Laura och Saska Saarikoskis reportagebok Trump och vredens Amerika är en mångsidig och analytisk bok om Donald Trump och det samhälle som skapat honom.
Det är någonting fascinerande med sociopater och narcissister, dessa amoraliska varelser som trampar ner sanning och empati i sin hänsynslösa strävan mot toppen av samhället. Hajarna och tigrarna, de stora kalla rovdjuren. Som en pervers tankelek är det tilltalande. På något plan tycker jag det verkar rysligt praktiskt, att bara skita i alla utom mig själv, krossa mina verkliga och inbillade fiender, bryta mot alla regler, och veta att det alltid kommer att finnas en offentlighet beredd att beundra mig för mina påstådda framgångar.
Det är någonting hos sociopater som är lätt att beundra, och som lett till att de glorifieras i populärkulturen: Gordon Gekko med sitt berömda motto ”Greed is good” i Oliver Stones Wall Street (1987), eller Martin Scorseses betydligt svagare imitation Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street (2013), eller Frank Underwood i Netflix remake av TV-serien House of Cards. Deras rena hänsynslöshet är någonting som liknar trancendens, och som bär en ytlig likhet med den övermänniska Friedrich Nietzsche beskrev, människan som höjer sig över samhällets konventioner för att skapa en egen moral. Mot detta står sociopaten som en mörk spegelbild, hans morallöshet springer inte ur självförståelse utan ur ett patologiskt beroende av omgivningens beundran. Och där en ”övermänniska” är fri (i den mån någon sådan har existerat utanför Nietzsches fantasi), är sociopaten motsatsen, fullkomligt fjättrad av sitt behov av bekräftelse och dominans.
Och även massornas beundran är missriktad – även om somliga sociopater kan nå höga poster i samhället, så är det i sig inget bra recept för framgång att få sin personlighet splittrad och förvrängd av omilda omständigheter. Och ett egendomligt ideal att se upp till.
Ett svart hål
Laura och Saska Saarikoskis bok Trump och vredens Amerika är den första boken om Donald Trump som har utkommit på svenska, utöver Trumps egna böcker. Det är en substansfylld bok som förtjänstfullt placerar in Trump i flera olika perspektiv.
Författarna skildrar hans familjehistoria och barndom, hans karriär som byggherre, hotellägare och kasinomogul, hans hårresande sexism, hans uppenbara personlighetesstörningar och hans motsägelsefulla profil som politiker. Slutligen kommer de fram till ett porträtt av en personlighet som är så splittrad och motsägelsefull att det inte finns någonting alls att veta om människan bakom kulisserna. Donald Trump är ingen alls, bara ett levande sug efter bekräftelse, en vandrande tävlingsinstinkt, han är ett svart hål som drömmer grandiosa önskedrömmar, och han är fullständigt beredd att anpassa sin verklighetsuppfattning till dessa. Med det utgångsläget är självinsikt inte bara kontraproduktivt, utan direkt skadligt.
Men Trump har även en stark intuition för människors känsloläge, vilket kom till användning i dokusåpan The Apprentice, och med samma showinstinkt sopade han golvet med sina 16 motkandidater till det republikanska partiets presidentkandidatur. Trumps framgångsrika strategi gick ut på att armbåga sig fram till rampljuset och genom en oändlig ström av grodor och förolämpningar hålla uppmärksamheten fixerad vid sig själv. Trump lockade rekordmängder av publik, och medierna som såg sina tittarsiffror (och därmed intäkter) skjuta i höjden tävlade om att ge honom tid i rutan. Och så länge det handlade om att vinna republikanska partiets kandidatur gick planen som smort. Men när den verkliga valkampanjen satte igång och det gällde att övertyga den del av befolkningen som inte är vit, manlig och medelålders blev kampen svårare.
Ur showbrottningens värld
Trumps popularitet har varit den stora oförutsedda nyheten i detta presidentval, med ödesdigra implikationer för det republikanska partiet. I stor utsträckning kan Trump ses som fortsättningen på den aggressivt populistiska Tea Party-rörelsen som fick luft under vingarna i presidentvalet 2008 då den faktaresistenta guvernören Sarah Palin utsågs till John McCains vice presidentkandidat. Under Barack Obamas tid som president välkomnades Tea Party-rörelsen av det republikanska partietablissemanget som ett slags nyttiga idioter som med hjälp av värdekonservativa symbolfrågor kunde förmås att rösta emot sina egna ekonomiska intressen. Deras led svällde tacksamt då republikanerna genom en aggressiv obstruktionsstrategi eldade på frustrationen i samhället och skapade bilden av ett havrerat politiskt system. I presidentvalet 2016 identifierade Trump korrekt att denna falang var tillräckligt stor för att ta kontroll över moderpartiet, och grep sin chans.
Laura och Saska Saarikoskis konstaterar att Trump har hämtat lärdomar från showbrottningens värld, där han varit aktiv som manager och konferencier. Hans politik har flera likheter med den världen, både med tanke på målgruppen (vit manlig underklass), dess våldsamhet och obscena språkbruk, och dess förenklade narrativ som har en förmåga att sätta kraftiga känslosvall i rörelse hos publiken. Trumps valkampanj har aldrig fokuserat ett dyft på sakfrågor, utan det handlar om onda mot goda, om att vara tuff och hård, och om att ge skurkarna vad de förtjänar. Budskapet slog igenom och välfinansierade förhandsfavoriter som Jeb Bush fann sig hopplöst överröstade.
Följaktligen står nu det gamla republikanska partietablissemanget som främlingar i sitt eget parti, där renlärig marknadsliberalism plötsligt ersatts av frihandelsmotstånd och icke-frågor som muren mot Mexiko. Den stora frågan är vilken väg det republikanska partiet tar i framtiden – och om detta rentav kan innebära slutet på det amerikanska de facto-tvåpartisystemet.
Samarbete
Boken har översatts till svenska av Fredrik Lång och Joel Backström i en halsbrytande takt, vilket dessvärre också märks. I den löpande och behagliga texten finns beklagligt mycket slagfel som stör läsningen. (Å andra sidan är det förståeligt att snabbhet var av nöden.)
Laura och Saska Saarikoskis verk är en kompetent utförd och mångsidig reportagebok som gör ett bra jobb i skärskådandet av fenomenet Donald Trump. Genom att placera in honom i en samhällelig kontext sätter den också fokus på det egendomliga samhälle som premierar hans destruktiva mänskliga egenskaper.
I slutänden är Trump en logisk produkt av en samhällsordning som betraktar konkurrens i sig som någonting produktivt. Det är fråga om en vulgärdarwinism, där tävlingen eller kampen upphöjs till den kännetecknande egenskapen för all världens utveckling, och det är enkelt att se de stora rovdjuren som vinnare och ideal. Men då missar man den viktiga poängen: så gott som alla de stora rovdjuren är utrotningshotade.
Redan på 1800-talet hävdade bland annat vetenskapsmannen Peter Kropotkin att evolutionen lika gärna kunde beskrivas som en historik över samarbete istället för kamp. De flesta mer avancerade arter har uppstått som en sinnrik kombination av olika livsformer i ömsesidigt beroende, och det torde inte vara fel att påstå att ett diskret samarbete varit en betydligt starkare kraft i evolutionen än den mer synliga kampen mellan individer. På samma sätt är människors grundläggande tillstånd inte kamp och tävling, utan ömsesidigt beroende. Och det lika sant i ekonomin som i biologin.
Lasse Garoff
Laura och Saska Saarikoski:
Trump och vredens Amerika.
Översättning: Fredrik Lång och Joel Backström. Förlaget, 2016.
