Musiken har alltid varit tätt sammanlänkad med samhällsfrågor. I detta temanummer belyser vi den samhälleliga musiken, och musikens samhälleliga relevans, ur olika synvinklar.
Ursäkta klichén, men redan de gamla grekerna funderade över sambandet mellan samhälle och musik. I Staten varnar Platon för nyskapande och omvälvande musik, eftersom all form av musikalisk innovation enligt honom utgör ett hot mot idealstaten, och bör förbjudas. I sin dialog om idealstaten förespråkar Platon en strikt censur av alla konstformer. Statens väktare bör övervaka att musik och annan skaldekonst bidrar till att upprätthålla status quo. Innovationer som kan te sig som harmlös underhållning menar han att småningom riskerar att genomsyra samhället och bidra till en bredare korruption av hela samhällssystemet.
– I Platons idealstat finns alltså ”rätt” och ”fel” sorts musik, säger Aki Luoto, som är doktorand vid Tammerfors universitet och forskar i politisk musik och musikens samhälleliga betydelse.
– Ett annat historiskt exempel är Jean-Jacques Rousseau, som hade en oerhört stor betydelse för musiken som konstform under upplysningstiden.
Rousseau var inblandad i en hetsig debatt som rasade i Paris om huruvida den emotionellt laddade italienska musiken var att föredra framför den mer matematiska franska. Det här handlade inte bara om estetik, utan också om vilken musikens syfte och väsen var. Rousseau försvarade passionerat den italienska varianten.
– Rousseau förstod musikens betydelse som en konstform som kunde väcka väldigt starka känslor hos åhöraren, och som på det sättet kunde ha en central samhällelig roll. Vill man ha exempel på det här från närhistorien, kan man se på hur Wagners musik, som frammanade bilden av en stark idealstat, användes av Adolf Hitler.
Från Marseljäsen till Tahrir
Sedan civilisationens födelse har konst och kultur använts för att stärka de styrande krafternas maktposition. Skaldekonsten har burit vidare historier om regenters hjältedåd eller strävat till att påverka den allmänna opinionen. Platon förespråkade musik som ingöt rätt slags moral och ideologi i Atens medborgare, på samma sätt som psalmer använts inom kristendomen för att ingjuta en annan from av samhällsmoral. Beethovens tredje symfoni förhärligade Napoleon Bonaparte, medan Jean-Baptiste Lullys ”Te Deum” firade att kung Ludvig XIV överlevt en operation för hemorrojder.
Men musiken har också, precis som Platon förutspådde, varit ett uttryck för protest och samhällsförändring. Från de irländska protestvisorna på 1300-talet till den franska revolutionen och ”Marseljäsen”. De västafrikanska slavarna i Amerika tog med sig sin musikaliska tradition som utvecklades till en egen form av protestmusik, sedermera till blues och gospel, fram till 1970- och 1980-talens hiphop. Arbetarrörelsen hade sin sångtradition, liksom den amerikanska revolutionen hade sin. För att inte tala om all den musik vi i Väst inte ens känner till, som den palestinska sångrörelsen, de australiska aboriginernas protestsånger, de kinesiska oliktänkarnas musikarv. Den numera i Sverige bosatte Ramy Essam har nyligen i Viirus regi gett prov på den moderna egyptiska protestmusiken. (Läs mera om Essam på sidorna 28–29.)
Starkare tillsammans
När vi tänker på politik och musik går våra tankar ändå i första hand till 1900-talet, och fokuset skiftar lätt från Europa till USA. Woody Guthries och Pete Seegers arbetarsånger, Billie Holidays ”Strange Fruit”, de svarta jazzmusikernas kamp för erkännande, 1950-talets sexuella och musikaliska ungdomsrevolt, hippiegenerationen med folkmusiker som Bob Dylan och Joan Baez, och så vidare.
Men vi har naturligtvis också den europeiska vänsterrörelsens agit-prop som hade sin storhetstid på 1960- och 1970-talen, men som har rötter i arbetarrörelsens frammarsch under det sena 1800-talet. Speciellt Finland hade ju en ovanligt stark agit-prop-tradition.
– Ett budskap tas lättare emot, och får större genomslagskraft, i en tre och en halv minuter lång sång än i ett politiskt tal. Genom melodin får budskapet också en större emotionell genomslagskraft, säger Aki Luoto.
Att musiken och sångtraditionen varit speciellt viktig inom sociala rörelser förklarar han med gruppgemenskapen.
– I till exempel arbetarrörelsen pejlar medlemmarna sina upplevelser som en del av gemenskapen med musikens hjälp, och åhörarna kan identifiera sig med dessa upplevelser tack vare musiken. Musiken skiljer sig också från andra konstformer genom att den är ordlös och fysisk. Den tilltalar oss alltså inte bara genom lyriken, utan också som en rent fysisk upplevelse.
Den kanske sista världsomspännande vågen av protestmusik var punken, som föddes ur den brittiska arbetarklassungdomens utsiktslöshet i slutet av 1970-talet, och spred sig som en löpeld över hela världen. Som Paleface påpekar i intervjun i det här numret av Ny Tid, var också rap- och hiphopmusiken sprungen ur en social och politisk bakgrund då den uppstod kring samma tid som punken, även om den till en början var mer geografiskt och demografiskt bunden.
Beyoncé – dagens protestsångare?
Protestmusiken har inte försvunnit någonstans, säger Luoto, men den är inte lika framträdande i dag som den var för några årtionden sedan.
– Det har antagligen att göra med att både samhället och populärkulturen har förändrats. Men visst mobiliserades många till exempel ännu i samband med välgörenhetskonserter som Live Aid på 1980-talet, och i dag är den politiska musiken också viktig för att stärka gemenskapen inom olika grupper. Ett intressant fenomen är ändå då världsstjärnor som Beyoncé – en oerhört populär och avgudad artist – plötsligt gör politiska ställningstaganden och identifierar sig med Svarta pantrarna. Det påverkar utan tvivel hennes fans, men frågan är förstås om det aktiverar folk till att börja idka politik, eller om energin snarare utmynnar i aggression och kravaller.
I Finland ser Luoto att det speciellt inom hiphopen i dag finns en hel del politiska artister.
– Men det som saknas är de där riktigt stora folkfavoriterna som Juice Leskinen eller Irwin Goodman, som sågs som hela folkets kritiska röster.
– Å andra sidan lever den politiska medvetenheten starkt kvar inom musikerfältet, liksom hela kulturfältet. Senast i samband med Pekka Haavistos presidentvalskampanj 2012 såg vi att det snabbt går att mobilisera en stor gemenskap av musikartister för politiska syften.
Text: Janne Wass
Illustration: Otto Donner
