Frågan om hur den slitna frasen ”ett lyckligt liv” ska tolkas är ständigt närvarande i Sara Razais andra roman Djävulen är en lögnare. Är konceptet om ett gott liv oberoende av om det söks i New Bell i Kamerun eller i Gårdsbacka i Finland?
På 300 sidor målar Sara Razai upp ett fängslande galleri av stundom provocerande kvinnoporträtt. Hela romanen utspelar sig under en och samma dag i november, parallellt i stadsdelen New Bell i Douala i Kamerun och Gårdsbacka och Stensböle i Helsingfors.
”Det som är ovanligt är att någon ringer på klockan sju. En lördag dessutom. Klockan sju är för tidigt för att vara vaken och för sent att vara på väg hem från krogen”, konstaterar den sjuttonåriga Meri, ensam i en lägenhet i Gårdsbacka. En av Meris halvbekanta – Jade – ringer på dörren och lämnar sin lilla flicka Rihanna hos Meri. Konfronterad med den lilla barnkroppen känner sig Meri hjälplös, nästan panikslagen. Hon väcks upp ur sin håglösa tillvaro som kretsar kring Facebooks blåa sken på smarttelefonen innanför lägenhetens trygga väggar. Hon beger sig ut tillsammans med barnet i barnvagnen för att leta efter Jade i östra Helsingfors, alltmedan hon desperat försöker nå sin jämnåriga vän och livlina Hope i Kamerun via Facebooks chatt.
Hope å sin sida är inte inloggad på Facebook. Hennes verklighet i New Bell återberättas parallellt med Meris i Gårdsbacka. Hope känner sig klumpig och främmande inför vardagens New Bell. Efter många år i Finland har Hope och hennes mamma Gloria blivit deporterade tillbaka till Kamerun. En återkomst som ter sig allt annat än oproblematisk för såväl Hope och Gloria som för den gamla kvartersgemenskapen bestående av familj, gamla vänner och halvbekanta. Även Meri känner sig alienerad i Gårdsbacka, hon saknar Hope och livet som det tedde sig när Hope och Gloria var kvar i Finland. Nu gör hon ingenting och verkar sakna fotfäste i världen bortom sin smarttelefon.
Tidvis kan jag inte annat än provoceras av modersporträtten. Meris mamma Aina har lämnat sin dotter och flyttat in till en ny man i annan förort. Hopes mamma Gloria promenerar envetet i högklackat längs en gata i New Bell, på väg till ett internetkafé för att komnunicera med en man från Holland. En man som förhoppningsvis ska ge både henne och Hope en chans att återvända till Europa. Vilket land som helst i Europa. Enligt Hope ”till någon ny vit man som tror att han kan behandla dem hur som helst bara för att de kommer från Afrika.”
Både Aina och Gloria försöker finna sin plats, sin identitet och sitt varande i världen via diverse män. Ofta med konsekvensen att de förlorar sig själva i drömjakten och förvandlas till skuggor. Bägge blir utsatta för psykiskt eller fysiskt våld.
Razai har skrivit en högaktuell roman om rotlöshet och identitetssökande i en digital och global värld, där allting är sammankopplat, men där alienationen och främlingsfientligheten paradoxalt nog tenderar att öka. Jag kommer att tänka på en diktrad ur Charles Bukowskis diktsamling Love Is a Dog from Hell: ”there is a loneliness in this world so great/ that you can see it in the slow movement of / the hands of a clock.”
Även Razais beskrivningar av miljöer, karaktärer och händelseförlopp är långsamma och utdragna, men fungerar väl som helhet. Hennes språk är så kroppsligt, nyansrikt och genuint att läsningen stundom gör fystiskt ont. Romanen hade ställvis fungerat bättre i en mer komprimerad form och läsningen efterlämnar en känsla av väl beskrivna frågetecken utan svar – men det är kanske enbart positivt. En reflektion av hur världen upplevs av personer som lever långt från kärnfamiljens statiska och tomma drömideal.
Text: Emma Juslin
Foto: Niklas Sandström
Sara Razai:
Djävulen är en lögnare.
Förlaget, 2016.
