Paavo + Oasis = sant

Paavo Arhinmäki
Paavo Arhinmäki.
Oasis var för mig det absolut största bandet under hela slutet av 1990-talet. Definitely Maybe är alla tiders bästa debutskiva och (What’s the Story) Morning Glory? är alla tiders bästa andra skiva.

Jag äger naturligtvis hela Oasis produktion, också några bootlegar som jag skaffat under disken på divaren. Efter två briljanta skivor kom ännu en utmärkt singel. Vi köade på Stora Roban utanför Stupido då ”D’You Know What I Mean” släpptes vid midnatt. Kvickt slet vi upp plasten och slängde in singeln i Discmanen. Det lät jäkligt bra, lite tyngre än det tidigare materialet. Förväntningarna var alltså stora på skivan Be Here Now. Efter den första euforin insåg jag ändå snabbt att den inte ens kom i närheten av de två första plattornas standard.

Trots det här lyssnade jag på Oasis en bra bit in på det nya millenniet. Jag har egentligen aldrig varit ett riktigt hängivet fan av någon eller något, men närmast har det legat i fråga om Oasis. Mitt huvud pryddes av en Noel Gallagher-inspirerad moppfrisyr och jag hade Adidas Gazelle-dojor på fötterna.

Egentligen kom Oasis nästa bra period först då Noel Gallagher gav ut High Flying Birds. Noels soloskivor är enligt mig bättre än Oasis senare produktion. Jag såg Noels spelning på Hammersmth Academy bara ett par veckor efter att skivan kommit ut. Publiken sjöng med i alla nya låtar, och till sist höjdes stämningen ytterligare av Oasis största hits. Det var som att förflyttas tillbaka till tiderna med Oasis.

Oasis var megastora i Storbritannien, men i USA slog bandet aldrig igenom på samma sätt. Det märktes också ett par veckor efter Hammersmith. Jag såg nämligen också Noels konsert i Philadelphia. Medan biljetterna hade sålts slut på ett par minuter i England, så var konsertsalen halvtom i Philly. Publiken gick igång först då de fick höra de gamla Oasis-låtarna.

Innan konserten satt vi på en bar bredvid konserthuset. Jag och Hipsterkungen tråttade jukeboxen full med dollars och valde endast Oasis. Efter ett par låtar gick någon lokal förmåga fram till bardisken och frågade: ”Vad är det för europeisk skitmusik ni spelar?” Vi fnittrade i hörnet bakom våra stop då bartendern svarade att han inte kunde göra något åt saken: ”Nån har betalat jukeboxen full och det finns inget annat att göra än att lyssna på det.”

Fortfarande är mitt livs största konsertupplevelse Oasis på Wembley i London i juli 2009. Bara ett par veckor senare splittrades Oasis. Men det gick inte att ana på stadion, konserten på Wembley är det närmaste man kommer stämningen på fotbollsläktarens kortsida utan att vara på fotbollsmatch. Varenda en av de 90 000 åskådarna stod upp från konsertens början till dess slut och sjöng med i varje låt så högt de orkade.

Fortfarande måste jag spela Oasis på alla viktiga fester. Och varje gång får jag en nästan oemotståndlig lust att slita av mig skjortan, hoppa och studsa.

Och när jag vandrade ner från podiet under sommarens partikongress efter mitt sista tal som partiordförande, strömmade ”Don’t Look Back in Anger” ur högtalarna.

[Förra månaden var det] premiär för dokumentärfilmen Supersonic, som behandlar Oasis storhetstid, och som går igenom historien under tiden för bandets två första skivor. Recensenterna har ansett att filmen är för lång och detaljerad. Enligt recensionerna kommer alla utom de riktiga fansen att somna under filmen. Utan tvivel en film för mig, alltså.

Paavo Arhinmäki
är riksdagsledamot för Vänsterförbundet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *