Så här i jul- och nyårstider är det brukligt med någon form av årsöversikter. 2016 har varit så händelserikt att det omöjligt går att sammanfatta året som gått i den här korta ledarspalten. Det är knappt så jag får rum med den gångna månadens samtalsämnen.
1. Sipilä och Yle. Statsminister Juha Sipiläs aggressiva och känslosamma reaktion på Yles helt normala journalistiska uppdrag, att granska makthavarnas förhållanden till marknadsaktörer, visade än en gång att miljonären och företagaren Sipilä helt enkelt inte vet hur politik fungerar. Centerstatsministerns oförstående attityd gentemot jävsfrågor vittnar om att han fortfarande tror att det är ett företag han leder i stället för ett land. Det viktiga är nu kanske ändå att fokus hålls på sakfrågan, det vill säga Sipiläs och regeringens politik angående Terrafame, och inte börjar handla om Sipilä som person eller hans förhållande till medierna.
Många oroväckande frågor har också seglat upp kring Yle-chefen Atte Jääskeläinens förhållande till Sipilä, och det finns flera olika incidenter som antyder att Jääskeläinen lagt sig i rapporteringen om Sipiläs förehavanden. Det vore antagligen det bästa för bolaget och dess journalistiska trovärdighet att Jääskeläinen nu hade förstånd nog att avgå.
2. Vårdreformen. Det råder inget som helst tvivel om att den svenskspråkiga hälsovården i Österbotten är hotad om Vasa förlorar sin svenskspråkiga fulltidsjour. Också i Åboland finns stora frågetecken kring den svenskspråkiga vård som nu erbjuds på Åbolands sjukhus. Det stora spöket här är det valfrihetskrav som Samlingspartiet i sista minuten lade ovanpå reformförslaget, något som inte fanns inbakat i de ursprungliga planer som godkändes av den föregående regeringen.
Vänsterförbundet har drivit en aktiv kampanj för att hela reformen ska tas tillbaka till ritbordet, men på svenskspråkigt håll är det många som upplevt att vänstern lämnat SFP ensamt med att värna om den svenska vården. Detta fortsätter Vänsterförbundets svaga profil då det gäller rent konkreta svenska ärenden.
3. Castro. En era tog slut då Kubas landsfader Fidel Castro somnade in i början av oktober. Castros död har knappast väldigt långtgående konkreta följder, eftersom han redan för några år sedan drog sig ur den aktiva politiken. Normaliseringen av förhållandet mellan USA och Kuba har redan inletts, och det verkligt intressanta blir att se vad som händer då Raúl Castro drar sig tillbaka.
Fidel Castro var en despot, och som alla auktoritärt styrda länder har Kuba dragits med stora problem, vissa direkt orsakade av Castros styre, andra mer förvållade av utomstående faktorer, som USA:s handelsembargo mot Kuba. Personkulten kring Castro bidrog bland annat till förföljelse, nedtystande och likvidering av meningsmotståndare, samt en mediecensur som råder ännu i denna dag. Å andra sidan byggde det kommunistiska styret i Kuba upp ett samhälle baserat på ekonomisk jämlikhet, och framför allt landets gratis sjukvård och utbildning förbättrade utan tvivel livet för många fattiga kubaner.
4. Trump. De progressiva krafterna i USA behöver allt stöd de kan få av europeiska bröder och systrar. Den blivande presidenten är i full färd med att bygga upp en administration av pseudofascistiska mångmiljonärer, och om någon tror att detta kommer att förbättra situationen för landets medelklass och fattiga, är det kanske dags för en ordentlig kalldusch.
5. En riktigt god jul önskar vi alla våra läsare!
