Den unge Herman bor i Berlin. Enligt hans strävan efter att leva som en epikuré anammar han enkelhetens devis och håller sig borta från det mesta som nutidsmänniskan förväntas eftertrakta: sysselsättning, pengar, ägodelar och relationer.
Herman är en av dagens unga som har möjligheter utan att veta vad han ska göra av dem. Han har tillgång till utbildning och utandsresor. Livsvalen är många, åtminstone i jämförelse med tidigare generationer. Men så klart har friheten sina begränsningar; arbetsmarknaden och bostadsmarknaden stänger i princip alla dörrar framför näsan på den som vill inneslutas i gemenskapen.
Herman har tagit de chanser som finns och begett sig till storstaden där han får hyra ett dragigt rum hos en taxichaufför. Han studerar filosofi men som en följd av rotlösheten hoppar han av studierna och driver runt på stadens gator. Han observerar och föraktar sin omgivning, ser människor röra sig monotont mellan reklampelare med shoppingkassar i händerna. Omgivningen ter sig meningslös och medmänniskorna förutsägbara.
Så en dag är Hermans flickvän Julia försvunnen. Han inser långsamt att hon kanske var det enda som höll honom flytande i denna omkringdrivande tillvaro. Korta stunder ifrågasätter han sig själv och sin livsstil. Kanske vore tillvaron ändå bättre med vänner. Han saknar Julia, men i nästa ögonblick tänker han att han skulle kunna skaffa sig hundra flyktiga kvinnobekantskaper. I så fall slapp han ju binda sig.
Herman rör sig i ett konstant nu. Den ena efter den andra västeuropeiska storstaden passerar hans flanörsblick och ändå händer egentligen ingenting, särskilt inte med honom själv. Sökandet efter Julia blir aldrig akut, och denna intrig blir heller aldrig drivande. Snarare är den en ursäkt för Herman att söka sig ut. Romanen uppehåller sig vid hans jakt på enkelheten.
Å ena sidan har Maxim Grigoriev skrivit en väldigt omodern roman. Nu är befriande händelselös, i vår tid av tidsfördriv, brus och ständig åtkomlighet. Det verkar finnas en vilja till tidlöshet i berättandet, som jag kan tycka är uppfriskande. Å andra sidan är romanen väldigt samtida, då den behandlar ensamheten som dagens individfixering skapar. Herman besluter sig för att ställa sig utanför men kan inte fly; även hans anonymitet är en livsstil och den tidlösa flanören blir en sorts samtidsskildrare. Dessutom innehåller Grigorievs prosa levande, urbana miljöbeskrivningar som känns dagsfärska.
Romanen Nu har mycket gemensamt med novellsamlingen Städer som utkom 2014, där rotlösa människor vandrade omkring på olika platser i Europa. Jag fastnade för novellerna på grund av de vackra miljöbeskrivningarna och tematiken kring ensamhet, resande, tillfälligheter och relationer som gått om intet. Nu är lite som att läsa någon av novellerna i utdragen form. Tyvärr fungerar det bättre i kortformat; oavsett om stillaståendet och frånvaron är själva tanken eller inte, så lämnas jag en aning tom på slutet. För min del hade berättelsen kunnat fortsätta där romanen tar slut eller avslutats tidigare. Sammanfattningsvis hade det varit samma sak.
Text: Elin Rosén
Foto: Sasha Kohler /CC
Maxim Grigoriev: Nu.
Albert Bonniers förlag, 2016.
