Inför premiären av Nationalteaterns nyskrivna pjäs om författaren Minna Canth träffade Carita Backström regissören Kaisa Korhonen, dramatikern Seppo Parkkinen och skådespelaren Cécile Orblin för ett samtal om människan bakom myten.
En kväll för ett par år sen träffades Kaisa och jag för att prata om möjliga kommande projekt. Vi bollade med olika idéer, men tände inte på något bestämt ämne. Följande morgon fanns i Helsingin Sanomat en stor artikel om Minna Maijalas nya bok Herkkä, hellä, hehkuvainen Minna Canth. Jag läste artikeln och minns att pulsen steg, det började hetta i kinderna och liksom jäsa inne i mig. Samma kväll ringde Kaisa och sa: jag gör en föreställning om Minna, jag har talat med Seppo, och jag vill att du är Minna.
Så minns Cécile Orblin att idén föddes, och nu, den 23 november, stundar premiären av Canth, kertomus uuden ajan ihmisistä, med text av Seppo Parkkinen, regi av Kaisa Korhonen och i rollen som Minna Cécile Orblin.
När jag i våras läste om den kommande föreställningen på Nationalteatern väcktes min nyfikenhet. Korhonen-Parkkinen är garvade samarbetsparter med många stora produktioner bakom sig. Senast kritikerrosade Vuosisadan rakkaustarinat med Orblin som en lysande Märta Tikkanen. Hur skulle de ta sig an Minna Canth? I min sinnevärld var hon den bastanta och bestämda kvinno- och jämlikhetskämpen, kontroversiell på sin tid, i dag kanoniserad, nästan i jämbredd med Aleksis Kivi och J. L. Runeberg. ”Kansakunnan kaapin päällä”, för att citera Korhonen. På Canths födelsedag, den 19 mars, flaggar vi för jämställdheten, det stadfästes 2003.
Mig intresserar nu vilket förhållande de tre, Korhonen, Parkkinen och Orblin, hade till Canth innan, och om bilden har förändrats och hur.
KK: Mitt förhållande började i skolan med en bra modersmålslärare som fick oss att läsa alla finska klassiker, av Minna Canth säkert fem-sex verk, och att skriva föredrag om dem. Vi högläste också i klassen och jag var alltid först med att markera och välja roll, Maiju i Papin perhe, eller Anna-Liisa till exempel. När jag var 16 år var Minna min idol, men jag har aldrig satt upp något av henne. Berömda författare placeras lätt i fack som hindrar nytolkningar. Maijalas bok, liksom hennes doktorsavhandling Passion vallassa sprängde den vedertagna bilden och lyfte fram en ung, nyfiken, passionerad kvinna. Det var den kvinnan som inspirerade oss.
SP: Maijala kritiserar den rådande tolkningstraditionen, speciellt Lucina Hagmans Canth-biografi (från 1906) och hennes bild av Minnas äktenskap. Enligt Hagman var äktenskapet kärlekslöst, och Ferdinand en despotisk man som begränsade Minna vilket skulle ha lagt grunden för hennes feminism. Maijala lyfter tvärtom fram den kärlek som måste ha funnits i äktenskapet, och att det fanns ett gemensamt samhällsintresse, en lust till kunskap, som blev viktigt för Minna. Det var då hon började skriva, först tidningsartiklar, sedan skönlitteratur och dramatik.
CO: Jag var kanske elva, när jag läste novellen Kauppa-Lopo. Den hade en stämning som jag ännu kan minnas, fast jag då inte förstod allt. Sen läste jag Köyhää kansaa på Minna Canth-dagen när jag ammade min bebis som ensamstående förälder i min etta i Berghäll. Jag tänkte på hur tidlös Minna är när hon beskriver människans och moderns överlevnadskamp, och hur hon träffar den kärna som är densamma i oss alla, och som jag som skådespelare söker. Mitt tredje minne är Työmihen vaimo som jag såg som musikal, och minns att den berörde mig. Två kvinnor som kuvas: Johanna, hustrun, som försöker leva efter normerna och går under, och Homsantuu, som är vild och primitiv och vägrar anpassa sig, och också går under. Men i stort sett präglades min bild av något tungt och stagnerat, och Maijalas analys fick min uppfattning att vackla; Minna var ju en människa, och radikal, och vansinnigt modig, och en pionjär!
Cécile Orblin som MInna Canth. Foto: Krista Mäkinen.
