Trump och min svåger

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.

Vem är så galen att den röstar på Donald Trump? Låt mig presentera min svåger, Paul Evans. Han har alltid röstat republikanskt och kommer alltid att göra det.

Jag använder riktiga namn. Ingen republikan kommer någonsin att läsa Ny Tid, allra minst Paul. Dessutom är historien alldeles sann. Den kanske också säger något om Amerika.

Egentligen är Paul min styvsvåger. Han är styvbror till min tidigare hustru.

När Paul gått ut high school skulle han till college, som storasyster. Jag frågade vad han skulle studera?

– Franska och psykologi, svarade han.

Jag tog mig för pannan. Paul var en alldeles hygglig ung man, men han saknade läshuvud. Jag föreslog business administration.

Det hedrar Paul att han tyckte att det inte var tillräckligt fint. Men det gick som det gick, och som jag förutspått. Liksom andra privata universitet tog hans college in en massa freshmen, kasserade in två terminsavgifter och kastade sedan ut hälften när det framgick att de inte kunde läsa eller skriva engelska.

Men min svåger såg ut som en grekisk gud, med blåsvart lockigt hår, bruna ögon och en klädsam grop i hakan. I den föll Belvia, en lång och stilig blondin från sydstaterna. En Southern Belle, men inte dotter till någon plantageägande konfederat överste från Borta med vinden. Hon var ”white trash”, med en alkoholiserad arbetslös far. En samhällsklass lägre än de mörkhyade, eftersom den täcks bli slödder trots sin hudfärg.

Bel var också intelligent, och avslutade snabbt sina studier. Paul nöjde sig med en ”Masters in matrimony”, något som vanligen var förbehållet det motsatta könet.

De unga tu bosatte sig i New York, där Bel startade en arbetsförmedling för att göra pengar på sina studier i ämnet. En lukrativ privat business, om man kan den. Men hon fick inga kunder. Dessutom tålde hennes lungor inte luften på Manhattan, så äktenskapet hotades av sin första tragedi.

Men så fick de smaka på den amerikanska framgångsdrömmen. Hon lyckades placera en reklamman på Madison Avenue, och fick i tantiem 5 000 dollar, tio procent av hans årslön. Amerika såg då ut precis som i TV-serien Mad men.

Paul och Bel flyttade till Atlanta, Georgia, hennes hemtrakter. Där byggde hon på några år upp stadens ledande arbetsförmedling för sekreterare, Scott Personnel. Paul blev en persedel på hennes kontor.

Sedan slog olyckan till igen. Deras förstfödda dotter Laurie dog på ett oförklarligt sätt medan hon sov i sin säng.

Till en början såg det ut som om de kommit över sorgen. Businessen frodades, de köpte fina hus och bilar och ett lantställe med en konstgjord sjö där de skulle bygga ett sydstatshus med farstu och doriska pelare vid ingången. De fick två söner, Jason och Matthew. Men något hade förändrats hos Bel. Hon blev synsk, vilket hon alltid haft anlag för, började meditera och ville att hennes personal skulle inleda dagen med en stunds bön eller meditation.

Det tyckte den inte om, och de duktigaste flyttade till den värsta konkurrenten. Det slutade med både krasch och skilsmässa.

Under årens lopp försökte jag tala politik med Paul, som omväxling till amerikansk fotboll och basket. Han hade bestämda åsikter. Han ville inte att den federala regeringen i Washington skulle stjäla hans pengar (i form av skatter), han var som katolik emot djävulens nya påfund p-pillret, han ville inte att man skulle mörda barn i mammas mage och han hade alltid en revolver i bilens handskfack för att det var varje amerikans rätt att bära vapen – om jag haft ett körkort från Georgia hade jag kunnat köpa en Luger eller Beretta i närmaste diverseaffär.

Världen utanför USA existerade inte för Paul. Han kom till Finland på ett kort besök, inbjuden av sin storasyster. Som tack ville han bjuda på en kopp kaffe. Han var mycket förundrad när det inte gick att betala med dollar.

Paul röstade alltid republikanskt. Jag började ana mig till hans syn på samhället. Det bestod av dem som var ovanpå och dem som var under. Det var en naturlag. Men alla hade chansen att ta sig upp till en högre nivå. Paul väntade på den dag han skulle komma högst upp och då ville han njuta av alla privilegier som han skulle få. Därför skulle den hierarkiska strukturen inte ändras.

”Tomorrow is another day. Next time it will be my turn. I’ll beat you in our next game.”

