När Mårten Westö skriver om Finlands framgångsrikaste fotbollsfamilj lämnas få detaljer åt slumpen. Därför är det synd att läsaren ändå inte riktigt kommer familjen in på huden.
Att påstå att det existerar gott om fotbollslitteratur i ishockeyns förlovade land vore en grov överdrift. Därför var det med glädje jag tog mig an Mårten Westös Eremenko – berättelsen om en fotbollsfamilj. Det är en minst sagt relevant familj att dokumentera: pappa Alexei var under 1990-talet en av de första utländska stjärnorna i finska ligan och sönerna Alexei Junior och Roman har sammanlagt gjort över 120 landskamper för Finland. I somras lämnade dessutom yngste sonen Sergei Jakobstad för att spela i Schweiz. I en tid där russofobin vuxit sig allt starkare känns det dessutom extra intressant att rikta förstoringsglaset mot en familj med hjärtat i båda länderna.
Under närmare två år träffar Westö familjemedlemmarna på olika håll i Europa, från Kilmarnock i väst till Moskva i öst. Huvuddelen av boken utspelar sig dock i Jakobstad, staden där Alexei och Nelia Eremenko av en slump hamnade sommaren 1990. I själva verket var det rinkbandyn som tog familjen till Österbotten. Primus motor bakom affären var affärsmannen och Jaro-supportern Stig Helin, som i samband med ett försök att introducera rinkbandyn hos storklubben Dynamo Moskva passade på att fråga ryssarna om de hade någon intressant fotbollsspelare till salu.
När Alexei tar sina första steg på de finländska planerna förundras han över oproffsiga lagkamrater som ropar ”bra försök” när någon missat en målchans, men trots kulturkrocken tar det inte länge förrän både han och familjen fattar tycke för livet i Jakobstad. I boken rör sig Westö mellan olika berättarformer, mer reportageaktiga inslag varvas med sektioner där Alexei och Nelia i jag-form berättar om uppväxten i Sovjet. Det är glädjande att Nelias egen karriär som gymnastiktränare lyfts fram så mycket som den gör. Mamman förpassas inte till en passiv bakgrundsfigur som ofta varit fallet i fotbollsspelares biografier.
Fotbollshemligheten
Vad är då hemligheten bakom att Alexei och Nelia lyckats med konststycket att uppfostra tre söner som alla nått den europeiska toppfotbollen? Westö landar i slutsatsen att föräldrarna trots sin uppväxt i den tuffa sovjetiska skolan inte pressat sina pojkar, utan låtit dem vara barn. Däremot gjorde de tidigt klart för dem att det inte skulle finnas några genvägar om sönerna bestämde sig för att försöka nå eliten. Som Westö skriver finns det en intressant paradox mellan föräldrarnas disciplinära uppväxt och deras uppfostringsfilosofi, och boken utgör ett relevant inlägg i den ständigt pågående debatten om hur juniorfotbollen ska utformas.
”Att skriva bok är att skriva långt”, sade Sveriges tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommarprat häromåret. Den premissen har Westö, främst känd som poet och novellförfattare, verkligen omfamnat: boken sträcker sig över hela 400 sidor (inklusive två epiloger). Tyvärr resulterar det på flera ställen i kvantitet över kvalitet. Det är tydligt att Westö gjort en gedigen research och i princip talat med varenda lagkamrat, tränare och journalist som haft något att göra med familjen. Men när citat från fem personer som säger ungefär samma sak staplas på varandra blir det snabbt rätt så tjatigt. Jag tappar räkningen på hur många gånger någon säger att pappa Alexei hade ”bra spelförståelse” och var ”mycket professionell”. Visst bjuds det på en del roliga anekdoter, men avstånden mellan dessa är alltsomoftast längre än nackhåret på Alexeis gamla hockeyfrilla. Man kan ställa sig frågan om boken inte hade tjänat på att vara hälften så lång.
I sitt förord konstaterar Westö att det inte är en lätt uppgift för journalister att tränga igenom en fotbollsspelares fasad och på allvar få hen att öppna sig. Det håller jag definitivt med om – sällan känner jag mig så idiotisk som när jag står utanför Malmö FF:s omklädningsrum och väntar uppemot en timme för att få höra anfallaren Jo-Inge Berget sucka fram meningslösa klyschor som ”det var roligt att jag gjorde mål, men jag kunde ha gjort fler”.
På armlängds avstånd
När Westö under bokmässan intervjuades av Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck gav han intrycket att det inte var helt lätt att komma nära familjen Eremenko, och känslan är att jag trots de 400 sidorna inte riktigt kommit dem in på huden. Alexei Eremenko Junior har till exempel varit inblandade i en hel del bråk under sin karriär, men i boken talar Junior knappt om dessa. Istället avslutas Juniors kapitel med att en handfull journalister och tränare – återigen staplade på varandra – talar om mittfältarens häftiga temperament. Jag menar inte att Westö borde jagat fler skandalrubriker, men det hade varit intressant att få höra Junior själv reflektera över vilka psykologiska faktorer som kan ha legat honom i fatet.
Westö gör ett bra jobb med att skapa stämning i reportagekapitlen, framför allt under besöket hos Roman i Moskva, men det är få gånger som Eremenkos vågar bjuda till och visa sin svärta på ett sätt som berör. De mest intressanta samtalen, där familjemedlemmarna reflekterar över sin identitet och uttrycker oro över den ökade russofobin (Junior kommer bland annat ut som stark Natomotståndare), kommer först mot slutet av boken.
Det kan även tyckas paradoxalt att en bok om en fotbollsfamilj blir så individualiserad. Även om Westö träffar familjemedlemmarna flera gånger så är det alltid en åt gången, aldrig tillsammans. Eftersom det konstant understryks hur viktigt Jakobstad är för familjen är det tråkigt att vi inte får stiga in i deras hem under sommaren när barnen är på besök, se dem interagera med varandra och reflektera över sin uppväxt tillsammans. För en familj som målas upp som väldigt tajt (barnen talar dagligen i telefon med föräldrarna) förblir de väldigt åtskilda i boken.
När jag skriver det har Roman nyligen stängts av för två år för att ha använt kokain. Avslöjandet gör boken än mer aktuell, men innebär också att den oundvikligen läses med andra ögon än vad författaren kunde ana. Westö kan givetvis inte klandras för att jag med ljus och lykta söker efter spår av familjens svärta utan att riktigt hitta ett svar. Men oberoende av fallet Roman hade boken i egenskap av biografi gärna fått vara lite mera djuplodande. Istället är den ett välskrivet tidsdokument för den som vill minnas 90-talets Jakobstad och hur Alexei Eremenko väckte liv i en slumrande fotbollsliga.
Axel Vikström
Mårten Westö:
Eremenko – berättelsen om en fotbollsfamilj.
Schildts & Söderströms, 2016.