Liten biografi
År 1886 utkom Köyhää kansaa, en hård och hjärtskärande skildring av en familjs kamp mot hungern, inte olik Charles Dickens och Victor Hugos motsvarande armodsskildringar, fast utan lyckligt slut; yngsta barnet dör och mamman blir vansinnig och förpassas till den fasansfulla fattiggården varifrån man ibland kan höra hennes skrik. Samma år utkom romanen Hanna, som tillsammans med pjäsen Työmiehen vaimo inleder ett centralt tema hos Canth: studier i kvinnoliv, också borgerliga. Redan utgivningsåret kom berättelserna i en svensk översättning (Lifsbilder från Finska hem), och Canth ombads att som förord skriva en självbiografi. Det gjorde hon, men ytterst anspråkslöst:
”Mina lefnadsförhållanden äro nemligen ganska vanliga, sådana de ofta gestalta sig för qvinnor av medelklassen i vårt land. Född den 19 mars 1844, uppvuxen och bortklemad i ett då för tiden förmöget föräldrahem, gift vid 21 års ålder (hon nämner inte att hon som en av de första kvinnorna hade börjat studera vid Jyväskylä seminarium), blef jag enka vid 35 års ålder med sju barn, av hvilka det yngsta föddes nära 7 månader efter min mans död. (hon nämner inte att hon efter yngsta barnets födelse var nära att mista förståndet och hade tankar på att döda barnet) Något mera nämnvärt eller intressant företer mitt lif ej.
Dock kunde jag ännu tillägga några ord.
Då jag som ung moder stod inför lifvets heligaste kraf, rådlös, okunnig mer än någon så kallad obildad qvinna, då lärde jag mig att djupt förakta och fördöma det usla otyg man kallar qvinnans uppfostran, det bländverk, man nämner qvinnobildning. ”
Det var den första insikten, den andra, skriver hon, kom när hon blev änka, på nytt rådlös och oförberedd, och med ytterst få förvärvsmöjligheter öppna för kvinnor. Hon flyttade till Kuopio och tog över familjens trådbutik, som hon fick att blomstra, blev socialt aktiv och började skriva på allvar. Och hon fortsätter:
”Krisen var öfverstånden men jag hade utgått ur den med blicken öppnad ej allenast för det falska i qvinnans samhällsställning, utan äfven för åtskilliga andra sociala orättvisor och missförhållanden.
Det är ej någon lättsinnig omstörtningslusta, utan det hårda, allvarliga lifvet, som manar qvinnan och arbetaren till opposition mot samhället, sådant det nu är.”
Teatern och tiden
Korhonen och Parkkinen inspireras av prosatexter; det är som att bana sig väg genom en vidsträckt terräng, säger de, det ger en rikedom och frihet att göra egna val och hitta lösningar. De delar också ett starkt intresse för tiden och historien, och från första början var det klart att pjäsen inte skulle bli enbart en biografisk berättelse, utan också behandla tidens konstnärliga strömningar, och Suomalainen teatteri som grundades 1872.
KK: Vi frågade oss varför Minna valde just teatern, och kom till att det handlade om att vilja höra till en gemenskap. Vid sidan av Kanttila (Minnas hem i Kuopio) och barnen utgjorde Suomalainen teatteri en viktig gemenskap för Minna, och Kaarlo Bergbom gav henne en livsuppgift: den unga finska teatern behövde pjäser, det gällde att hitta finska författare. Och Minna svarade med besked. Teatern på den tiden spelade en stor roll för finska språket och för den nationella frågan. Men lika viktiga var kontakterna till Europa. Finland på den tiden var sannerligen inte ”Jumalan selän takana”.
SP: Minna var ju ofantligt välorienterad, hon följde med allt som skedde i tiden, både inom konsten och vetenskapen. Hon var en stor beundrare av Émile Zola och ville på samma sätt som han undersöka människorna. Därför finns herr Zola också med i vår föreställning, liksom också Kaarlo och Emilie Bergbom, Niilo Sala, Ida Aalbergs internationella karriär … Och därför heter pjäsen ”den nya tidens människor”, i pluralis.
Här måste jag också nämna en annan källa som har vidgat teaterperspektivet, nämligen Pentti Paavolainens Kaarlo Bergbom-biografi, en grundlig, ny forskning kring hela den tiden och teaterns verksamhet ända in på 1910-talet.
