Claes Andersson.
Dokumentärens upplägg var raffinerat: Putin intervjuades av en journalist som ställde aggressiva och provokativa frågor som fick Putin att framstå som en ultraliberal fredens och fridens man, som talade varmt om förståelse mellan folken och vikten av att på diplomatisk väg hitta fredliga lösningar för världens konflikthärdar – vare sig det gällde Mellanöstern, Irak, Syrien eller Ukraina. Annekteringen av Krim berördes inte alls.
Insprängda i intervjun kunde man se utdrag ur Putins tal i FN, av hans anföranden i Duman och hans TV-svar på frågor som medborgarna fått ställa honom. Som grädde på moset fanns västliga ledares kommentarer, skickligt lösgjorda från sitt ursprungssammanhang och nu använda för att stöda Putins resonemang.
Erkki Tuomioja som inkallats för att kommentera filmen kunde endast konstatera att den var så skickligt och undflyende gjord, att han inte kunde komma på en enda uppenbar lögn i hela dokumentären.
Det lögnaktiga gick inte att påvisa i det som sades utan fanns i det som undveks och inte sades. Genom att utelämna fakta om annekteringen av Krim, krigshandlingarna i östra Ukraina och stödet av president Bashar al-Assad i Syrien kunde Putin framställa sig själv som en fredsmäklare och kämpe för mänskliga rättigheter.
Men är lögnen som politiskt vapen egentligen någonting nytt? Har inte lögnen, bedrägeriet, förtalet och bakhållet alltid varit de medel och metoder som den makthungriga mänskan använt för att nå sin maktposition och för att behålla sin makt?
Det finns naturligtvis olika slags lögner. Att ljuga om saker som lätt kan kontrolleras är givetvis kontraproduktivt och korkat. I riksdagen får man inte heller beskylla någon för att ljuga – däremot får man påtala att den andra talar en ”modererad sanning” .
Svårare är det att påvisa lögnaktigheten i handlingar och uttalanden som delvis är med sanningen överensstämmande, men som genom att utelämna eller förbigå olagliga, obehagliga eller mindre smickrande omständigheter ger en helt felaktig och därigenom lögnaktig bild av helheten.
Den politiska populismen grundar sig just på det medvetna utelämnandet av obehagliga men för helheten betydelsefulla sanningar. Populistens lögn avslöjas ofta först när populisten verkligen tvingas ta ansvar för sina blå dunster och falska löften.
Urho Kekkonen ville reducera kommunisternas inflytande efter den stora valsegern efter krigen genom att tvinga in dem i regeringen och ”krama ihjäl dem”, vilket delvis också lyckades.
Sannfinländarna vann sin stora valseger (jytky) med ett väljarunderstöd på 18 procent, vilket gjorde dem till landets näststörsta riksdagsparti. Då vallöftena sedan sveks, det ena efter det andra, när partiet axlade regeringsansvar halverades väljarstödet på kort tid.
Lögnen är sannerligen ingen garant för bestående framgång, förr eller senare sviker lögnen sin upphovsman.
I USA pågår en aggressiv och lögnspäckad kamp om vem av de två, Hillary Clinton eller Donald Trump, som ska bli landets nästa president. Ju mera Trump ljugit och skroderat desto mera tycks hans understöd växa. Trump ljuger fräckt och ogenerat och använder invektiv och hotelser som för länge sedan borde ha diskvalificerat honom som potentiell presidentkandidat. Han har uttalat sig inställsamt om Putins ledarskap, han har uppmanat främmande länders nördar att hacka in sig i Clintons e-post och också antytt att hans motståndare kunde undanröjas med vapen. Han har hävdat att hans motkandidat är en brottsling som egentligen borde sitta i fängelse. Han har lovat återinföra tortyren och lovat förvägra muslimer tillträde till USA – allt detta är givetvis helt lagstridigt.
Det Pulitzer-prisbelönta Politifact-projektet som undersökt sanningshalten i Trumps och Clintons utsagor i förvalet har konstaterat, att av 259 påståenden som Trump uttalat visade sig 181 vara lögnaktiga och helt osanna. Av Clintons 255 utsagor var 70 osanna. Det häpnadsväckande är att lögnerna och de olagliga och hätska uttalandena inte tycks avskräcka Trumps anhängare – snarare tvärtom!
Hur är det möjligt att USA – ett land med hög utbildningsnivå och demokratiska traditioner – låter sig duperas och manipuleras av en skojare och showman som saknar både kunskap och allvar i sina strävanden och som av sina republikanska partikamrater beskrivits som ”narcissist, patologisk lögnare och fanatiker”?
En orsak kan vara den amerikanska medelklassens sociala nedgång med stor arbetslöshet och allt sämre materiella villkor, vilken lett till en stark misstro och avsky mot politikerna och hela det politiska systemet, som inte längre verkar åtnjuta vare sig tilltro eller respekt. Mänskor som känner att de inte har nånting att förlora längre kan drivas till irrationella och självdestruktiva handlingar.
Men också i Europa skördar lögnen och den fundamentalistiska enögdheten stora triumfer.
Brexit grundades på lögnaktiga löften och ogrundade prognoser om kommande välstånd och lycka utanför den europeiska gemenskapen. I en analys i The Guardian påpekades att till exempel invånarna i Sunderland i norra England, som har mindre än 1 procent invandrare, till 70 procent röstade för Brexit på grund av sin invandrarskräck. Medan 80 procent av invånarna i London, där över hälften har invandrarbakgrund, röstade för att stanna kvar i EU.
Den första TV-debatten mellan Clinton och Trump visade med stor tydlighet tomheten och bristen på konkretion i Trumps argument. En stor del av hans tid gick åt till att förneka och dementera de rasistiska invektiv och nedsättande formuleringar som han slängt ur sig om kvinnor, mexikanska invandrare, afroamerikaner och muslimer och om Barack Obamas härkomst. På frågan hur hans skulle göra ”Amerika stort igen” var hans recept: sänk de rikas skatter för att på det sättet skapa ”miljontals nya jobb”.
God bless Amerika.
Claes Andersson
är författare
Illustration: CC/DonkeyHotey
