Gubbighet har blivit ett tudelat tillstånd. Från ett feministiskt eller ungdomligt perspektiv har ordet gubbe sedan länge med fördel använts som skällsord. Men gubbigheten har de senaste åren fått sina apostlar: främst Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove och Allan Karlsson i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Vad som utmärker gubben som karaktär är bland annat förmågan att göra rätt för sig, att faktiskt stå upp för humanistiska och medmänskliga värden utan att för den skull göra avkall på sin vresighet. Detta kännetecknar också den i förhållande till Ove och Allan betydligt mer själfulla Otto i Claes Anderssons romaner Ottos liv från 2011 och den föreliggande uppföljaren Stilla dagar i Mejlans (2016).
Otto är en romankaraktär och romanerna om honom påhitt, även om Claes Anderssons självbiografiska skrivande tangerar huvudpersonens tänkande här och där. Den varma vänsterhumanismen, kärleken till jazz och klassisk musik samt funderingarna på författarlivet utgör en sympatisk grundvärme i karaktären, vilken ger honom utrymme att vara lite bitter emellanåt. Otto får till exempel brev från förlagets chef där de nya författarnas ”representativitet, karisma och sexighet” betonas och brevskrivaren accentuerar att just de egenskaperna är förutsättningarna för författares framgång på förlaget.
”Och visst är Otto en skröplig gubbe i jämförelse med dessa unga kvinnor, militanta, feministiska (bra på att skära upp män!), vackra, själv- och modemedvetna, talföra och suveräna särskilt i televisionen och i sina superintressanta bloggar på facebook och twitter och gud vet vad.
Några av dem är till råga på allt mycket bra författare!
Fan också! Helvetes helvetes helvete!”
Det är ett klokt val av Andersson att skriva i tredjeperson. På det sättet kommer han litet längre ifrån sig själv och kan vrida till Otto en aning. Rösten som talar till mig som läsare är omisskännligen Claes Anderssonsk. Den är både rytmisk och behaglig att följa samtidigt som den förädlar tankeinnehållet, inte sällan med poetisk skärpa: ”Det är aldrig för sent att få en nattsvart barndom”, står det i en av ”Bilderna” som avdelar de berättande kapitlen. Rösten är också vad som får utrymme, den yttre handlingen är minimal, inte förrän i slutet inträffar något.
Välgörande för mig som läsare är att Otto har levt och verkat under lång tid och därför för in ett tidsperspektiv på det som händer i nuet. Vad jag saknar är ett driv i de yttre skeendena, något som tar med mig in i fiktionen, något som sveper iväg mig till Ottos värld. Stilla dagar i Mejlans skulle kunna vara en fiktiv krönikesamling fram till den sista händelsen då boken för några sidor blir händelserik och sedan slutar. Jag vet inte riktigt vad en fiktiv krönikesamling tillför som inte en samling krönikor av Claes Anderson skulle generera.
Otto kommenterar dagshändelser och tänker på världen och på sig själv och sin omgivning. Han är sjuklig, det hör åldern till. Han är emellanåt grinig, även det ett ålderstecken. Han är underhållande i sin frustration, vilket är ett signum för gubbigheten i romaner. Som sina medgubbar i den humoristiska diktens värld är Otto humanistisk och medkännande i sin avighet inför det nya, vilket till syvende och sist gör de drygt 224 sidorna behagfulla att ta del av.
Peter Nyberg
Claes Andersson: Stilla dagar i
Mejlans.
Förlaget, 2016.