Var och en bestämde sitt eget öde. Den som inte klarade sig fick skylla sig själv, eller sin brist på tur. ”The exclusive worship of the bitch-goddess Success is our national disease”, skrev den amerikanska filosofen William James.

Bel följde de röster hon hörde ovanifrån och började utnyttja kontakterna dit genom att spå framtiden för rika människor i Las Vegas och Hollywood. Paul klarade sig sämre. Efter skilsmässan fick han jobb som förman på en skjortfabrik och kontrollerade genom ett glasfönster hundratals kvinnor som satt och sydde. Han blev mycket eftertraktad.

– De här kvinnorna var alldeles tokiga, sade Paul.

Tala om sexuella trakasserier! Som segrare i tävlingen utgick Karen, raka motsatsen till första hustrun Bel utom i ett avseende: hon hade samma sociala bakgrund. Paul hade fått omvårdnaden om sina söner, men den nya frun motsvarade alla styvmorsschabloner. Pojkarna fick stryk och grälor, den äldre med bestående psykiska men som följd. Den yngre klarade sig bättre, trots en sväng i den lokala mafian. Båda prövade på narkotika. Det var ett djupt fall från tiderna som Atlantas ledande arbetsförmedling. För allt klättrande gäller som känt att det är lättare att klättra upp än att klättra ned.

Paul försökte klättra upp igen. Han försökte sälja försäkringar på provision. Han köpte dyra kurser på korrespondens om hur man skulle köpa upp och renovera gamla hus och bli miljonär med att sälja dem. Han talade om hur allting skulle bli bra, men det blev det inte. Allt misslyckades. Han blev inte ens någon Willy Loman.

Men han fortsatte att rösta republikanskt. Också trots att det var emot hans egna intressen som lågavlönad anställd i en skjortfabrik. Wall Street, Main Street eller Mean Street, det kvittar om man har Pauls samhällssyn.

”Take it easy, ma’. Everything will be all right.”

För att skaffa pengar i väntan på den stora framgången blev Paul lastbilschaufför. Han väntade på telefonsamtal mitt i natten med order att hämta någon last från ett flygfält som skulle fraktas hundratals miles. Det var ett hårt jobb, men han märkte att det var bra business. Så han lånade pengar – bland annat av mamma – och köpte en egen ”truck”. Men den gick sönder, och han hade inte pengar att reparera den. Den står troligen fortfarande och rostar på hans gård i någon förort till Atlanta. Jag vet inte med säkerhet, för han tar inte emot mina telefonsamtal och besvarar inte mina brev.

Det enda som jag vet med säkerhet är att han i november röstar på Donald Trump.

Jag inser att man kan inte generalisera på basis av en enda observation. Men jag tror att det finns många som tänker och röstar likadant som min republikanska svåger. Alla intelligena amerikaner kommer att rösta på Hillary Clinton, hennes problem är, liksom Adlai Stevensons i tiden, att hon behöver en majoritet.

Per-Erik Lönnfors
är publicist

En reaktion på “Trump och min svåger”

  1. Väl medveten om att min kommentar kommer sent, men den här kolumnen avslöjar på ett mycket talande vis varför Trump blev president. Men på ett diametralt motsatt sätt till vad Lönnfors försöker påskina.

    Kolumnen innehåller ett så djupt förakt mot medmänniskor att jag blir illa berörd. Författaren kan hävda att tonen är satirisk men just den översittarattityd som här förmedlas är den i sig största orsaken till Trumps seger.

    Mina slutsatser i korthet:
    – En tidning som Ny Tid borde kanske inte ha publicerat en dylik mobbningskolumn.
    – Jag skulle inte heller svara på Lönnfors brev och telefonsamtal om jag vore Paul.

    Det valanalytiskt mest intressanta med kolumnen är den raljerande slutsatsen att “alla intelligenta amerikaner röstar på Clinton”. (Jo, han skrev faktiskt så.) Vad Lönnfors menar är antagligen att “alla vänsterintellektuella amerikaner röstar på Clinton”. (Inte heller sant, men låt gå). Just förmågan att jämställa vänsterintellektuell/”liberal” med intelligent förklarar antagligen mycket av det vi kan kalla proteströstandet i Mellanvästern, och det är långt denna grundinställning som gjort att världen nu hamnat i den djupt olyckliga president-Trump-situationen. Först när vi förmår se Trumpväljarna som tänkande människor, som på alla sätt är precis lika mycket värda som oss intellektuella vänsterliberaler kan rörelser med vår samhällssyn börja vinna val igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *