Den tidigare vänsterpolitikern Seluah Alsaati fann kornet till sin bana som rap-artist via de tal hon höll på demonstrationer. Alsaati, uppvuxen i Stockholms norra delar, med finsk mamma och irakisk pappa, har under de senaste åren profilerat sig som feministisk och antirasistisk debattör och rap-musiker.
Sista veckan i november har det gått jämnt ett år sedan Sveriges regering meddelade om nya strikta regler och id-kontroller för asylsökande.
”Vi behöver ett andrum i flyktingmottagningen”, sade sossarna bestämt, medan miljöpartiet sade samma sak med gråten i halsen. Den borgerliga Alliansen nickade menande medan Sverigedemokrater hummade förnöjt. Vänsterpartiet protesterade och sade att detta var en inskränkning av asylrätten.
I vanliga fall hade rap-artisten Seluah Alsaati hört till de politiker som uttalat sig. Sedan medlet av 00-talet hade Alsaati varit ordförande för Ung Vänster i Storstockholm och mellan 2012 och 2014 ordförande för Vänsterpartiet i samma distrikt. Kort efter riksdagsvalet 2014 bestämde sig Seluah Alsaati att kliva ner. Nu verkade Alsaati från en ny plattform – som musiker.
Politisk dikt
– Jag har ända sedan jag blivit politiskt aktiv hållit tal på demonstrationer: på fredsdemonstrationer, antirasistiska demonstrationer och på internationella kvinnodagen. Efter talen var det många som kom fram och frågade om jag höll på med spoken word, berättar Alsaati.
– Eftersom folk ändå mest verkade komma ihåg mina dikter bestämde jag mig efter ett tag för att helt skippa talen och bara koncentrera mig på dikterna.
Sen var det bara en tidsfråga innan rappandet kom in i bilden. Seluah Alsaati berättar att hon kring sin 30-års dag hade kommit fram till ett beslut hon funderat på länge nog; det var dags att lämna heltidspolitiken och fortsätta engagemanget via dikten och musiken.
– Jag ville göra något nytt och jag älskar verkligen musiken som konstform – och jag får fortfarande uttrycka mitt budskap. Det är just budskapet som varit drivande i hela mitt liv, för jag vill påverka och förändra samhället.
Aktivisterna kämpade, men vissa brände ut sig
En av de politiska frågor som dominerade i Sverige förra hösten var mottagandet av flyktingar. I Sverige var engagemanget för flyktingarna både massivt och brett. Refugees welcome-grupper föddes som svampar efter regn, demonstrationerna samlade tusentals och tidningarna var fyllda av solidaritetens budskap. Många privatpersoner tog emot flyktingar i sina hem och bland annat Vänsterpartiets lokaler fungerade under kortare perioder som nödinkvartering för mänskor på flykt. Så gick det som det gick. Regeringsduon sossarna och Miljöpartiet gjorde gemensam sak med den borgerliga alliansen och tyckte att det fick vara nog med så många flyktingar på en gång för ett tag, gränskontroller skulle införas och ordparet nästan systemkollaps var på många politikers läppar. (Efter att regeringen klubbat igenom sin nya restriktiva flyktingpolicy passade Myndigheten för samhällsberedskap på att påpeka att det helt enkelt inte var sant att Sverige var nära en systemkollaps. For the record).
Jag har väldigt länge undrat vad som egentligen hände med det massiva folkliga engagemanget. Det verkade som om det nästan blåste bort.
– Det här är en svår fråga. Men vänstern och de som är solidariska med flyktingarna, de har självklart bibehållit sina åsikter men jag tror att många har tröttnat. Det verkar som många tänker ”vad tjänar det till att kämpa när vi ändå inte får gehör”. Det var många som brände ut sig förra hösten.
– Det var många som jobbade dag och natt. Jag hörde inte till dem som gjorde mest men jag såg folk omkring mig sänkas en efter en, eftersom de hade gett sitt liv för det här. Du vet, om alla de här eldsjälarna gjorde det jobbet som kommunen borde ha gjort. Istället för att kommunen öppnade ställen att bo på så öppnade de sina egna ställen.
Nu har flyktingmottagandet minskat, men fortfarande bär vissa kommuner i Sverige ett betydligt större ansvar för mottagandet av flyktingar än andra. På väldigt många håll finns det problem bland annat med att ordna bostäder – detta i ett land som redan sedan tidigare tampas med problem på bostadsmarknaden.
Politisk depression?
När engagerade mänskor kör in i väggen, eller kanske blir politiskt deprimerade på grund av sakernas dystra tillstånd – hur går det att tända den politiska gnistan igen?
– Ibland sätter man lite väl höga krav på det civila samhället, ibland får man slå bollen tillbaka till politikerna:”men kom igen, det är ni som är ansvariga. Ge oss lite hopp nu, se till att lösa situationen!”
Men om folk är tillräckligt arga, så vaknar de. Men jag tror att det ibland behövs mellanperioder.
Så påminner Alsaati om sin roll i sammanhanget.
– Men just på det sättet är ju musiken väldigt bra: den sätter ord på den frustration man känner och bär på. Musiken kan finnas där som en tröst. Det är det många säger om min musik, att jag sätter ord på det många känner.
I den miljö Seluah Alsaati rör sig i är många fortfarande engagerade, både för asyslökande, men också för att göra sitt för integrationen. Men engagemanget är inte lika omfattande som för drygt ett år sedan.
– Speciellt efter att regeringens nya lagstiftning trätt i kraft har jag själv också känt mig matt. När folk nu frågar mig om jag kunde skriva en dikt om flyktingpolitik så känner jag att det är ju det jag gjort i ett år nu – jag orkar inte mer. Jag behöver skriva om någonting annat.
Ett exempel på de texter Alsaati skrivit om flyktingpolitiken är låten ”Våra hemländer blöder” , som hon skapat tillsammans med artisten Behrang Miri. Ett annat är dikten ”Vi är Alan” från början av september som lästes på flera asylrättsdemonstrationer under det gångna året.
Förortsorganisering
Nu jobbar Seluah Alsaati med förortsorganisering på ABF Stockholm i Järva. Där – på gräsrotsnivån händer det hela tiden.
– För några veckor sedan fick vi kontakt med en konstnär som går på vår svenskundervisning i Tensta Träff. Han är asylsökande från Afghanistan och han frågade om det var okej att hålla tecknings- och målerikurser. Vi kollade om någon vill komma på kursen och det visade sig att han redan hade samlat ihop en grupp asylsökande som ville vara med, så nu har de startat, berättar Alsaati.
Seluah Alsaati, som nu är bosatt söder om Stockholm, säger att hon i nuläget använder arbetsresan i tunnelbanan mellan söderort och norr om stan till att skriva dikter och låtar.
– Jag jobbar hela tiden på nya låtar och samarbeten och jag hoppas att jag ska kunna nå ut till hela Sverige. Just nu är jag ju mer en underground-aktivistartist, säger Alsaati och tillägger att det även finns internationella samarbeten i kikaren.
– Min dröm är att jag någon gång i framtiden skulle få möjligheten att göra låtar med mina kvinnliga förebilder i Sverige: Silvana Imam, Linda Pira och Cleo.
Text :Marcus Floman
Foto : Leo Ahmed
