Moral, nära och fjärran

2,7K När Europa stänger sina gränser och människor drunknar i Medelhavet är det många, i likhet med mig, som både är moraliskt upprörda över Europas agerande och fullständigt passiva. Det finns också de som är lika upprörda, men som även gör något: skriver brev till statsministern, skriver insändare, går på demonstrationer, jobbar som volontärer på flyktingförläggningar. Ändå kan de uppleva att de gör för lite, att de inte lyckas omsätta sin indignation i meningsfull, effektiv handling. Problemet är att det ärende som man upplever som personligt angeläget och nära, av geografiska och strukturella skäl är både avlägset och ogripbart. Det finns förstås moralister som nu säger att det bara handlar om att jag och mina gelikar egentligen inte bryr oss tillräckligt för att göra något. Det är kanske sant. Men även för dem som verkligen bryr sig kvarstår det som jag skulle vilja kalla översättningsproblemet: hur översätter man omsorg om dem som är fjärran till handlingar, som till sin natur ändå nästan alltid är nära.

Det här är förstås inte ett nytt problem. Peter Unger menar i sin bok Living High and Letting Die (1996) att vi egentligen är moraliskt skyldiga att rädda barn i tredje världen genom att donera pengar till organisationer som Unicef, snart nog på samma sätt som vi är skyldiga att rädda ett småbarn som har trillat vattnet, om vi går förbi det på vägen till jobbet. I vanliga fall tänker vi oss att vi har ett särskilt moraliskt ansvar att hjälpa och rädda dem som på något sätt är nära oss, medan vi har mindre eller inget ansvar för sådant som händer långt borta.

Det här menar Unger alltså är helt fel, och går igenom en rad tankeexperiment för att visa att skillnaderna mellan att rädda nära och rädda fjärran är försumliga i moraliskt hänseende. Till exempel är det ett faktum att vi genom moderna hjälporganisationer, på avstånd, säkert kan rädda tiotals barn till en kostnad som för oss är helt obetydlig, så avståndet minskar inte vår förmåga att göra skillnad, och så vidare. Våra vardagliga intuitioner om ansvar är alltså felaktiga. För att leva ett anständigt, moraliskt ansvarsfullt liv räcker det inte att vi följer gängse normer för hjälpsamhet och osjälviskhet, utan det krävs att vi kontinuerligt donerar så mycket pengar som vi kan undvara till säkra och välrenommerade hjälporganisationer.

Ungers resonemang är inspirerat av utilitaristen Peter Singer, som är känd för sin tanke om en expanderande cirkel av moraliskt hänsyn, som ursprungligen bara omfattade våra närmaste, men som kommit att innefatta såväl mer avlägsna människor, som djur. För Singer och Unger är tanken om expanderande hänsyn inte bara ett historiskt faktum: att vi har börjat se oss som ansvariga för och känna empati för en större skara varelser. Den expanderande cirkeln är framför allt ett moraliskt imperativ som öppnar sig för oss om vi noggrant tänker igenom våra moraliska ståndpunkter, i stället för att bara förlita oss på förenklande moraliska konventioner.

Unger ärver utilitarismens extremt krävande hållning till moral. Om en god handling är den som maximerar välbefinnande eller minimerar lidande i världen, och om det är vår moraliska plikt att alltid maximera välbefinnande och minimera lidande, kan i princip alla våra vardagliga handlingar ifrågasättas på moraliska grunder. Hur kan jag motivera att jag till exempel låter klippa mitt hår i stället för att ge min 50-lapp till Röda korset, eller till en tiggare? Hur kan jag berättiga det att mina barn går på dyra danslektioner, när pengarna kunde gå till livsviktiga mediciner för någon annans barn. Hur kan jag motivera att jag jobbar med akademisk filosofi, när jag kunde ägna mitt liv åt någon hjälporganisation. (Eller kanske borde jag som hade bra betyg ha blivit läkare eller människorättsjurist, till exempel.) I sin nakna form står utilitarismen i strid med vilket som helst normalt mänskligt liv, med arbete, intressen, och omsorg om nära och kära. Förutom ofta absurda och omöjliga kalkyler kräver den, om man inte stävjar den med tilläggsklausuler av olika slag, en helgonlik självuppoffring av individen.

Att vi är mottagliga för den här typen av resonemang har delvis religiösa orsaker. Katolikerna är väl förtrogna med tanken om en tudelning av människans moraliska uppdrag: å ena sidan har vi den vanliga vägen av produktion och reproduktion som är utstakad för de flesta av oss, å andra sidan finns det en högre väg av självförsakelse som är ägnad få utvalda, vars goda gärningar kommer oss alla till godo. Kännetecknande för protestantismen är däremot tanken att alla ska gå den högre vägen, om en sådan finns, och att vi ska tjäna gud och göra rätt i våra vardagliga sysslor. Det protestantiska, liksom det utilitaristiska, synsättet kräver av alla det som krävs av de bästa.

Det här utilitaristisk-protestantiska synsättet förvärrar översättningsproblemet, eftersom det utesluter att vår omsorg på ett tillfredsställande sätt kunde översättas till små regelbundna penningbidrag eller en donerad kasse med barnkläder. Äkta omsorg och godhet tycks här kräva att vi inte kan leva vårt vanliga liv som européer, att vi borde åsidosätta det och göra allt i vår makt för att hjälpa och rädda.

Ungers resonemang om vår skyldighet att rädda döende barn strävar till en typ av balans mellan ett normalt liv och ett strikt krav att hjälpa. Lösningen heter till exempel Unicef eller Oxfam: vi kan leva ett nästan normalt liv och ändå göra rätt så länge vi donerar en tillräckligt stor del av våra inkomster. Men det är svårt att inte slås av hur godtyckligt just det här påbudet är. Varför inte i stället försöka påverka politiskt, kräva strukturella förändringar globalt? Varför inte göra gott på andra sätt i stället? Eller varför inte tänka att vi inte kan göra rätt i strikt bemärkelse i en värld med radikal ojämlikhet mellan människor? Svaret är förstås att vi behöver en sträng men hanterlig lösning på dilemmat, konkreta handlingar som är möjliga och begripliga för människor.

Men jag undrar om det inte vore begripligare och praktiskt mera effektivt att avstå från att likställa nära och fjärran människor. Vi må alla vara lika värda, men ur handlandets och hjälpandets synvinkel är nära och fjärran olika. Vi behöver kanske inte en striktare och mer självuppoffrande moral. Snarare behöver vi fler vardagliga praktiker som låter omsorg omsättas i handling, utan att ställa olika former av omsorg mot varandra. Den kritiska frågan är inte: är vi beredda att ge vårt allt?, utan snarare: hur ser vår vardag ut? Finns det plats i den för små och stora handlingar som suddar ut gränsen mellan nära och fjärran? Hur bjuder man till exempel in en nyanländ flyktingfamilj till sitt hem, om man i vanliga fall inte ens bjuder in sina vänner?

Nora Hämäläinen
är filosof