Skarpt och avgränsat om vardag och skam

De finländska höghusen och bakgårdarna av betong har utvecklats till något av en trop i inhemsk film och teater. De utstrålar en urban kyla, där människor är staplade ovanpå varandra, var och en i sin lilla låda i ordning och ensamhet. Också Viirus senaste föreställning Allt som sägs med text och regi av Milja Sarkola utspelar sig i ett sådant landskap, där en flicka växer upp utan någon materiell brist men ändå utvecklas till en oycklig och hård människa. Det är en historia om en flicka som skäms, som vill väl, som har ett inte så stort hjärta. Som inte älskar sig själv och som inte har förmågan att bete sig på ett sätt som hon själv kan vara stolt över, som ger henne stolthet och glädje. (Spelas av Jessica Raita som ung, och Sanna-Kaisa Palo som vuxen.) Hon har en frånskild mamma (Robert Kock), en äldre bror (Viktor Idman), en bästa kompis (Maria Ahlroth).

Det är en finstämd föreställning som berättas med ett stort mått psykologisk skärpa, där det skildras hur en ung människa som inte ännu har utvecklat en moralisk kapacitet eller empati, befinner sig i en situation där hon är mer eller mindre utlämnad åt sina sadistiska impulser. Det är en skildring som långt svarar mot min egen upplevelse av lågstadiet och högstadiet som en tid då man är olycklig och gör saker som man senare ångrar.

Flickan retar, hånar, psykar, och varje handling planterar ett frö av skam i henne som under hennes liv gror och växer till en tät flora av skam och ångest. Den vuxna kvinnan finner sig ensam, och fångad i ett mönster av tvivel, ångest och dömande, då hon aldrig har lärt sig att förlåta andra människor, och lika lite har lärt sig att förlåta sig själv.

Kaisa Rasilas funktionella scenografi med många olika rum och fönster kring en bakgård skapar en känsla av avgränsning, isolering. I varje rum sitter människorna för sig, de betraktar och kommenterar handlingen från fjärran, kvinnan tittar tillbaka mot sina minnen och tvivlar sönder de lyckliga stunder som hon har upplevt. Jessica Raita gör en isande skildring av en flicka som är duktig, och hänsynslös i sin nyckfullhet, och ömkansvärd i sin skam. Robert Kock gör en handfallen men stoisk mamma och, då han också spelar musiken i föreställningen, skapar han i små gester bilden av en individ som är mycket större än sin roll som mor.

Allt som sägs är en skarp gestaltning av hur ett olyckligt liv tar form, utan att det ligger någonting skärrande eller dramatiskt bakom. Det är en tematiskt avgränsad pjäs, som gör ett välformulerat påstående. Igenkänningsfaktorn är stark, men ändå känns föreställningen som en introduktion eller en karaktärsstudie snarare än ett större påstående om samhället eller tillvaron, den känns snarare som en början än en helhet. Jag skulle vilja veta, vad händer sedan? Eller är det faktiskt så illa att det inte händer något mer?

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Allt som sägs. Teater Viirus, 4.11.2016–3.3.2017. Text och regi: Milja Sarkola. På scenen: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Sanna-Kaisa Palo, Jessica Raita. Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Riitta Röpelinen. Ljus: Heikki Paasonen. Musik: Robert Kock. Dramaturg: E. L. Karhu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *