Den behändiga lilla boken bär den anspråkslösa titeln Korta stycken. På hundratalet sidor får läsaren ta del av minnen och funderingar, iscensatta kortnoveller och en och annan dikt. Somt ligger författaren biografiskt nära tycks det medan annat är sprunget ur en inte alltför vidlyftigt exploaterad fantasi. Miljön är ibland havsbandet. Eller staden som heter Helsingfors.
Den i mitt tycke finaste texten står att läsa på sidan 49 och den lyder sålunda:
SOMMARN går du kring i skogen
blommor ängar lövträds sus
lövträds grönska lövträds minne
lövträds dofter lövträds ljus
lövträds skydd och lövträds glömska
lövträds sorg och lövträds sånger
lövträds längtan lövträds brus
går där sommarn lång
hösten går du kring i skogen
det är tyst och kallt
plötsligt ser du allt
Det är Johan Bargum som ligger bakom denna dikt och de övriga texterna i boken, en erkänd och erfaren finlandssvensk författare.
Höst är det nog också i de tankegångar och det sinnelag som presenteras i korta, mycket korta och lite längre stycken. En melankolisk känsla över livets gång och kanske till och med irrgångar i livslabyrinten: livet blir knappast enklare med åren, allt kräver mera tid för att man ska kunna komma ihåg det man önskar eller bara få på sig strumporna.
”Förr var det hjärnan och hjärtat som styrde, nu är det magen. Så lägg din hand på min mage, så länge vi har varandra.”
Jo, nog är det höst, och Erna Tauros melodi kommer smygande inifrån: ”Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut…”
Det finns en hel del införståddhet i texterna riktad mot läsarna, som torde utgöras av en bildad medelklass i övre medelåldern. En liten men homogen målgrupp som är förtrogen med kultur i allmänhet, litteratur i synnerhet och med en viss fäbless för segelbåtar och andra kustnära aktiviteter. Samhället som omger styckena gestaltas inte alls i några socialt dramatiska sammanhang och inte heller de skiftande miljöer, som berättelserna är infogade i, bjuder på några skarpa tidsmarkörer eller återspeglar de brännande politiska frågor som torde ha varit aktuella när det hela gick av stapeln.
(”Världen är så full av mörker och elände. Men vi kan väl ändå få lov att bara vara tillsammans ett litet tag.”)
Bargum bäddar in sina psykologiska akter i ett slags kammarspel på det personliga minnets estrad. Som när en gammal lärare skriver till honom med en mycket personlig vädjan, en kontakt som vittnar om vårt samhälles väl dolda ensamheter.
Det kan ibland spåras en viss spänning mellan raderna, ett spel där realistiska föreställningar kommer på skam och vardagsskeendena hamnar vid sidan om logikens huvudfåra, men det bränner sällan till särskilt mycket. Bargum nöjer sig med att berätta, förmedla, resonera och fundera. Det är helt enkelt stillsamt, enkelt och välskrivet.
En behändig bok, som sagt, med lagom korta stycken fyllda av eftertanke och livserfarenhet och så långt från actionhysteri som man kan tänkas komma.
Text: Bengt Berg
Foto: Niklas Sandström
Johan Bargum: Korta stycken. Förlaget, 2016.
