Obekvämhetskomisk maskulinitetssatir

av Otto Ekman

Den avslutande delen i Henri Forss egenutgivna romantrilogi om Svenskfinland behandlar ett aktuellt tema: den moderna maskuliniteten och dess kris. Den gör det på ett sätt som för tankarna till autofiktiva berättelser men som i grund och botten mer antar formen av ställvis djävulskt raffinerad och obekväm satir.

Walter Kask är en kämpande författare som halvvägs in i sitt fjärde decennium inser att vad han allra helst vill är att bli pappa, och att det snart kommer att vara för sent. Efter att han enligt egen utsago ha ägnat sin ungdom åt skrivandet och struntat i sin omvärld, är han fortfarande singel medan de flesta av hans jämnåriga bekanta stadgat sig och bildat familj, och nu är han avundsjuk såväl på dem som på alla kvinnor som enligt hans uppfattning helt enkelt kan välja att skaffa barn på egen hand när de får lust.

Redan i detta resonemang på första sidan etableras ett genomgående mönster: Walter Kask som beskriver bokens händelser är en opålitlig berättare, inte medvetet förvillande men helt enkelt så egocentrisk och blind för andra människors förutsättningar och perspektiv, att han praktiskt taget kan sägas leva i en annan verklighet än den hans medmänniskor upplever. Det här blir tydligt då hans metodiska problemlösningskalkyl (Avsaknad av barn=avsaknad av partner. Konklusion: måste hitta partner) för honom i kontakt med Laura, en attraktiv vän till en vän som han gillande bedömer som ”väldigt söt” och till slut som en passande potentiell fortplantningskandidat trots hennes batikklänning. Walters ogillande inre monolog om batikklänningen och ”alternativa livsstilar” är kännetecknande för hans inre monologer överlag, som bäst påminner de om en blandning av de skitnödigaste partierna av Karl-Ove Knausgårds Min Kamp, och den brittiske komikern David Mitchells socialt handikappade och misantropiska huvudperson i TV-serien Peep Show. Precis som i det senare exemplet blir elementen av ”cringe comedy”, obekvämhetskomedi, stundvis så påtagliga att de nästan överväldigar en.

Walters ointresse och brist på empati för andra människor skiner igenom i hans gnabbande med Laura då de så småningom inleder ett tveksamt förhållande men också i hans självgoda funderingar med sina kompisar kring det hårdnande politiska klimatet i Finland och den ökande högerextremismen, som han i bästa borgerligt liberala stil tycks uppfatta (och avfärda) som ett tecken på någon slags allmänna karaktärsfel hos befolkningen snarare än ett politiskt problem. Precis som i Knausgårds beskrivningar av allmänfilosofiska ölstopsessioner med kompisarna figurerar här också vänner som tycks se på fascism och auktoritarism inte med ett klassfärgat liberal-borgerligt förakt utan tvärtom som spännande och lite lockande i kontrast till den ”mesiga” samtiden. Eller som då han konfronteras med sidor som han ogillar hos Laura och väljer att fnysa och inom sig gratulera sig för sin egen förträfflighet snarare än att försöka analysera eller förstå.

Ibland blir romanens vilda satiriserande av diverse aspekter av Walters och den kluvne, halvunge, halvmoderniserade bohem-borgarmannens karaktär lite övertydlig, som då Laura säger åt Walter att han har en vacker penis varpå Walter faller i gråt av rörelse. Oftare är den ändå träffsäker då den dissekerar Walters nostalgiska förälskelse, inte i en riktig kvinna, utan i en fantastisk idealkonstruktion som i grund och botten skapas kring hans egna behov. Språket i romanen har vissa knaggliga partier som kunde ha mått bra av en extra genomgång för att bli mer njutbara för läsaren, men i de viktigaste/roligaste avsnitten, där vardagsrealistiska dialoger kontrasteras mot Walters Mark Corrigan-aktiga inre monolog, fungerar det utmärkt. Patriarkatets undergång erbjuder inte en särdeles positiv bild av samtiden eller av sina karaktärer, men humorn skiner igenom misantropin och till och med det bittra slutet tycks ändå om inte lova så i alla fall erbjuda en möjlighet till bättring.

Text: Otto Ekman
Foto: Karl Vilhjalmsson

Henri Forss:
Patriarkatets
undergång.
Egen utgivning, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.