KK: Ytterligare en inspirationskälla var ett föredrag av kulturhistorikern Jukka Sarjala, Päättymätön yksilö. Han har forskat i biografier och kommit till att det är fel att begränsa en person till hennes egen tid och kontext. Människan strävar i varje ögonblick till att bli en annan, att förändras. Om Minna kan man säga att hon sannerligen är ”oavslutad”, att hon fortfarande lever.
Att gå in i Minna
Orblin säger att hon är lycklig nog att ha hamnat i facket ”hon som gör skitsvåra roller”, långa roller som kräver att nerverna håller och att man orkar tänka. Hon älskar Parkkinens ”luftiga mastodontroller”, hans kvinnotexter. Och med Korhonen som regissör känner hon att hon som skådepelare får ta ansvar, vara med och utforma rollen från början. På Nationalteatern debuterade hon som Märta Tikkanen och jag undrar: hurudan var vägen från Märta till Minna?
CO: Jag ser nog ett klart samband mellan dem, och inte bara för att de båda är författare. Att som skådespelare gestalta en konstnär är att komma i kontakt med något djupt liggande, primitivt och personligt. Man igenkänner och identifierar sig med den konstnärliga passionen, tvånget att skapa. Och hos de här två kvinnorna är det tvånget så uppenbart närvarande, det är den kraft som driver dem. Jag tänker, att en skådespelare – eller jag som skådespelare – alltid känner av min egen passion för arbetet, och i de här rollerna finns en möjlighet att kunna stå liksom naken inför just detta, att få visa den skapande processen. Och det är alldeles underbart!
CO: Det är speciellt att gestalta en levande människa, och när jag gjorde Märta tänkte jag, ok, alla känner henne, jag ska inte sträva till någon som helst yttre likhet. Men jag tror att varje människa är den anda lik, och på någon minimal cell- eller molekylnivå kan jag vara hon. Det viktigaste ögonblicket var sedan när Märta såg föreställningen och godkände den. Med Minna måste jag på något sätt hitta en beröringspunkt, och glömma den stereotypa bilden av henne. Det fina med författare är ju att de har orden. Orden finns där att gå till, att försöka förstå i vilken stund och hur de har skrivits, och på det sättet komma fram till personen, och till den där lilla molekylen som är gemensam för oss alla. Om man berättar någons historia och gör det på riktigt, så blir det alla människors historia.
Orblin som har spelat Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick, också den i Parkkinens dramatisering, fortsätter:
CO: Det är egentligen Lispector som säger att vi alla är lika. Lispector skrev vid samma tid som Helene Cixous forskade i vad hon kallade den kvinnliga texten. Minna, som skrev hundra år tidigare, passar precis in där: hon skriver om de obetydligaste av obetydliga och gör dem till människor. Det var det som skakade och upprörde publiken – och förändrade världen. Kovan onnen lapset fick mördande kritik, för att den berättade om de eländiga förhållandena inom fattigvården, och om det religiösa hyckleriet. I vår pjäs säger Minna till Kaarlo Bergbom: ”Om doktorn kunde råda mig hur man samtidigt kan älska överklassen och underklassen. Jag kan det inte.” Där kanske man ändå ser att texten skrevs för 130 år sedan.
Minna i ett nötskal
SP: Minnas ”passion” är att som konstnär, som författare och dramatiker, vara sin tids och sitt samhälles kritiker och tolk. Att se människan och tiden, det nya på väg att födas, att höra till förtruppen.
KK: Jag skulle säga att Minna är rådig, rådklok. Hon kommer alltid på en utväg. Det är den förmågan, dugligheten, som banar väg och den är inte medfödd, den förvärvar man.
CO: Jag tänker nu, en månad före premiär, att jo, hon har ett galopperande hjärta, och ibland skenar det. Hon brinner för sin sak. Hon har ett slags fundamentalt rop inom sig; att förändra världen, att försvara den förtryckta. Kärnan är inte att nå ryktbarhet som konstnär, utan viljan att förändra världen, för det finns alltför många orättvisor och så många traditioner som måste skrotas för att man skall komma vidare, framåt. Jag tror att hon var så känslig för tidens villervalla, och levde sig så starkt in i den, att hennes hjärta till slut inte orkade med det. Hon dog av hjärtslag 53 år gammal. Jag är tacksam för att jag har fått lära känna Minna och Märta och Clarice. Genom dem, i växelverkan med dem, har jag fått möjlighet att säga något som jag tycker är viktigt och väsentligt.
Carita Backström
