jag läser att min statsminister berörs av enskilda fall blir jag arg. I hans position ska inte de enskilda fallen få avgöra, utan han måste kunna begripa helheter. För om berättelsen är det centrala skiftar ju fokus till vem det är som avgör vems berättelse som säljer mest och bäst? Vems berättelse som får plats?

Jag tror på ordens makt, inte bara på berättelsens makt. Jag tror på poesin, inte bara på prosan.

Jolin Slotte
är författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *