En del gator känner igen mig. Det känns i fötterna när jag hemtamt och snabbt sätter dem framför mig för att hinna över gatan innan det slår om till rött. Det finns en glädje i att andas den luft som har den rätta blandningen av asfalt, damm, avgaser, röster och sälta från havet. Någonstans skramlar en spårvagn förbi och bekräftar att jag är hemma.
Jag träffar alltid vänner när jag är i Finland, även som nu på blixtbesök. Men ibland slår det mig att det kanske inte behövs. Det kanske räcker med att gå längs gatorna och känna den råkyla som kännetecknar den här staden.
Det är en chimär förstås, för staden har förändrats. Jag hör fyra språk på femton minuter där på gatan, och när jag dyker in på apoteket, så talar apotekaren perfekt ryska med en kund som leter efter något fyra hyllor bort. Någon vill kanske invända att ryskan funnits här i eviga tider, och det är sant. Det slår mig att det inte är språket som är nytt, utan tonen. Och attityden. Det att rösterna är så starka att de ekar mellan hyllorna med askar med panadol och fotvårdsprodukter. Av någon orsak viskade man på apoteken när jag var barn.
Det enda högljudda som hördes var alkolisterna i spårvagnen. De och Stockmanns tanter. De lämnade ljudspår i tystnaden. En spårvagnsfärd mot bokmässan bekräftar att poligubbarna finns kvar. Och de stiger fortfarande på i Hagnäs och av i Sörnäs. Plastkassarna skramlar medan de pratar högt med en ung kvinna som ler nervöst, men nickar vänligt. För man vet ändå aldrig. Jag hinner till Stockmann också, och jag lyssnar efter rösterna, men där är allt så förändrat att jag varken ser eller hör några tanter. Det slår mig att det kanske är så att jag själv blivit tant. Jag funderar på att prata irriterande högt och långsamt med någon av försäljerskorna bara för att testa teorin, men kommer av mig när jag inte hittar Delikatessen.
Att höra hemma någonstans betyder att man vet när något skaver. Om man sen beslutar sig för att anpassa sig eller strunta i det, är då ett medvetet val. Jag läser i Hufvudstadsbladet om partiledardebatten och de tre trygga herrarna som förarktfullt och irriterat lyssnar på en ung kvinnlig partiledare. Det verkar klart att de finner henne irriterande. Hon är ju finlandssvensk till på köpet. Jag läser också om Björn Wahlroos som enligt Hufvudstadsbladet framfört en absurd show med politiskt inkorrekta skämt och vulgära uttryck i Hanken. Så det är inte så mycket som förändrats, egentligen. Fast för tjugo år sedan fanns det en risk att den utsända redaktören skrattat med hankeniterna och aldrig skrivit något om händelsen.
Det tar lång tid att ändra på attityder. Och sen sker allt över en natt. Men inte i dag och inte i år. Stenen i skon ligger där den ligger. Skaver. Det är svårt att göra sig hörd i tystnaden när samma typ av män och samma typ av strukturer har makten.
En av frågorna på bokmässan var vad den enskilde kan göra gällande flyktingkrisen? Jag nämnde något om politiken, men hoppade genast till röstandet. Det var kanske lite för simpelt. Det finns ju många steg på vägen. Gå längs gatorna. Andas in luften. Se vad som finns bakom tidningsskriverierna och se människorna, myndigheterna, politikerna och bedöm eller beröm dem för vad de gör. Välj att reagera eller strunta i det, men gör ett val. Och var medveten om att ifall du väljer att inget göra så är det också ett val. Kanske det viktigaste.
Det är fortfarande råkallt i luften.
Annika Sandlund
arbetar med flyktingfrågor för UNHCR
