Sensuella impressioner

av Bengt Berg

WavaSturmer_omslag_250615.inddI Sverige finns en klassisk Grupp 8-sång som heter ”Vi är många …”, men det är nog inte många som känner till att det är den finlandssvenska författaren Wava Stürmer som är dess upphovskvinna. Efter många diktsamlingar, varvade med romaner, kom ifjol samlingen Ur.

Det var vintrar, det kom vårar …  Samlingen inleds i snötystnad, ett inbäddat landskap där ”gummorna i grannskapet / drar för persiennerna.” Det vackert vita tycks lätt bedrägligt, det döljer somt som minnet drar upp ur det förgångna, skärvor som känns, kanske till och med gör ont.

Dikterna för oss genom våren, in i den heta julidagen och tillståndet blir svävande:

Det som en gång var

och inte var detta

men möjligt nu

Mot en fond av nordisk natur spelas ”ögonglädjen” och ”förundransrysningarna” upp under några ”evighetssekunder.”

Efter denna naturnära och sensuella avspegling följer avdelningen ”Om världen, omvärlden”, där ett jag tar plats, ett jag som förmår se sprickorna i tiden. Över dikten finns rymden, där två amerikaner kliver ner på månen i svartvita TV-bilder. Nere på Jorden mullrar krigen så högt att det hörs ända in i småstadsgränderna.

Vi får följa med på en fragmentariskt skör vandring, en personlig berättelse där både människor och den omgivande miljön är skissartat presenterade. Men också världen har växt till sig, de magiska namnen kan framkalla väderstreck mot Bramaputra, Ganges och Mozambique. Stürmer skriver: ”Jag återvänder till floden / som jag aldrig har lämnat.”

(Här kunde fotnoten berätta att Wava Stürmer faktiskt är född i Kongo, det väldiga land som idag heter Kongo-Kinshasa.)

Sista avdelningen heter ”Ingen vet den hemliga vägen där allt vänder” och det är en titel som pekar på dilemmat i Stürmers poesi. Behovet av att ”veta” är ju inget ordinarie krav som man kan ställa på dikten, men ibland kan själva vagheten, det undanglidande, bli en dimslöja mellan diktens ord och läsarens upplevelse. Man sitter och försöker tolka, hitta en stig genom det dimhöljda landskapet.

Här talas det om – eller till – en  n å g o n  som

… borde få vattenbrynet

sanden där och vinden

rör

och berör.

Förändrar beständigt

Trots att beständig förändring

Inte finns.

Någon borde få

Vårens vattenfyllda diken.

Någon borde få spårsnön

Gudens gåva till jägaren.

Någon borde få

Havet i augusti

När sommaren är färdig.

/—/

Och så vidare. Denna ”någon” – vem är det? Kan man byta ut ”någon” mot ett ”vi”? Eller ”du”? Tror inte det, för då kan man svara att vi redan fått såväl vattenfyllda vårdiken som havets genom århundraden vattenslickade klippor!

Det handlar om livskänslan och glädjen över att få finnas till. Men, som Stürmer skriver: ”Varje försök att beskriva / guddomen / förminskar den.”

Jag tycker bättre om när Wava Stürmer blir vardagligt, om än tillbakablickande, konkret:

Doften från bunkarnas trä

Skurat till silkesyta. Rotborstar.

Brunnsvattnet svidande kallt.

Handdukens slitna linnetrådar.

Ur bjuder på det som baksidan kort och enkelt utlovar: impressioner, tankar efter år av människoblivande.

Bengt Berg

Wava Stürmer: Ur.
Scriptum, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.