Hallucinationer

av Vivi-Ann Sjögren

En replik glider förbi: I dessa dystra tider behövs kloka ord av kloka människor.

Själv är jag nyss hemsänd från sjukhuset och medicinerna som sattes in för att få bukt med sjukdomen framkallade samtidigt varaktiga och vattentäta hallucinationer. Den första hade en egen rubrik, Grönländsk fisksoppa. Den kom i form av en film med samma namn och bestod av en vit vägg. Sedan upptäckte jag en säng i vardera hörnet av skärmen, och därefter insåg jag att jag och min medpatient befann oss i sängarna och väggen var den i vårt rum. Ingenting hände i filmen, men stämningen var intensivt grönländsk. Det var omöjligt att avgöra om vi befann oss i Grönland eller om bara filmen var grönländsk, men luften var arktisk och våra kinder blev rosiga. Jag lyfte armen och såg hur min arm samtidigt lyftes på filmduken. Filmen spelades tydligen in i realtid. Ingen fisksoppa syntes till, trots namnet. Det fanns gott om bybor omkring oss, även om filmen bara visade den vita väggen och de två sängarna. Ortsborna pratade och skrattade högljutt, de var nästan bullriga, men filmen visades utan ljud, man kunde bara höra kamerans surrande.

Så här pågick det mellan dröm och vaka natten igenom. Morgonen medförde inga förändringar. Det var jobbigt att dels tampas med sjukdomen som var ute efter att ta knäcken på mig, dels försöka existera i en ny och mångskiftande verklighet där jag visste vad som hände men ändå inte kunde få grepp om någonting. När läkaren kom ville jag berätta om den pågående fisksoppan och filmen som kunde ses i realtid och som han nu också ingick i, men måste avstå eftersom jag inte kunde formulera mig.

Följande natt vaknade jag upp till nya hallucinationer, etter värre. Jag insåg plötsligt vad som egentligen pågick under sjukhusverksamhetens täckmantel: delar av personalen jobbade för maffian, det rum jag flyttats till under dagen befann sig nere i ett garage – genom den halvöppna dörren kunde jag skymta hjulen som blänkte i nattljuset – och jag försökte febrilt komma på hur jag skulle kunna hålla min insikt hemlig eftersom jag antog att det var enda chansen att klara sig. Eller var det? Var det klokt att spela dum, eller var det tvärtom livsfarligt?

Så här pågick det. Nya ihållande hallucinationer varje dag, händerna fulla med pusselbitar, intellektet glasklart, och så oförmågan att komma åt de mångbottnade sammanhangen, att fatta vad det var jag borde göra, var jag befann mig.

En dag blev jag äntligen hemskickad – rakt i famnen på resultatet av presidentvalet i USA.

Och jag som hade trott att hallucinationerna skulle upphöra.

Vid det här laget har den här senaste hallucinationen dock varat så pass länge att jag inte vet vad jag ska tro. Eller vad jag ska vara upprörd över. Hur dystra är tiderna? Hur länge har de varit så dystra? Hur kommer det sig att överraskningen blev en sådan skräll? Hur kunde så många människor välja att rösta på det här viset? Hur är det möjligt att man inte märkte att de fanns? Här i vårt eget lilla land har vi ju ytterligare fått en egen liten repetition för en liknande situation för inte så länge sedan, liksom också flera andra länder, både nära och mera fjärran.

Var ligger överraskningen?

Gärna skulle jag berätta också detta för doktorn. Kan man lära sig att formulera också det till synes omöjliga?

Vivi-Ann Sjögren
är skådespelare och författare, tyvärr också (tillfälligt?) ordlös

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.